Den svampbesatte och hennes syster

God morgon alla fina!

Loggar in på en utav mina favoritbloggar, min vän Marias. Hon skriver så starkt om hennes förra relation till mannen hon lämnade för ett år sedan. Som det berör mig! Vill ni läsa hittar ni inlägget här nedan:
http://justanotherordinarystupidmommyblog.blogspot.se/2012/08/vad-ar-da-en-destruktiv-relation.html

Hur är det med mig då, ja jag är ju inte så duktig på att skriva här på bloggen, tyvärr. Hinner helt enkelt inte med och måste hela tiden prioritera andra saker. Måste nu erkänna att jag hamnat i ännu ett osunt beteende...ja ni vet, jag har ju varit sockerberoende och lite shoppoholic så där även om jag ännu inte kraschat vår ekonomi. Jag har mer fått min man att sucka och liksom kritiskt granska mina köp och undra om jag tänker använda den där...Inte för att han tycker att jag köper fula plagg (tror jag) men det är mer så att han inte tycker jag använder det jag köper. Men det göööör jag ju! Jag har ju användning för allt jag köper på jobbet. Ser till att inte köpa urringat eftersom jag inte vill visa brösten för tonåringarna. Nu är jag inte särskilt förtjust i att visa brösten på stan eller hemma heller. Där måste jag säga att jag och min kollega och vän J hade en mycket intressant diskussion tidigare. En tjej, elev då hade blivit anklagad för att "visa brösten". Ja, hon hade urringat och någon kille sa att hon ville visa brösten. Fel sak att säga, SJÄLVKLART men jag undrar "om man FAKTISKT VISAR brösten är inte det då för att man vill visa brösten?? J höll inte med och jag fattar noll av hans resonemang.

Nu är min nya passion, beroende whatever...plocka svamp!!! Jag tänker på kantareller mest hela dagarna och vill heta mer, mer, mer! Och nu har en elev avslöjat en åker av kantareller (jag får hjärtklappning!!) någonstans i Borlänge och vi måste dit! Idag! Så det ska jag göra idag då.

Hoppas att ni också ska hitta på något som får hjärtat att slå lite extra ;)



Ta hand om dig.

Morgoninlägg

Är så där riktigt imponerad av mig själv att jag är i mer än god tid och hinner skriver ett inlägg på morgonen och allt.

Hösten känns i luften och vi får njuta av sensommarens sista dagar. Här har det faktiskt varit lite sol mellan skurarna.

Idag ska vi ha stafett på jobbet. Alla elever på högstadiet tävlar i lag och detta är något eleverna tar på största allvar :). Vi lärare har delat in dem i lag (årskursvis) och de springer eller cyklar en sträcka var och beger sig sedan ner till skolgården för att se sin lagkompis som springer sista sträckan gå i mål. Vi har nio sträckor. Mycket rolig idé och en tradition hos oss på högstadiet.

Igår berättade mamma att kantareller minsann växter superfort så jag,systeryster och kusinvitamin kan nog ge oss ut redan till helgen igen. Vi blev ju liiiiite psykade av att möta människor med hela ryggsäckar fulla!!



Hösten är ändå härlig. En årstid som jag uppskattat mer och mer de senaste åren.

Har ni köpt några härliga höstnyheter ännu? Jag har köpt superfina svarta jeans på Kappahl och en härlig vardagströja (stickad) på Lager 157. Och skor! De coolaste skor jag någonsin ägt. Ni har ju sett dem på FB ;)



Det är ju mycket skinn och metallic i affärerna. Kanske inte min grej men jag är fullkomligt besatt av alla dessa fina handväskor i skinn. Som då är superdyra! Jag har bara köpt billiga skinnimitationer tidigare. Kanske unnar jag mig en 800 kronors väska lite senare i höst?

Kram på er och ha en fin dag i höstsolen.

Dagen efter

God morgon alla fina!

Tack Maria och Helena för era kommentarer. Några har också kommenterat på FB dit jag alltid länkar min blogg. Tack för alla kommentarer i alla sammanhang ;).

En nyfunnen eller nyvunnen (?) vän Camillla länkade min blogg till någon kompis till henne igår. Kanske var hon också lärare? Nu måste jag i alla fall lämna läraryrket ett tag och skriva om något annat spännande, ha ha. Ja, så att hon fortsätter läsa alltså ;).

