Tre eldsjälar

I flera dagar har jag tänkt att skriva det här inlägget men det har inte blivit av. Jag beundrar människor som gör något för att hjälpa andra. Människor som har ett driv, en energi och ett stort hjärta. Jag hjälpte min farmor väldigt mycket åren innan hon gick bort men har nog aldrig lagt ner min själ för att hjälpa en stor grupp av människor. Är en bekväm hjälpare som har ett fadderbarn, betalar medlemsavgift till Röda korset och cancer och allergifonden. Köper enorma mängder rosa bandet varor och så vidare och så vidare.

Är  bättre än många snåljåpar med gott om pengar som kanske skänker ett par ören om året. Folk skyller sin snikenhet på att "pengarna inte kommer fram" eller något annat. För att sedan unna sig själv ännu mer. Det finns människor som verkligen inte har en krona över till att hjälpa andra och de ska ju heller inte avvara pengar de inte har. Alla andra har inga ursäkter, tyvärr.

Har gråtit många bittra tårar när jag ser barn svälter på tv:n och känt en enorm maktlöshet. Tänkt att jag borde åka som volontär men det är försent. När jag blir pensionär kanske?

Nu till de kvinnor jag skulle vilja presentera och applådera; Margit och Cecilia och hennes kusin (som jag tyvärr inte ens kan namnet på.

Margit har under många år hjälpt utsatta barn i Lettland. Åkt med lastbil med leksaker och kläder. I fredags träffade jag henne på Maxi. Hon satt på en sådan där solstol från 70-talet och skramlade med bössan. Pojkarna gick fram med pengar. Valter kutade såklart före hela kön för att trycka ned sin sedel :). Hon är fantastisk. Verkligen! Pratglad dam som måste vara närmare åttio nu? Med ett driv och ett stort hjärta. Tänk så mycket glädje hon spridit. Underbart. Först tänkte jag lägga ut hennes mobilnummer här men det känns ju inte rätt. Om ni vill komma i kontakt med henne så mejla mig. Hon har ett förråd där hon samlar leksaker och kläder. Vet inte när det bär av igen men hon tar med stor tacksamhet emot leksaker och kläder till barnen.


Här har vi Margit på galan "Svenska hjältar 2007" där hon får ta emot pris som den sanna hjältinna hon är.


Cecilia säljer me&i och på så sätt har jag kommit i kontakt med henne. Hon och hennes kusin har en blogg "Pyssel mot cancer". De är jätteduktiga på att sy och Cecilias mormor stickar. Jag har köpt sockor och en supersöt börs. De behåller bara pengar för material så det mesta av pengarna skänks till Barncancerfonden. När du betalt och får dina varor hemskickade får du ett kvitto på hur mycket som satts in till barncancerfonden. Ett helt fantastiskt initiativ! Full av beundran för dessa kvinnor.

Länken till bloggen hittar ni nedan. Förena nytta med nöje ;)

http://pysselmotcancer.wordpress.com/

Ta hand om dig.

Bus och godis

Varför antingen eller liksom?

Här är det bus i väntan på godiset som gäller. I kväll ska Alvin på sitt första disco tillsammans med två av hans bästisar. Och resten av stans ungar. Huganä vilken ljudnivå det kommer att vara och jag kan inte ens trösta mig med lite socker. Näääää! För jag har skärpt mig. Och oh yes, ni har hört det tidigare.



Min gulliga frissa C kom förbi och klippte min lugg och klippte ur ett par hekto hår uppe på huvudet. Jag har en enorm kalufs. Men nu ser jag ut som folk igen.

Vi är lediga idag. Fick en extra dag ledigt eftersom vi jobbat så mycket åt varandra nu när vi inte har råd med vikarier.

I övrigt är det lite snö här och någon minusgrad.
Återkommer när jag har något mer intressant att berätta ;)
Önskar dig en fin eftermiddag.

