lördag 3 november 2012

Avsked

Det blev ett fint avslut, en fin och ljus begravning om än mycket, mycket smärtsam. All sorg, all smärta. Många minnesbilder jag alltid kommer att bära med mig men som jag inte kommer att dela med er här.

Det har nog aldrig varit så många människor i kyrkan i det lilla samhället som den dagen då du begravdes. Det känns som att alla var där. Du var en människa som var omtyckt av alla, en människa som fanns där för andra. Du har berört så många.

Det spelades vacker musik och jag kände din närvaro. Du hade själv bestämt hur din begravning skulle se ut och jag är säker på att den blev som du önskat. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Hela tiden kände jag din närvaro och det tröstade mig lite. 

När vi följde dig över kyrkogården till den sista vilan var det genom det mörkaste, kallaste och mest regniga november. Det finns ingenting i november som är du. Det skulle vara en kopp te då eller ett tänt ljus i mörkret. Ingenting i dig går att likna i ett strilande novemberregn. Det skulle vara lättnaden i att komma in i värmen igen då, där kan man hitta dig. Allt i dig var ju just det, varmt och ombonat.

På förmiddagen innan vi följde dig till sista vilan var vi inne i den lilla staden. Det är så svårt att förstå att du är borta. Så ofattbart, så ohanterbart, så orättvist. Jag tittade på handväskor och tänkte att den här skulle du tyckt om. Du skulle ha köpt en handväska du inte behövde och jag ännu en blus som inte passade mig. Vi skulle ha skrattat åt det, tillsammans. Jag önskade att du kunde ha visat mig din fina byggd. Vi skulle ha badat i älven och fikat på det lilla caféet. Jag hade skämtat om hur otroligt stökigt alla hade i sina trädgårdar och vi skulle ha skrattat. Vi skulle ha skrattat tillsammans.

Prästen sa att vi skulle ta fram minnena av dig. Vi har alla minnen som vi bär med oss. Jag önskar bara att jag hade ännu flera.

Men egentligen önskar jag ju bara att du blivit frisk. Att du fortfarande fanns här bland oss.

Men jag bär dig alltid med mig och jag kommer dela alla fina bilder av dig med dina barn.


1 kommentar:

  1. Vad fint du skriver om din vän. Vilket svårt farväl. Kan inte ens sätta mig in i hur det måste kännas, men du beskriver så fint de minnen du har. Önskar dig en fin kväll! Många kramar!

    SvaraRadera