Igår var vi på fest. Min kusin som fyllde 35 (är som en syster till mig) bjöd på stor baluns. Och jag var så där alldeles "skakig-i-benen-lycklig" över att få piffa upp sig (som fan!) och gå på fest, UTAN barn. Laddad till tänderna!

Min kusin är en riktig fena på att laga mat. Igår blev det en underbar grillbuffé med hemgjord bearneaisesås och allt! Det märkliga i sammanhanget var att halva festen sa tack och hej vid tiotiden...I say no more :).

Själv tänkte jag återuppleva mina forna festardagar och tog till och med en tequila.



Jag tror att alla människor (som dricker alkohol) har något hemskt fylleminne till denna dryck. Icke jag! Nu tänkte jag testa då om jag fortfarande klarar den lika bra som Loka Citron. Jajamän! Väntade med skräckblandad förtjusning på att något skulle hända, men icke :).

När jag kom hem upptäckte jag att jag inte passade i min tunika så nu ska den säljas på Tradera. Den framhävde ingenting av det som är bra med mina former. Har utan större ansträngning raffsat fram 15 plagg som ska säljas. Huganä så jag shoppar!

Då sitter vi här då; jag och mannen. Konstaterar att det var väl ljuvligt med sovmorgon till 06.30 efter att ätit alldeles för mycket och druckit alldeles för lite.

Önskar alla en härlig dag! Själv har jag funderingar på att både börja ett nytt hurtigare liv samt att plocka kantareller.

Vi biter ihop och kör vidare

Igår jobbade jag med tio minuters raster hela dagen. Jag tror inte ens att det är lagligt men vad kan jag om lagar? Min lunch låg dessutom inte förrän halv ett och då hade jag innan dess haft ett möte och fyra lektioner. Nu ska här tilläggas att lektionerna hela tiden var i helt skilda delar i skolan så att jag behövde jogga mellan passen för att hinna. Skulle jag ha blivit kissnödig hade jag fått kissa i byxorna. Ja, ungefär så.

På lunchen åt jag med två kvinnor/lärare på jobbet. Den ena är jag vän med och jag har stor respekt för hennes proffsighet som lärare. Jag lyssnar verkligen på henne. Självklart lyssnar jag på min andra kollega också men jag har verkligen lärt mig mycket av min vän E. I alla fall...E sa att "vi är ett tåligt släkte". Och då tänkte jag direkt att det är inte vi lärare som är ett tåligt släkte utan det är vi KVINNOR.


Så här snygg och sexig var jag när jag avslutat dagen ;) Avtrubbad, gråtfärdig, helt slut. Kan säga så som så att hade min välbetalda man och hans "projekt- hit- och- dit- kollegor" jobbat EN DAG som lärare hade de tamefanken trott att mitt jobb var ett skämt. Att jag drev med dem, ja att jag gav dem ett schema som inte fanns för att "de verkligen ska få känna på". Kan säga som så att det finns en anledning till att män inte blir lärare.

Men varför är det så här då? Igår till exempel fick jag fullständig panik över att en modersmålslärare i bosniska ville prata med mig. Det gjorde att jag kom två minuter sent till lektionen vilket barnen självklart påpekade. Hade ingen möjlighet att äta något på förmiddagen och hungern gör mig ofokuserad. Så i ren panik äter jag ett gammalt vaniljhjärta eftersom jag måste få i mig NÅGOT. Vilket gjorde att jag fick en sugarrush och hade svårt att hålla fokus på lektion.

Vi kvinnor kämpar och kämpar. Män begär och blir lyssnade på. Nu har säkert redan någon man som läser detta fått hela sin dag förstörd ;) men tyvärr, det är den bittra verkligheten. Problemet att de män som jobbar på skolan liksom blivit formade av oss kvinnor :) och de sliter på de med. Tror ej att de klagar.

Ligger det här i vår natur? Blir vi uppfostrade till att bita ihop och köra vidare? Det bisarra i allt är ju att jag inte ens har TID att gå till chefen och klaga! Och varför ska jag göra det?! Det är ju inte min chefs fel utan det är ju någon fet gubbe på kommunen som sitter där och fiser i sin skrivbordsstål och tänker att FAN så bra det går! Ja! Ingen klagar ju. (Nu menar jag inte fislukten :)).

Vi måste säga ifrån. Jag har fler universitetspoäng än min man. Min man får ut många tusen kronor mer än vad jag tjänar INNAN skatt. Min lön är ett skämt i jämförelse. Min arbetsbörda är så tung att jag vet inte vad.

