Heaven and hell

Det här har varit en jobbig dag. En sådan där överjävlig dag då jag kastats mellan heaven and hell hela tiden. Då jag ännu en gång funderat på om jag är "normal". Inte för att jag hinner fundera så mycket i och för sig. Man får vara nöjd om man hinner gå och kissa. Jag blev tvungen att gå ifrån en lektion idag för att undvika att kissa i papperskorgen. Intressant? Nej men samtidigt är det mycket intressant att lärare inte har tid att kissa. Jo, faktiskt.

Min värk i nacken har varit helt olidlig idag. På lunchen började det bli allt värre och till slut satt jag i matsalen med eleverna och höll i huvudet och några tjejer blev rädda och frågade hur det stod till. Jag sa som det var och att jag skulle gå till kuratorn som är superduktig på att massera och trycka på olika punkter. Så jag dundrade in i personalrummet och hon tryckte så att jag trodde att jag skulle kräkas. Profylaxa profylaxa sa hon hela tiden. Hon är härlig. Trots att hon själv hade en dålig dag med värk satt hon och tryckte till mig. Och smärtan blev lite mer uthärdlig någon timme.

Vi hade möte sen på kvällen. Och där och då när våra chefer presenterade vår nästa sparplan kände jag att jag inte vill något mer. Men vad hjälper det? Jag kan inte bara säga hej hopp nu drar jag! Måste ju bidra till försörjningen här hemma jag också. Kan inte skriva om vad som ska hända på vår skola för då baktalar jag min chef. Samtidigt vet ju inte alla vilken skola jag jobbar på men många vet ju det. Det är så tröstlöst så det finns inte och jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig så uppgiven som lärare. Eller det har jag inte. Jag vet ju det. Och jag önskar verkligen att vi kunde strejka eller bara säga NEJ men vi verkar inte ha någonting att säga till om. Jag skäms verkligen för det som ska göras och jag har gråtit till och från sedan jag satt mig i bilen hem.

Det är tröttsamt just nu, väldigt tungt stundtals på jobbet då och med klädförsäljningen med men jag känner ändå att jag mår bra. Utifall någon annan skulle tro någonting annat då ;) Jag känner glädje och trivs med mycket även om jobbet är tufft. När det gäller me and i så säljer jag ju bra men det är det där med att "tjata" till sig träffar som verkligen känns sådär. Nu ställer ju många av mina vänner upp utan minsta tjat också. Tack för det!!! (Ni vet ju vilka ni är ;)) men samtidigt är det många som inte precis erbjuder sig heller. Mamma sa till mig att "är man inte intresserad så är det väl självklart att man inte ställer upp". Jag är ju då av en annan åsikt :). Jag tänker mer att man kan ställa upp för en vän så. Det handlar om att koka en kanna kaffe och dammsuga finrummet, typ. Det är kanske så att jag är en sådan person som inte ställt upp något vidare för mina vänner, jag vet inte. Jag vet att sålde någon av mina vänner typ sexleksaker som jag (aldrig i helvete!!) skulle köpa skulle jag ändå ställa upp att vara värdinna. Skulle väl köpa en jävla dildo och skänka till Myrorna vad vet jag. You get the point. Och nu har jag säkert trampat någon på tårna också men jag är liksom lite för trött, sur, sliten och ledsen för att orka bry mig om det. Just nu.

Men i morgon ni! Då ska jag köra slå på STORPIFFINGEN med eventuellt lite läppglans och alles och köra skruttSaaben till grannstaden, le utav bara helvete och jobba häcken av mig. Som vanligt.

Önskar er god natt!