Den där krönikan...den får väl vara med här i stället då

Alla vägar bär till Rom-eller?

 Vi lever i en värld där vi ska hinna med så mycket. Vi ska maxa våra liv med upplevelser av alla de slag och vi ska lyckas, lyckas med det mesta. Vi ska lyckas på jobbet, som förälder, lyckas med vår kropp utan att drabbas av kroppshets eller träningsanorexi och så ska vi lyckas i vårt förhållande också. Glömde vardagspusslet förresten! Vi ska få till vardagspusslet också. Överallt blir jag överöst med råd om hur jag faktiskt KAN lyckas. Och när jag av nyfikenhet börjar läsa slår det mig att om jag faktiskt ska ta mig tid till att läsa alla råd, så kommer jag inte att lyckas någonstans.

Mest förundras jag ändå över alla råd om hur jag ska lyckas ”hålla elden vid liv” i mitt 12-års långa förhållande. Jag (eller vi då!) bör åka till Rom en solig helg i maj (typ nu då!), äta ute titt som tätt och gärna ta in på hotell. Bli nyförälskade på grund av nya, rena sängkläder i stället för de lätt bebisinspydda som fallet är hemma just nu. Eller kanske var det på grund av allt vilt sex vi skulle ha? Jag förstod aldrig riktigt.

För så är tyvärr fallet. Jag förstår ändå inte. Grejen måste ju ändå vara den, att i grund och botten ska du satsa på att hitta någon som får dig att skratta en måndagsmorgon trots att ni inte kom hem från Rom igår kväll? Någon som lagar mat som tål att sväljas ner. Någon som du ser fram emot att åka till Leksands sommarland med och som kanske bjuder dig till Rom den dagen du fyller 60?

Jag tror vi lever lite i en galen värld. Aldrig förr har nog så många kvinnor vetat så mycket om hur vi ska lyckas hålla elden vid liv men paradoxalt nog ändå varit så förbannat livrädda över att den ska slockna. Elden alltså. För det första så är vi ju inte allt för många som har råd att åka till Rom, äta ute titt som tätt, gå på bio eller ligga hej vilt på hotell. Det finns en klick människor som har det, råd alltså. Jag följer många kändisar på Instagram och där får jag fascineras över deras, för mig, kittlande låtsasvärld. De ler, skålar i champagne till lunch en solig dag i Parma då de shoppar loss med älsklingen. Och jag unnar dem det, absolut. Jag är till och med på djupet tacksam över att jag får följa med i deras verklighet som för mig är helt på låtsas.

Tidningarna skriker hela tiden ut då kändisarna separerar. De hånas i offentlighetens bistra strålkastarljus och bittert konstaterar kanske någon att kändisar alltid skiljer sig. Jag tänker att så inte är fallet men jag tänker också att Rom inte hjälper. Vad menar du nu då? Jo, de som hade råd och faktiskt åkte till Rom och inte bara Rom utan även dansade på borden i Vegas och käkade kräftor nakna i Trosa. Det hjälpte inte, de skiljde sig ändå.

Kanske borde det inte vara tillåtet att ge alla dessa tips och råd om de ändå inte håller? Jag blir mer och mer övertygad om att hela grejen är den att du ska haffa just honom som fick dig att skratta en helt vanlig måndagsmorgon. Ibland slår mig tanken att jag bara är tråkig. En trist figur som nöjer mig med så lite, som varken längtar till Rom eller biomys?

Så slår jag snabbt bort tanken på min eventuella tråkighet och övertalar mig att jag nog har ganska rätt ändå i mina tankar. Haffa den där killen som får dig att skratta, gå på bio på juldagen och hångla hemma. Åk till Rom någon enstaka gång och glöm Vegas, du vill ju ändå inte dit. Han mannen du valt, fick han dig att skratta igår morse trots att du var så trött? Då kan han mycket väl vara den rätta. Ni kommer att åka till Rom när du fyller 60 och vem vet, dessförinnan kanske ni till och med åker till Trosa? Inte var och varannan helg men någon enstaka kanske?

