Vi biter ihop och kör vidare

Igår jobbade jag med tio minuters raster hela dagen. Jag tror inte ens att det är lagligt men vad kan jag om lagar? Min lunch låg dessutom inte förrän halv ett och då hade jag innan dess haft ett möte och fyra lektioner. Nu ska här tilläggas att lektionerna hela tiden var i helt skilda delar i skolan så att jag behövde jogga mellan passen för att hinna. Skulle jag ha blivit kissnödig hade jag fått kissa i byxorna. Ja, ungefär så.

På lunchen åt jag med två kvinnor/lärare på jobbet. Den ena är jag vän med och jag har stor respekt för hennes proffsighet som lärare. Jag lyssnar verkligen på henne. Självklart lyssnar jag på min andra kollega också men jag har verkligen lärt mig mycket av min vän E. I alla fall...E sa att "vi är ett tåligt släkte". Och då tänkte jag direkt att det är inte vi lärare som är ett tåligt släkte utan det är vi KVINNOR.


Så här snygg och sexig var jag när jag avslutat dagen ;) Avtrubbad, gråtfärdig, helt slut. Kan säga så som så att hade min välbetalda man och hans "projekt- hit- och- dit- kollegor" jobbat EN DAG som lärare hade de tamefanken trott att mitt jobb var ett skämt. Att jag drev med dem, ja att jag gav dem ett schema som inte fanns för att "de verkligen ska få känna på". Kan säga som så att det finns en anledning till att män inte blir lärare.

Men varför är det så här då? Igår till exempel fick jag fullständig panik över att en modersmålslärare i bosniska ville prata med mig. Det gjorde att jag kom två minuter sent till lektionen vilket barnen självklart påpekade. Hade ingen möjlighet att äta något på förmiddagen och hungern gör mig ofokuserad. Så i ren panik äter jag ett gammalt vaniljhjärta eftersom jag måste få i mig NÅGOT. Vilket gjorde att jag fick en sugarrush och hade svårt att hålla fokus på lektion.

Vi kvinnor kämpar och kämpar. Män begär och blir lyssnade på. Nu har säkert redan någon man som läser detta fått hela sin dag förstörd ;) men tyvärr, det är den bittra verkligheten. Problemet att de män som jobbar på skolan liksom blivit formade av oss kvinnor :) och de sliter på de med. Tror ej att de klagar.

Ligger det här i vår natur? Blir vi uppfostrade till att bita ihop och köra vidare? Det bisarra i allt är ju att jag inte ens har TID att gå till chefen och klaga! Och varför ska jag göra det?! Det är ju inte min chefs fel utan det är ju någon fet gubbe på kommunen som sitter där och fiser i sin skrivbordsstål och tänker att FAN så bra det går! Ja! Ingen klagar ju. (Nu menar jag inte fislukten :)).

Vi måste säga ifrån. Jag har fler universitetspoäng än min man. Min man får ut många tusen kronor mer än vad jag tjänar INNAN skatt. Min lön är ett skämt i jämförelse. Min arbetsbörda är så tung att jag vet inte vad.

Mina elever är underbara ungar men kan det och bara det få mig att kämpa vidare i trettio år till?

Svaret är nej.

Något måste göras!!