179-kronors-isbjörnen, del 2

Två trötta makar sitter vid frukostbordet. Utanför faller snön.

Jonas "Har du läst Alvins veckobrev?"

Helena "Näääj".

Jonas "Det skulle vara intressant att höra Alvins berättelse om björnen, ja isbjörnen".

Helena "Va?!, vad menar du?"

Jonas "Jo, de skulle ta med det VIKTIGASTE kramdjuret, gärna något de haft sen de var bebisar och sedan utförligt berätta om denna nalle".

Jag; fågelholk.

Sedan skrattar vi båda. Det går inte att komma undan med någonting.

Ekobazar

Olalalalalallalalallalala vilken dag! For ner på stan på ekobazar utan några större förhoppningar. Finns det dock minsta chans att jag ska få köpa någonting, fynda lite så är jag igång, är på :). Det skulle finnas en klädbytarhöna på denna eko-bazar. Ta med plagg och byt med någon annan, typ så. Jag hade 12 plagg. Så jag fick 12 biljetter varav två VIP. Jag hade lämnat in två "finare" plagg (märkes) och fick därför handla två VIP-plagg och tio "vanliga" plagg.

Klättrade upp på VIP-hyllan och där var en massa sextiotalsklänningar i stil med det Miss Li just hade på sig i "Så mycket bättre". Snyggt men inte jag. Men så hängde där en svart kortare dunjacka, sportig med mudd i märket Aspen. Jag bara ryckte åt mig den! En dröm! För bra för att vara sant. Fick även med mig en Sara Kelly kappa. Är förstummad.

Dessutom fick jag med mig ett par koftor, ett par söta barnskor, handväskor samt en Didrikson overall till Valter. På att ge bort kläder jag inte ville ha. Sååååå nöjd!

Sedan rusade vi in på själva marknaden och det var rena himmelriket. Det fanns nybakat bröd, hantverk och så en massa underbara kläder, särskilt barnkläder. I återvunna tyger. Jag köpte den sötaste och coolaste jeanskjol ni kan tänka er till barnens kusin. Och så en liten underbar plånka som kanske blir någons julklapp. Eller min, kanske :).

Vilken dag. Har förlorat tålamodet ett par gånger men men jag har en Aspen dunjacka. Till den har jag den mest underbara sjal i turkost som jag också bytte till mig på bytesdagen.

Nu; sova så sött.

Så stolt prettomamma om än bara för en sekund

Sitter i den röda lilla ärtiga bilen på väg till dagis nu i morse. Barnen skriker att det är iiiiiiiiiiiiiiiiskallt men jag säger att snart blir det varmt. Har ju såklart glömt att sätta i motorvärmarsladden och kisar genom den immiga rutan. Först lämnar vi Valter på dagis i en ände av stan och sedan gasar vi ut på riksvägen åt motsatt håll för att lämna Alvin i skolan. En vanlig kommunal skola i det "upptagningsområde" vi tillhör. Blandad kompott av ungar. Me like!

I alla fall...är så himla prettoglad! För jag har minsann både frukt och gympapåse idag. Oh vilken lycka! Känner mig som prettomamman nummer uno och lämnar dessutom absolut i tid. Sitter några trötta barn på röda mattan. Alla med ett jävla gosedjur i knät. Få se nu??! "Varföööööööööööööör har inte DU med dig någon nalle Alvin?" Det var väl själva faaaaaaaaaaan att man inte kan få lyckas någon jävla gång. Alvin börjar slå mig och läppen darrar. "Mamma kommer snart tillbaka". Jag ursäktar mig för hans fröken och säger att nalle anländer snart.

