Jag ser dig, älskade unge

Jag har blivit 16-barnsmamma nu! Sätt för Guds skull inte kaffet i vrångstrupen när du läser detta. Det jag försöker säga dig är att jag fått ansvar för 14 nya, sköra, gulliga, rädda och glada barn. 14 trettonåringar som föräldrar lämnat över ansvaret på till mig. Mellan 08.30 och 15.00 är det jag som är ansvarig för att de ska trivas hos oss på skolan.

Självklart tar jag ansvaret på största ansvaret och jag skulle ljuga om jag säger att jag tycker att det är lätt. De sitter där med rädsla i ögonen och jag matar dem med information. Försöker skoja med dem men nej, de skrattar inte alltid. Kanske är jag inte så rolig som jag tror ;) men jag tror mer att de försöker läsa av mig. Vem är hon? Hon som ska finnas där för mig.

Och jag gör verkligen allt för att finnas där. Men varför ökar jag då på stegen när jag möter de ängsliga barnen i korridoren? Här om dagen hittade de inte sitt klassrum, sal 4. Efter ihärdigt letande kom de till mig på mitt arbetsrum och meddelade att sal 4 var en TOALETT! Inte ska vi väl ha so på toan va??! Nej, kanske inte :).

Anledningen att jag ökar stegen när jag ser min ängsliga skara är för att jag är faktiskt anställd för att undervisa. Mitt uppdrag är att fostra demokratiska medborgare samt att undervisa; utveckla deras tyska och svenska. Men jag balanserar; jag är mamma, hjälpreda, städerska, pepp-tant, kurator och ja, jag vet inte allt.



Och jag vill och jag FÖRSÖKER räcka till men tyvärr, jag hinner inte. Någon bad mig att få berätta sin livs historia. Han tittade på mig med ledsna ögon och jag kände bara att NEJ, denna unge har något hemskt i ryggsäcken. Snart så ska han få berätta! Först måste jag bara styra bort so:n från toaletten, dela ut busskort, beställa böcker, kopiera ett ton papper, dela ut scheman och kanske hinna äta lite mat och gå på toaletten själv. Och nej, ni måste inte kissa om ni inte är kissnödiga ;)

Ni finns där och det gör mig glad och jag finns där för er. Alltid, även om det tär på mig.
Jag ser dig, älskade unge.