Mina elever är underbara ungar men kan det och bara det få mig att kämpa vidare i trettio år till?

Svaret är nej.

Något måste göras!!

Jag ser dig, älskade unge

Jag har blivit 16-barnsmamma nu! Sätt för Guds skull inte kaffet i vrångstrupen när du läser detta. Det jag försöker säga dig är att jag fått ansvar för 14 nya, sköra, gulliga, rädda och glada barn. 14 trettonåringar som föräldrar lämnat över ansvaret på till mig. Mellan 08.30 och 15.00 är det jag som är ansvarig för att de ska trivas hos oss på skolan.

Självklart tar jag ansvaret på största ansvaret och jag skulle ljuga om jag säger att jag tycker att det är lätt. De sitter där med rädsla i ögonen och jag matar dem med information. Försöker skoja med dem men nej, de skrattar inte alltid. Kanske är jag inte så rolig som jag tror ;) men jag tror mer att de försöker läsa av mig. Vem är hon? Hon som ska finnas där för mig.

Och jag gör verkligen allt för att finnas där. Men varför ökar jag då på stegen när jag möter de ängsliga barnen i korridoren? Här om dagen hittade de inte sitt klassrum, sal 4. Efter ihärdigt letande kom de till mig på mitt arbetsrum och meddelade att sal 4 var en TOALETT! Inte ska vi väl ha so på toan va??! Nej, kanske inte :).

Anledningen att jag ökar stegen när jag ser min ängsliga skara är för att jag är faktiskt anställd för att undervisa. Mitt uppdrag är att fostra demokratiska medborgare samt att undervisa; utveckla deras tyska och svenska. Men jag balanserar; jag är mamma, hjälpreda, städerska, pepp-tant, kurator och ja, jag vet inte allt.



Och jag vill och jag FÖRSÖKER räcka till men tyvärr, jag hinner inte. Någon bad mig att få berätta sin livs historia. Han tittade på mig med ledsna ögon och jag kände bara att NEJ, denna unge har något hemskt i ryggsäcken. Snart så ska han få berätta! Först måste jag bara styra bort so:n från toaletten, dela ut busskort, beställa böcker, kopiera ett ton papper, dela ut scheman och kanske hinna äta lite mat och gå på toaletten själv. Och nej, ni måste inte kissa om ni inte är kissnödiga ;)

Ni finns där och det gör mig glad och jag finns där för er. Alltid, även om det tär på mig.
Jag ser dig, älskade unge.

Sökandet efter kärlek

Jag har en vän som jag tycker väldigt mycket om. Vi har aldrig träffats "på riktigt" hon och jag. Hon förgyller min vardag med att berätta om sitt liv.http://justanotherordinarystupidmommyblog.blogspot.se/-
Ibland är det mycket personligt och ibland delar hon av sig av sitt mysiga, bohemiska hem. Vi hörs mycket på Facebook och sådär men vi har aldrig pratat i telefon. Jag hade förhoppningen om att träffas i somras men jag (vi) hann inte med det.

Hur det än är så söker hon efter kärleken efter att ha lämnat sin kille sedan många år tillbaka. Nu verkar det vara ett problem för varenda man att hon är ensamstående mamma till fem barn. Och så har hon hund också, verkar jääääättejobbigt med en liten hund för män också! Nu är jag ju ironisk eftersom jag är arg för att män verkar vara lite (så jävla förbannat!!)fyrkantiga ibland. Okej, hade jag varit singeltjej på 22 år och sökt efter den STORA kärleken hade jag också blivit livrädd för en ensamstående man med fem barn och en liten hund. Men hallå! Nu är vi i vuxen mogen ålder och ja, har inte våra vyer vidgats lite mer då? Varför kan de inte se bakom Marias familj och se henne? Här har vi en söt, trevlig, studerande, underbart skrivandes kvinna som kämpar och som klarar det jäkligt bra. Borde inte DET väcka något i männen? Liksom, tänk vilken kvinna detta är! Hon klarar av att rodda runt fem barn och en hund. Hon finns där för sina barn. Tänk så mycket kärlek det finns i en familj med så många!


Vad är kärlek för dessa män? Hur kan man liksom från början bestämma sig för vad man vill ha och stänga ute alla andra möjligheter?