Rusar ut till bilen. Men den går inte att starta! Määäääääään! "Ursäkta!" "Kan du vara sååååååååååå snäll och hjälpa mig?" Säger jag till den stolta bonuspappan som varje dag lämnar en sockersöt flicka på skolan. "Javisst". Denne man är mycket kort och jag sitter i bilen. Han måste liksom åla in sin korta arm  och trycka på diverse knappar och måste liksom pressa ner sig mot mina lår....Jag skäms ihjäl. Och det gör han med. Han får igång biljäveln i alla fall och upplyser mig om att den här bilen har rattlås vilket innebär att man måste rucka lite på ratten för att få igång bilen. Känner mig ungefär lika blåst som en hollywoodbrutta men utan pengar och silikon. Skäääääääääääm skäms skäms.

Sladdar nu ner till OK som ligger neranför skolan och frågar om de har lite kramdjur? No no. Nähä. Så i stället för att åka hem några kilometer åker jag till nästa mack ett stenkast bort och köper en isbjörn för 179 kronor! Fy satan så korkat.

Anländer med andan i halsen i klassrummet igen och alla barn och fröknar beundrar denna fantastiska isbjörn. Alvin ser helt förvirrad ut. Mamma säger inte att hon varit på macken. Han förstår ingenting. Tack och hej och ursäkta att jag störde. Och hej då igen.

Nu ska här rättas.
Önskar dig en fin dag.

Se hit, jag behöver lite råd här!

Idag känns det som att världen sakta rasar samman. Det där gapet som Ronja och Birk hoppade över bara glider isär och jag vet inte hur jag ska orka hoppa över på rätt sida.

Försöker komma ihåg när jag hade mens sist men det känns ju som att det var nyligen. Nu sitter jag då inte här och funderar på om jag är gravid. No no! MEN är det PMS:en eller? För det är ju samma känsla varje månad. Jag faller handlöst genom en befängd värld och ingen förstår sig på mig. Och så; hoppsan! Mens!

Så nu till min lilla frågelåda;
Hur göra? Har hört att man kan bli botad av att äta mindre socker och JA, jag var bättre i min PMS i somras när jag var sockerfri. Finns det andra knep? Jag vill inte gå till farbror doktorn och få några piller som gör mig halvgalen på något annat vis. Är tillräckligt halvgalen.

Så, hjälp mig, snälla ;)

Inte den bästa av dagar

Det tar på krafterna ibland. Jag är ju lärare på högstadiet liksom. Flertalets stora skräck! Inte min dock, jag trivs. Men det är heaven and hell ibland. Det är ju så mitt humör fungerar, tyvärr. Inte det att jag verkligen lackar ur på någon elev men oj oj oj om de kunde läsa mina tankar idag...

Jag hade den mest perfekta lektion i svenska där ALLA jobbade för fullt. Det var lugn i klassrummet och jag var nöjd, lugn och stolt. Så går man till en annan lektion där man vet att det kan hur som på grund av diverse orsaker...Och ja! Blev jag inte kallad för gravid. Såg gravid ut i alla fall. Man tackar! Och sjunker ner i sin egen förbannade självömkan. Tröstäter lite godis och drömmer om att gå ner dem där fem kilona och se ut som på brudkortet igen...Bah!

Ja ni, är innerligt glad att det är torsdag och ledig dag i morgon. Min energi sjunger på sista versen. Men i morgon tankar jag igen och sedan tar jag mig igenom fredagen utan några som helst problem.

Fick en ny värdinna på jobbet idag. Så glad! Måste boka in lite träffar i morgon också. Ringa runt.

Nu; soffan!

Önskar dig en fin kväll.

Dagens bravader

Hoppas att din dag har varit fin.

Min dag började med att jag drack en kopp kaffe med min vän A på hennes jobb, nice! Sedan åkte jag minsann på konsert med år nio. En jazzkonsert. Jag tror att det var jazz. Är inte något vidare berest i olika musikstilar men nog var det jazz alltid. Det tror jag väl! Fyra små söta unga damer (20+) från Riga spelade diverse blåsinstrument för oss. Iklädda i lite glitter. Barnen-de trötta tonåringarna-var ju måttligt imponerade. De skötte sig dock fint men kunde ju bjussat på lite mer applåder. För hur det än vred sig i mitt inre av tristess så var ju tjejerna duktiga.

