Fuck cancer!

När jag umgås sådär intensivt med min tvillingsyster tänker jag ofta på oss som små. Som två cancersjuka flickor, svällda men magra på samma gång. Hur folk helt ogenerat gapar och pekar efter en. Trevligt. Det finns gott om idioter :).

En utav mina bästisar miste sin underbara mamma för ett halvår sedan, en vän är döende. Det finns inte ord för den grymhet som bara slår ner som en bomb som förlamar människor av sorg, av trötthet, av vånda och av ovisshet. Inte förrän jag själv blev mamma har jag förstått vidden av våndan mina föräldrar utstått. Jag har som vuxen också drabbat av ångest över det som varit och skräcken över det som komma kan.

Jag har skrivit om det på gamla bloggen. Om dels skammen att inte kunna njuta fullt ut av livet därför att jag någonstans är säker på att jag ska få Leukemi igen dels skräcken av att faktiskt drabbas, igen.

Jag letar efter någon form av rättvisa. Om vår familj redan drabbats av Leukemi tre gånger (jag en gång och min tvillingsyster två gånger) samt en Stroke (syster igen!) så kanske det räcker nu. Men det finns ingen form av rättvisa. Alls.

Det är ett minne som plågat mig hela dagen. Som legat där och skavt och gjort väldigt ont. Vi är nio år, snart tio. Vår klasskamrat P på andra gatan fyller tio år. Det är snart maj och solen skiner och det är försommarvärme ute. Vi är bjudna på kalaset men Annika kan inte gå för hon är skallig på huvudet, svälld och mycket infektionskänslig. Blir hon sjuk kan det gå riktigt illa. Jag är jätterädd att jag ska bli sjuk och smitta henne men mamma har sagt att jag får gå. Jag går dit med en klump i magen och vill gå hem. Men jag vågar inte. Vill inte verka oförskämd så jag stannar men jag har gråten i halsen hela tiden. Efter ett litet tag ser jag att min älskade syster sitter i ett träd och kollar på kalaset från andra sidan vägen. Egentligen är det kanske komiskt men om man har levt i en familj med cancer vet man att det är allt annat än komiskt. Synen av Annika gör mig så förtvivlad att jag inte kan hålla tårarna borta längre. Jag springer undan men pojkens mamma ser mig och kommer till undsättning för att trösta. Jag gråter så jag skakar och inte kan prata. Hon undrar om jag vill gå hem men jag kommer inte ihåg hur jag gjorde. Det här är snart 25 år sedan. 


Det finns människor som överlever Leukemi. Jag menar vuxna. Någon enstaka. I barnens fall överlever över 80% nuförtiden. När jag blev sjuk 1985 var inte chanserna lika stora att överleva...men jag klarade mig.

Om jag drabbas igen ska jag överleva. Jag har inget val. Usch, jag vet inte varför jag skriver detta egentligen. Blottar min rädsla, den pyttelilla människan i mig.

Du kan i alla fall dra åt helvete din äckliga lilla cancer-djävul.

Mig får du aldrig.