Skulle du som jag känna att inget av ovanstående känns så eftersträvansvärt så gör det inget. Du kan nöja dig och känna dig lyckad och nöjd ändå. Det går att hångla i stökig villa eller lägenhet också. Skulle du vara lite mer crazy än jag kan man även äta kräftor naken hemma.

Och tacka kändisarna för att det finns Instagram.

Minns ni fru Fartfylld?

Det var två år sedan jag var här sist. Två år är en lång tid. Över 700 dagar även om antalet dagar i en människas liv inte är alltför viktigt alla gånger. Det är ju vad vi fyller dagarna med som räknas, eller hur?

Jag döpte bloggen till fru Fartfylld en gång i tiden och jag tror bloggen får fortsätta heta så även om jag just nu är precis allt annat än det. Nu skulle nog "fru Skalmans slöa dagar" passa bättre. Jag väntar barn nummer tre. Är beräknad om mindre än tre veckor och har inte mått något vidare de senaste veckorna. Hela graviditeten har varit kämpig även om jag krattat ihop mig själv och gått till jobbet vareviga dag.

Men vad gör det? Snart har jag mitt efterlängtade knyte i min famn. Jag måste ju våga tro det, att allt ska gå vägen.

Bara ett par dagar kvar av det här året hörrni. Jag hoppas du får ett fint avslut på 2014 och att du själv kan skapa precis allt du hoppas på under 2015. Året då skid-VM kommer till vår stad!

Allt gott, vi hörs!
Kram, Helena

Ut med det gamla-In med det nya

Har läst en massa härliga "blogg-årskrönikor" de senaste dagarna och känt att jag också borde skriva en. I natt har jag sovit fyra timmar och det är väl helt okej att det blir så ibland men det kunde ju gärna varit någon annan natt...Ja, om man nu ska orka med tolvslaget då alltså :).

Jag kan inte berätta vad som hänt så där i kronologisk ordning under året för jag kommer inte ihåg så mycket. Hrm...
Året började med dåligt mående men det gav ju sig. Tackar vi för. Sen då....?

Sorg, död och elände. Gråt i bilen till jobbet. Gråt hem från jobbet. Torka tårar på parkeringen. Harkla sig. Kratta ihop sig själv och gå in på personalrummet och hämta kaffe. Tänka bort. Bita ihop. Och inte är det synd om MIG egentligen. Men jag är som en tratt. Och nu vill jag inte skriva mer om det. Heller.

I somras åkte vi till Tyskland och jag njöt varje sekund. Av språket, vännerna, vidderna, maten. Familj. Höra ihop. Dela en historia.

Annars var den bästa händelsen min helg i huvudstaden då vi bodde på hotell, jag och en vän. Det var så skoj! Så lyxigt. Precis vad jag behövde och precis vad jag behöver mer av.

På det personliga planet har det hänt mycket. Jag började sälja me&i och det är absolut ett utav mina absolut bästa beslut jag fattat. Så mycket bra det fört med sig.

Lagom till Lucia började jag träna och tack snälla söta Anna för att du drog iväg mig till bästa gymmet. Så roligt, så inspirerande!

Jag hoppas att 2013 för med sig mycket gott. Hoppas på så mycket. Drömmer.

Önskar dig en trevlig kväll och ett gott nytt år!

I morgon får jag träffa mina insjöbästisar. Glädje!

Önskar er en god jul

Oj, oj, oj så länge jag varit borta. Från bloggen då alltså. 

Det har varit så mycket stress. Inte någon negativ stress egentligen men lite för mycket blev det nog allt ändå. Jag hann inte med att blogga. 