Jag har märkt att jag har svårt att sitta still och ta till mig saker just nu. Minnet sviktar och jazz stressade mig nå vanvettigt just idag.

I övrigt rullade dagen på med diverse småätande och lektioner då. Massor av lektioner och mitt tålamod var icke det bästa. I morgon får jag räkna till tio lite oftare :). Nä då, ingen fick sig en avhyvling men det låg där pyrandes och i stort sett allt irriterade mig. Kände att ett mejl i all välmening (eller?) från en förälder liksom var vänt emot mig som någon klagan och jag vet inte vad. Jag är nog i stort behov av en liten återhämtning vilket snart blir av eftersom eleverna har lov nästa vecka och vi jobbar endast två dagar.

Är så nöjd med bloggdesignen som sagt och blir så glad när jag går in på bloggen.

I övrigt har jag en liten miniweekend till en vän att se fram emot. Det glädjer mig.

Önskar dig en fin kväll.


Började också längta till advent helt plötsligt! Vet inte riktigt vad denna adventskalender innehåller men känner att jag måste göra en! Hrm...Ja ni...få se vad som kan komma för spännande ur denna idé! Som inte är min då. Men jag har ju ändå inte läst om vad denna kalender innehåller som vem vet...

Ny dag-ny bloggdesign-Tack Maria

God morgon på er!

Min vän Maria som är en utomordentlig bloggerska och bloggdesign-makerska har fixat en ny bloggdesign till mig. Tack snälla fina du! Jag är mer än nöjd. Du har fångat mig. Imponerad, som vanligt ;)

Här hittar ni Maria om ni vill läsa hennes underbara blogg eller om även du vill ha en fin bloggdesign. http://justanotherordinarystupidmommyblog.blogspot.se/

Idag ni ska jag på konsert med år nio. De påstår (mina kära elever alltså) att vi ska lyssna "på en gubbe som spelar saxofon i nästan en timme". Nä men hoppsan då. Jag hade ett litet bryt här hemma igår över detta. Gillar verkligen inte blåsinstrument. Tänk om min kära faster kunde ryckt in och tagit med sig gullungarna i stället :). Hon älskar blåsinstrument.

Annars har jag med mig en rulltårta till jobbet idag. Och livet känns ganska muntert ändå trots att jag igår kväll grät över diverse orättvisor i världen. Det är väl det som är tjusningen med att vara en känlomänniska. Eller förbannelsen beroende på hur man ser det då :).

Önskar er en fin dag. Ta vara på den.

Reflektion kring dagens nyheter

Medan jag stod i badrummet och funderade på hur jag skulle orka sminka mig satt Jonas i soffan och läste nyheterna högt från text-tv. Han läste en massa min man men jag är trött idag och kommer bara ihåg två utav nyhetsrubrikerna.

Om du joggar lever du sex år längre än om du sitter i soffan eller tränar för hårt
Vi människor vill ju leva ett långt liv. Det vill självklart även jag men jag tänker framför allt att jag vill leva ett bra liv, ett lyckligt liv. Jag vill inte undvika allt som är svårt och inte heller vill jag bara visa en yta av hon som är jag. Nej, jag vill dela med mig av mig själv och leva för stunden. Det är ju inte lätt och jag tänker ofta att jag inte alltid uppskattar vardagen men jag blir bättre och bättre på just det, att uppskatta vardagen.

