Diverse gnäll och gråt

Muntert värre idag också alltså :)

God morgon alla fina!

Jag tror att jag verkligen måste försöka varva ner nu för nu håller stressen på att slå till rejält i mig. Den biter sig fast liksom. Jag sover på nätterna vilket är ett tecken på att jag inte mår dåligt egentligen men minnet har börjat svikta, rejält. Jag vet inte var jag lägger mina jobbnycklar, bilnycklar, diverse papper eller om jag ringt det eller det samtalet. Great. Det är två jobb som ska skötas + ett hem då. Som vi självklart delar ansvaret för jag och min man MEN nu är det liksom min käre make som gjort det mesta här hemma och nu ska jag liksom försöka vara "fru duktig" också. Det går ju så där :). Fru duktig är hon som liksom kvittrar som en liten lärka och lagar både mat och tvättar samt är vaken till efter att barnen har somnat för eventuellt hångel. Men jag sover som en sten innan klockan passerat halv nio och inte tvättar jag heller. Det kan hända att jag kör igång en maskin men då glömmer jag ju att hänga den sedan...

ÄH!

Så nu har jag ringt till mannen på jobbet och gråtit och jag hör hur han liksom blir tokstressad eftersom han tror att det är något allvarligt som har hänt. Försöker snyfta fram det fruktansvärda och han fattar nada. Vad är problemet Helena? Öh. Ja, vad är problemet egentligen??! Mitt stora världsproblem idag på min lediga dag är att jag tycker att jag borde åka och hälsa på mina fina elever på lägret. Min man fattar ingenting eftersom DU ÄR JU LEDIG Helena. Självklart är inte mitt jobb bara ett jobb för mig utan liksom ett jävla KALL och mina elever är inte bara ELEVER utan dem är frökens små GULLUNGAR alla 90 och jag skulle göra precis vad som helst för dem känns det som. Ibland.

Det kan vara så att det är mensen som är boven i dramat. Eller bara att jag är en totalt onormal människa på alla sätt och vis.



Nu ska jag försöka tänka positivt och inte vända på allt som sägs och görs.

Idag ska jag kontakta många tänkbara värdinnor och säger de nej vet jag en som kommer att gråta ögonen ur sig.

Jag önskar verkligen att jag vore en mer balanserad människa. Så enkelt det skulle vara om man kunde ta saker med ro, vara lite så där lagom och bara tro att man är så där lite lagom bäst.

Å andra sidan är självgoda människor det mest avskyvärda jag vet. Det är en sak att ha självkänsla och självförtroende, det är ju bara bra, absolut. MEN dessa människor som liksom när sig på att trycka till andra och hela tiden berätta om sin egen förträfflighet de är nog de mest patetiska människor jag vet. Och de är sååååå underhållande! Ja, faktiskt. Och om någon arbetskamrat som läser detta skulle tro att jag skriver om dem så är det INTE så. Men jag kan berätta för er vem jag tänker på ;).

Kram kram och ha en fin dag i höstsolen.