Det som gör mig uppriktigt ledsen för hennes skull är att flera män redan talat om för henne att hennes dröm om att finna kärlek inte är möjlig. Hon drömmer om det som det flesta av oss drömmer om; att hitta någon att dela livet med. Att somna bredvid någon, handla på Maxi ;), skratta ihop med någon vid matbordet och så vidare. Vardagliga ting! Det som är livet. Nej, då ska dem träffas med förutsättningen av att det kan bli en liten romans. Idioter. Småpojkar.

Jag vet att jag är väldigt hård i mina ord men jag blir så uppriktigt ledsen över det att de försöker ta hennes dröm ifrån henne. Eller mer förhoppningen om den.

Om Jonas skulle gå bort och jag blir ensam skulle jag också så småningom vilja dela livet med någon igen. Nu kanske ni tycker att det var lite brutalt att skriva det där om gå bort men jag kan inte se något annat skäl till att vi skulle skiljas åt. Jag har allt jag någonsin önskat i honom.

I alla fall...hittade jag en man som hade fem barn och en hund :) skulle jag imponeras av honom. Jag skulle tänka att här har vi en man som är trygg i sig själv, som har simultanförmåga ;), som är stark. Stark i sig själv som person då alltså :). Han skulle locka mig, denna man. Nu vill jag ju tillägga här då att dessa män finns inte. Jo, kanske en på miljonen då. Min mamma sa en gång att det finns inte så många ensamma män för de orkar inte med situationen. Hon är hård min mamma. Jag gillar hennes rätframhet men jag tror i och för sig att hon har lite fel i sin kommentar. Självklart finns det ensamstående pappor men nu pratar vi väl mer om alla dessa varannanveckaspappor?


Vet ej vad texten på bilden betyder! Men söt bild.

Någonstans är jag ändå övertygad om att Marias kärlek finns där ute. Jag önskar bara att hon slapp bli besviken på vägen. Att alla dessa fjantskallar som inte vågar se henne, på riktigt bara kunde söka upp den där 22-åriga bruttan som inte vet så där överdrivet mycket om livet ännu.

Han finns där men han kanske inte har tillgång till internet :). Kanske träffas ni i kön till bankomaten, på Maxi eller genom någon bekant?

Ge aldrig upp hoppet fina du. Men ta en paus om du behöver det.

Önskar dig Maria en fin dag med din jättefina familj. Varma kramar!

Kram till alla!

Läget just nu

Nu var det verkligen länge sedan jag skrev. Jag hittar ingen tid till att blogga samtidigt som jag saknar inspirationen också. Hade inspirationen till att skriva flödat hade jag säkert hittat tiden :).

Vi har varit i Tyskland och det var underbart att få komma till mitt andra hem. Lite så känns det. Trots att det börjar bli väldigt länge sedan jag bodde där så känns det ändå som hemma. Min lille pojke som jag tog hand om för så länge sedan är nu snart arton år, tänka sig! Och själv är jag visst inte nitton längre heller. Vädret var lite sisådär så vi har inte legat vid någon strand. Vi gjorde utflykter varje dag. Alvin tycker verkligen om att ha lite lugn och ro emellanåt så mot slutet sa han "inga mera äventyr" :). Det var ljuvligt att få höra och tala språket igen. Oh så jag älskar tyska! Om man nu kan älska ett språk.

Kompisar har drabbats av sorg och när vi fick veta vad som hänt sparkades mina ben undan fullständigt. Det är så fruktansvärt. Så ofattbart. Det är svårt att somna om nätterna då tankarna mal och mal likt en orkan i huvudet. Och det är ju då absolut inte synd om oss ska tilläggas men ont det gör det.

Om en knapp vecka börjar jag jobba igen. Huganä. Jag är inte redo för det och jag vill inte byta arbetslag och hej och hå. MEN jag ser grymt mycket fram emot me and i-säsongen! På lördag-söndag ska jag till Stockholm på kickoff och ooooooooooooooh så skoj det ska bli! I år släpper me and i även en vuxenkollektion och jag har sett glimtar ur den och den är helt fantastisk.

Svampsäsongen har börjat! Jag får en kick av att plocka kantareller! När jag ser dem framför mig blir jag helt skakis i benen och bara kastar mig fram :) Vi var ute igår, jag systeryster och kusinvitamin samt fyra gnällungar. Fick ihop en ganska mycket och gjorde en ljuvligt god kantarellpaj när jag kom hem. Blir att äta det som är kvar i kväll. Så fort mannen kommer hem från jobbet ska jag och syrran bege oss ut till nya marker.

Önskar dig en fin kväll.