Den där krönikan...den får väl vara med här i stället då

Alla vägar bär till Rom-eller?

 Vi lever i en värld där vi ska hinna med så mycket. Vi ska maxa våra liv med upplevelser av alla de slag och vi ska lyckas, lyckas med det mesta. Vi ska lyckas på jobbet, som förälder, lyckas med vår kropp utan att drabbas av kroppshets eller träningsanorexi och så ska vi lyckas i vårt förhållande också. Glömde vardagspusslet förresten! Vi ska få till vardagspusslet också. Överallt blir jag överöst med råd om hur jag faktiskt KAN lyckas. Och när jag av nyfikenhet börjar läsa slår det mig att om jag faktiskt ska ta mig tid till att läsa alla råd, så kommer jag inte att lyckas någonstans.

Mest förundras jag ändå över alla råd om hur jag ska lyckas ”hålla elden vid liv” i mitt 12-års långa förhållande. Jag (eller vi då!) bör åka till Rom en solig helg i maj (typ nu då!), äta ute titt som tätt och gärna ta in på hotell. Bli nyförälskade på grund av nya, rena sängkläder i stället för de lätt bebisinspydda som fallet är hemma just nu. Eller kanske var det på grund av allt vilt sex vi skulle ha? Jag förstod aldrig riktigt.

För så är tyvärr fallet. Jag förstår ändå inte. Grejen måste ju ändå vara den, att i grund och botten ska du satsa på att hitta någon som får dig att skratta en måndagsmorgon trots att ni inte kom hem från Rom igår kväll? Någon som lagar mat som tål att sväljas ner. Någon som du ser fram emot att åka till Leksands sommarland med och som kanske bjuder dig till Rom den dagen du fyller 60?

Jag tror vi lever lite i en galen värld. Aldrig förr har nog så många kvinnor vetat så mycket om hur vi ska lyckas hålla elden vid liv men paradoxalt nog ändå varit så förbannat livrädda över att den ska slockna. Elden alltså. För det första så är vi ju inte allt för många som har råd att åka till Rom, äta ute titt som tätt, gå på bio eller ligga hej vilt på hotell. Det finns en klick människor som har det, råd alltså. Jag följer många kändisar på Instagram och där får jag fascineras över deras, för mig, kittlande låtsasvärld. De ler, skålar i champagne till lunch en solig dag i Parma då de shoppar loss med älsklingen. Och jag unnar dem det, absolut. Jag är till och med på djupet tacksam över att jag får följa med i deras verklighet som för mig är helt på låtsas.

Tidningarna skriker hela tiden ut då kändisarna separerar. De hånas i offentlighetens bistra strålkastarljus och bittert konstaterar kanske någon att kändisar alltid skiljer sig. Jag tänker att så inte är fallet men jag tänker också att Rom inte hjälper. Vad menar du nu då? Jo, de som hade råd och faktiskt åkte till Rom och inte bara Rom utan även dansade på borden i Vegas och käkade kräftor nakna i Trosa. Det hjälpte inte, de skiljde sig ändå.

Kanske borde det inte vara tillåtet att ge alla dessa tips och råd om de ändå inte håller? Jag blir mer och mer övertygad om att hela grejen är den att du ska haffa just honom som fick dig att skratta en helt vanlig måndagsmorgon. Ibland slår mig tanken att jag bara är tråkig. En trist figur som nöjer mig med så lite, som varken längtar till Rom eller biomys?

Så slår jag snabbt bort tanken på min eventuella tråkighet och övertalar mig att jag nog har ganska rätt ändå i mina tankar. Haffa den där killen som får dig att skratta, gå på bio på juldagen och hångla hemma. Åk till Rom någon enstaka gång och glöm Vegas, du vill ju ändå inte dit. Han mannen du valt, fick han dig att skratta igår morse trots att du var så trött? Då kan han mycket väl vara den rätta. Ni kommer att åka till Rom när du fyller 60 och vem vet, dessförinnan kanske ni till och med åker till Trosa? Inte var och varannan helg men någon enstaka kanske?

Skulle du som jag känna att inget av ovanstående känns så eftersträvansvärt så gör det inget. Du kan nöja dig och känna dig lyckad och nöjd ändå. Det går att hångla i stökig villa eller lägenhet också. Skulle du vara lite mer crazy än jag kan man även äta kräftor naken hemma.

Och tacka kändisarna för att det finns Instagram.