Nu är vi i norr hos mina svärföräldrar i norr och förbereder oss för julfirande i morgon. (Om någon tjuv läser detta så har vi larm där hemma i Dalom, ha ha). Men det har vi, larm då alltså. Och grannsamverkan. Typ.

Det är vackert som en saga här om vintern. Det är självklart vackert om sommaren också. Idag har jag varit ute och tagit kort på naturens skönhet. Det är säkert en halvmeter snö och stillheten bidrar till julstämning. Åtminstone hos mig.

Precis som hos alla andra är barnen osams precis hela tiden och vi hotar precis som alla andra om indragna julklappar. De tar självklart efter och kommer springande och skvallrar. Ber oss ringa tomten och säga att lillebrorsan ska minsann inte ha någon julklapp. 

Jag smygäter knäck ute på altan likt andra tar sig en sup eller cig.

Vi har det finfint. Jag hoppas att du också har det bra.

Önskar dig en lugn jul fylld av glädje.

GOD JUL! 

Jag återkommer på bloggen när vi är hemma igen.

Livet går i 120

Nu var det länge sedan, igen. Den senaste tiden har det varit väldigt mycket. Inte på ett negativt sätt egentligen utan jag har bara haft väldigt mycket för mig. På jobbet har det känts lite smått kaotiskt men det är nog mest det här med att det drar ihop sig till betygsättning...

Min dag har varit lite upp och ner. Började med att jag lämnade Alvin i tid på skolan. Hurra för det! Sedan har jag gjort lite allt möjligt så som druckit kaffe på Maxi och köpt fyra mössor av en annan säljare (av me&i då :)) som också bor här i stan. Det visade sig även igår att jag köpt ännu en mössa på  forumet...Mössor är visst för mig vad handväskor är för andra :). Det är mer så att det är ju roligt att handla. Ja, det ÄE ju det.

Sedan så åkte jag till sjukgymnasten. Men där skulle jag minsann inte ha varit klockan 10.00 utan 08.00. Man tackar! Min man som lagt undan lappen.

Bah! Ja ja... I alla fall..Tog jag en sv\'ng p] stan. Det g[ inte att skriva...{terkommer...

Kram!

Dagens oro och dagens glädjeämnen

Ja ni...dagens tjoller kanske jag också bör lägga till?

Är ensam hemma med barnen (maken är bara iväg nu under kvällen) och det har slagits hejvilt här hemma. Nu låter jag Valter leka lite med Alvins små legofigurer för då är han nöjd. Detta kommer självklart att resultera i ett praktgrin...

Älskar att sitta här och lyssna på Valters helt fantastiska rollekar :).

I morgon kanske jag ska till sjukgymnasten. Självklart skrev lilla slarvamaja inte upp tiden så jag åker dit på känn i morgon och så hoppas vi att det var i morgon jag skulle dit. Är det nästa torsdag så är det ju inte hela världen. Värre är det ju om det var förra torsdagen jag förväntades vara där...

Andra spektakulära delar av mitt liv att dela med mig av är väl att jag köpt en bebismössa. Anledningen till det var att det var mitt favvomönster, me&i såklart. Jag har ingen kompis som är gravid (såvitt jag vet då) och inte är jag det själv heller. Inte vill jag ge bort den egentligen eftersom jag liksom bara ääääääääääääääälskar mönstret. Kanske kan jag sätta den på min gamla docka Anna som killarna vridit nacken av? Vi skrattade åt detta på jobbet. Min kära kollega J hade köpt en jordglob i svart och silver på Tradera och då var jag tvungen att erkänna bebismössaköpet. En annan kollega blev också inbjuden i diskussionen och vi enades om att det var psyko. Minsann.