Det här med att leva ett långt liv då. Låt oss säga att jag får leva till jag blir nittio år, inte så troligt kanske men vem vet? Jag kommer att avsluta mitt liv som alla andra på ett äldreboende. Där kommer jag att sitta och dricka kaffe på fat (jag vill inte det!) och äta gofika, hoppas jag. Jag dricker mitt kaffe svart. Därför vill jag liksom inte sörpla på fat. Anteckna detta ;). I alla fall; jag sitter där dement med rullar i håret och funderar på om jag sa ja eller nej till han som friade till mig för sisådär 65 år sedan. Här ska också tilläggas att INGEN har någonsin friat till lilla mig. Nä ni! Jag övertalade min älskade utanför socialkontoret efter att han skrivit på faderskapsintyget. Det kallar jag romantik ;). Nu skämtar jag.

Är att leva så länge som möjligt ALLTID det bästa alternativet? Självklart vill jag uppleva att få bli farmor och jag vill glädjas med mina barn och barnbarn länge och väl MEN att förlänga sin tid på äldreboendet med SEX ÅR, är det det bästa alternativet?!

Villainbrotten ökar kraftigt. Har ökat med 50% de senaste tre åren
Jag har tvingat min man på att gå med på att köpa larm. Är så rädd när han reser i tjänsten och planerar nu att låsa in mig som en riktig prinsessa i borgen. MEN ingen bra idé! Nä ni! Tjuven har alltid tio minuter på sig och det är allt han behöver. Sedan kommer Securitas och jag har redan kissat i sängen och blivit av med mina fina me&i kläder.

Vad göra?

Önskar er en fin dag.

Bara stress?

Jag är ju en person som har och har haft stora problem med stress. Har svårt att känna när kroppen kollapsar och har varit slutkörd och sjukskriven tre gånger de senaste fem åren. Nu har jag dock en tjänst som faktiskt ÄR 75%. Med det menar jag att jag faktiskt jobbar det. Tidigare har jag fått deltidstjänster med lika mycket arbetsbörda som någon som jobbar heltid.

Jag har hittat en väg tillbaka och lärt mig vad jag behöver för att må bra. Med det kan jag inte säga att jag garanterat aldrig kommer att hamna i fällan igen. Absolut inte. Samtidigt är det en risk jag måste ta eftersom jag inte bara kan "sluta leva". Alltså sitta hemma och vila upp mig i förebyggande syfte. Jag behöver sälja me&i eftersom jag mår bra av det. Egentligen är kanske inte pressen att vilja boka in en massa visningar det bästa för mig men samtidigt är det något som jag tycker är roligt. Något jag mår bra av.



Tycker att det är alldeles för lätt att "skylla" det mesta på stress nuförtiden. Det kan väl omöjligt vara så att precis ALLT är stressrelaterat? Min värk till exempel, stress stress stress. Enligt sjukgymnast dålig hållning och dålig cirkulation. Jag vet att om jag tränar blir jag bättre.

I torsdags hade jag en dag då jag verkligen hade noll rätt. Åkte till skolan med Alvin utan både frukt och gympapåse. Åkte till me&i kund som skulle få tillbaka pengar på grund av ett felköp (av mig personligen) utan plånbok. Men sedan låg visst plånboken i bilen! Åkte till spa utan rabattkupong...Åkte hem och hämtade kupongen i samband med att jag skulle hämta Alvin i skolan. Kommer dock ändå tillbaka utan kupong! "Nu ääääääääääääääääääääääär du stressad" säger spa-teraupeuten. Ja, eller förvirrad.

Visst kan det väl vara så att jag TROTS min långa stresströskel är en mer förvirrad människa än de flesta. Jag är en tankspridd person med värk på grund av dålig hållning och dålig cirkulation.

Eller?

Vardagsuppdatering

Nu har mina senaste inlägg mest handlat om sorg. Här kommer ett inlägg om vad som pågår i mitt liv mellan 05.45-21.30. Vad som finns på schemat liksom. Inte vad som finns i hjärtat eller i mina tankar.

Jobbet: Jag har vabbat tre dagar den här veckan och idag är jag ledig. I morgon fredag blir min enda jobbdag. Känns faktiskt helt okej med tanke på att jag inte vabbat alls den här terminen.

