Bitterfittan och ensamlängtan

Trötthet. Hur förgörande är inte den?

Näh, jag har inte orkat förhandla mig till någon semester :). Jag har nattat Valter och legat och smågråtit lite för mig själv. Den där tysta gråten när det gör som allra ondast i bröstet eftersom man inte vill visa barnet att man gråter. Ja, har ni inte tänkt på att det inte gör ont i bröstet om man gråter högt? Jag gråter aldrig högt förresten så jag vet inte. Äh.

Det är allt annat än dramatiskt att jag gråter i alla fall eftersom jag är en riktig lipsill. Men jag gråter alltid ensam. Det är på något vis mitt sätt att ta hand om det mesta verkar det som.

Jag skulle så väldigt gärna bara vilja vara själv i några dagar. Jag har inte varit det sedan barnen kom. Eller jag har visst det en gång men då mådde jag väldigt dåligt så det var lite fel tillfälle för det om man säger så. Jag vill vara ensam med böcker. Läsa och äta för mig själv. Sova när jag känner för det och inte prata med någon. Möjligtvis läsa mina favoritbloggar ;).

Det är ju lite skamligt det där. Att man vill vara själv. Ja, eftersom man ska vara den goda modern som får energi från sina barn. Men jag är så trött bara.

Läste förresten Bitterfittan för någon vecka sedan. Sisådär femtioelva år efter alla andra. Jag gillade den. Väldigt mycket. Hög igenkänningsfaktor även om vi inte har några jämställdhetsproblem i det här huset. Men hon var väl också trött. Och arg. Jag vet inte vad det var jag kände igen mig i men det var nog det mesta.

Jag minns att jag var väldigt besviken när Alvin var nyfödd och jag tyckte att min man reste hela tiden. Han gjorde kanske det? Jag antar det. Hur det än var kände jag att det inte blev som jag hade hoppats.

Nu är jag lite i det här "tiden-går-så-fort-och-jag-får-aldrig-mer-en-bebis". Bah!

Jag måste gå och lägga mig. Är alldeles för trött för att få någon ordning på tankarna i alla fall.

God natt med er!