Annars är jag riktigt trött och oinspirerad till mycket. Men det är väl pms kanske? Min menscykel har gått bananas igen och jag ska tillbaka till gyn, blä för det. Men läkaren jag träffade i våras och som jag ska träffa igen var helt otroligt trygg och trevlig och bra på alla sätt och vis. Min lite låga håglösa sida är antagligen ett resultat av för mycket blödande. Men det ordnar sig väl det med. Jag skiter fullständigt i sådana här små åkommor så länge det inte är cancer. Får jag bara vara fri från den vedervärdiga sjukdomen så ska jag vara tacksam tacksam tacksam. Har bestämt mig för att aldrig mer klaga över förkylningar, magsjukor eller stukade fötter. För hur banalt och patetiskt är det inte att gnälla över sådant krafs egentligen?

I morgon ska jag baka julgodis till min kära tyskagrupp i år sju. De är också mina kära gullungar till mentorselever. Jag ska ha PartyLite visning, ska vara värdinna alltså på måndag och då tänkte jag bjuda på julgodis och glögg. Tänkte att det skulle öka köpkraften hos gästerna!

Nu så! Duschdags av två söta envisa pojkar.

Önskar dig en fin kväll.

Framtidsvisioner

Idag när jag satt med ett par mycket speciella herrar (läs elever) i matsalen slog det mig hur bra jag trivs. Trots stress och dålig lön. Och trots alldeles för hög ljudnivå i matsalen så slog mig känslan just där.

Ändå så tänker jag att läraryrket är inget jag kan syssla med för evigt. Det känns som att jag nu vid 34-års ålder kämpar för att orka och för att behålla glöden. Hur ska orken finnas där om tio och om tjugo år? Å andra sidan är jag inte småbarnsförälder om tio år och det kanske är den här perioden i livet som är den mest "ansträngande"? Men vem vet hur livet kommer att se ut? Vilka lyckokast eller motgångar man må tänkas drabbas av.

Fick känslan idag av att jag inte orkar med några förväntningar på mig. Men läste ett dokument om skolans vision om att jag som pedagog skulle ha höga förväntningar på mig själv. När jag var singel i min välstädade (jo faktiskt :))  lägenhet i stan så ställde jag lite högre förväntningar på mig själv. Dessutom väntade jag mig så mycket mer av eleverna än vad jag gör nu. Mitt yrke är i grund och botten kreativt men tiden finns inte för att ta fram det kreativa och jag är trött på att "göra det bästa av situationen". Men mest av allt stressar det mig att kollegor ska förvänta sig en massa av mig och det här att jag är en del av någonting stort. Att jag ska prestera, fixa och dona. Det är lite småpräktiga förväntningar, "dokumentera mera" är väl skolans melodi kan jag tycka och jag hinner inte. Eller orkar inte. Men visst måste väl mina barn och min hälsa gå före två ton dokument? Och så all rättning då...

Min önskan är att göra succé med me&i och kunna jobba med det i en mycket större utsträckning än jag gör idag. Jobba med det på riktigt! Och sedan undervisa vuxna på kvällstid eller vara ungdomars handledare via nätet. Eller ha typ en 30% tjänst i tyska på gymnasiet :). Inte för att gymnasister är den ålder som känns roligast utan för att de kan hålla reda på pennor och jag behöver inte ringa föräldrar titt som tätt. Jag vet att jag skulle sakna mitt jobb nå vanvettigt för jag TRIVS verkligen att ha tonåringar omkring mig. Samtidigt tar det för mycket energi.



Och hur trevligt det än är på jobbet lockas JAG av ensamheten. Helt galet! Jag som är översocial och vill ha sällskap hela tiden söker, längtar efter ensamarbete. Har fått mersmak av det på torsdagar då jag sitter här i min ensamhet och pysslar på. Det vill jag göra. Som jag sagt tidigare skulle jag även kunna tänka mig att skriva. Hrm...Det gäller bara att klura ut hur jag ska nå dit. Och ge sig fan på att jag ska dit.



I övrigt har jag inte mycket tid till att blogga just nu så bloggen fortsätter i samma dåliga uppdateringsanda ett tag till.

Önskar dig en fin kväll.