Me&i: Går superbra och jag är så innerligt tacksam att jag får chansen att sälja. Kläderna gör mig glad och det är roligt med nya kontakter. Jag är så tacksam för allt vad det för med sig. Får kanske ägna ett eget inlägg till det senare ;).

Träningen: Jag tränar inte. Men ska börja...

Saker att se fram emot: Det finns så mycket! Jag har blivit bättre och bättre på att uppskatta de små sakerna i livet. Jag njuter av att tända ljus om kvällarna. Tyvärr kommer Valter då kutandes och han ser det som ett kall att blåsa ut alla ljusen. Jag ser fram emot alla me&i-träffar och jag ser fram emot känslan när jag når mitt mål, säljmässigt. Ser fram emot att sträcka ut tungan när den första snön faller. Låter väl sjukt men ni vet väl vad jag menar? Man blundar och får stora snöflingor i ögonfransarna och sedan fångar man ett par flingor på tungan.

Har också en rolig minisemester att se fram emot! Igår bestämde vi datum för vår stockholmsresa tillsammans med min tyska familj. Det blir i mitten av mars och det ska bli helt underbart att ses igen. Härligt också att få visa dem vår vackra huvudstad. Vi ska bo på hotell i tre nätter, nice. Nu gäller det att sälja utav bara den!

Och vet ni mer vad jag har att se fram emot? En spa-behandling idag klockan 11.00. Tjolahopp!

Önskar er en fin dag.

Onsdag

Visste inte vad jag skulle sätta för rubrik för jag vet inte alltid vad jag kommer att skriva när jag sätter mig ner.

Jag har väl inte gjort någonting av allt det vettiga jag tänkt ägna förmiddagen åt, ungefär så. Men grannen kom förbi och visade MK nyheter (jag bjöd in henne :)) och det var riktigt trevligt. God knows I looooooooooooove shopping. Och varför inte spendera lite pengar när man väl får chansen...Eller hur man nu ska se det. Jag köpte lite julklappar och jag tyckte jag sansade mig lite i alla fall. Vi får väl hoppas att min älskade inte läser detta för han är väl samman av samma åsikt när det gäller mig och min sansade (sanslösa?) shopping.

Igår kväll talade en släkting till hon jag sörjer på radion om cancer och om hennes kamp och om henens kärlek till livet. Jag satt i all stillhet och lyssnade med ett tänt ljus och det gjorde mig gott. Även om jag grät väldigt mycket. Men det är bara så det är nu. Emellanåt skrattar jag ju med. Såklart.

"En frisk människa har många önskningar. En sjuk människa bara en".

Sorgligt men en verklighet för många.

Önskar er en fortsatt bra dag i höstrusket.

När livet sviker

Så känns det nu, att livet sviker. Det har varit så otroligt mycket elände i mina nära och käras liv de senaste halvåret vilket gör att det känns som att livet faller samman. Att livet sviker. Det rasar fullkomligt, som ett korthus. Inte i mitt liv då egentligen eftersom det inte jag som drabbats. Men jag drabbas ju ändå eftersom min själ gråter för deras skull. Jag är ständigt orolig för människor i min närhet. Uppslitande separationer och död. Så har det varit länge nu.



Den här bilden hittade jag på "mitt liv om cancer". Tror bloggen hette så och jag kommer säkert att gå in där och läsa sedan. Trots att jag såklart inte borde. Det är som att hela jag är som en tratt som bara suger åt sig allt och har noll förmåga att sortera. Min empati har inga gränser och min oro likaså.

Det är svårt att acceptera döden. Jag tror inte att någon människa kan förlika sig med att en ung människa inte får finnas kvar här hos oss.Inte heller att en finfin mormor inte ens skulle få bli 60 och så en liten bebis. Hur kan livet få vara så otroligt orättvist!?

Det enda jag kan göra är ju att finnas där för dem jag tycker om och som drabbats. Både av döden och av någon form av kris.

Magen har pajat ihop och igår hade jag fruktansvärt ont i ryggen. Valter har nästan 40 graders feber idag så jag är hemma. Han har sovit oroligt i natt och jag är helt slut. Han vill dock gå till dagis :).

Önskar er en fin dag. Jag ska försöka vila idag eftersom det verkar som att jag är mer slut än Valter.

Kroppsideal, 11 delen...

Jag har skrivit många inlägg om kroppen, om vikt. Tror jag. När jag tänker efter nu så blir jag osäker. Jag tänker ju mycket på träning, vikt och så vidare men frågan är om jag alltid sätter mig ner och skriver om det jag tänker på? :)

I alla fall så är jag ju av den åsikten att vi kvinnor är alldeles för hårda mot varandra. Verkligen. Vi dömer varandra som mödrar, vi letar fel lite här och var och är vassa, elaka. Inte alla då såklart men det finns en misstänksamhet, ett missunande och dömande hos oss kvinnor, tycker jag då.

Det finns dock en grej som förenar oss, där vi alla är snälla mot varandra och det är det här med KROPPEN. Vi ska duga som vi är. Vara vackra och sedda som de vackra kvinnor vi är, vad än vågen visar på.

Nu vill jag här säga (fort som fan innan någon spottar på dataskärmen!) att kvinnor med hull kan vara hur vackra som helst. Skönheten sitter framförallt i personligheten. I utstrålningen, karisman, vänligheten, i rösten och så vidare.

Hur det än är så tycker jag att det är fint att vara smal. Och nu pratar vi smal och inte mager. Jag kan tycka att ett par jeans sitter snyggt på mig då jag skärpt till mig lite och inte har en fetmask som liksom väller över kanten lite här och var. Men där är vi eniga vi kvinnor, det är okej att det hänger över kanten eftersom det gör det på 90% av oss.

Men det är inte okej att tycka att jag inte passar i min fetmask.

Om jag skriver på FB att jag haft en orgie i socker hela helgen så blir jag evigt påhejad. Trots att vi alla vet att det inte är vidare värst bra att äta socker. Eller åtminstone är det inte bra att äta stora mängder socker vilket jag gör.



Forskare påstår att dålig kosthållning ökar cancerrisken med ca 30%. Ändå hejar vi på varandra in i fördärvet.

Där är vi snälla mot varandra.
Förstår ni logiken i det hela?
Inte? Inte jag heller.

Nya mål, nya visioner

Förresten vet jag inte om det är någon större skillnad i betydelse på mål och vision? Och ja, det borde jag ju veta men jag orkar inte riktigt tänka efter just nu.

Idag är en värkfylld dag och jag är glad att jag "får" vara hemma och vabba. Valter har feber och kruppliknande hosta samt är rejält förkyld. Trots detta säger han ungefär varannan sekund att han vill åka till dagis. Valter ääääääääääääääälskar dagis och han "längtar fröken". Jag är evinnerligt tacksam för detta men idag får han allt vara hemma med sin trista morsa ;).

Jag har nu insett att jag inte kan leva i den här otränade värkfyllda kroppen värst länge till. Jag vet ju att träning hjälper även om jag har svårt att se att jag skulle kunna bli fri från värk. För några år sedan sökte jag läkarhjälp på grund av en enorm trötthet och läkaren (som jag träffat i många olika sammanhang både när det gäller mig och barnen) konstaterade att jag har något som förr kallades "torrvärk". Värken gör mig trött. Träning gör värken mer uthärdlig men jag tränar inte just nu. Det är inte bara latheten som hindrar mig utan det är även mitt me&i-jobb. Jag har i snitt två träffar i veckan vilket gör att det är svårt att "boka upp sig" med träning också. MEN det skulle ju även duga med att jag drog iväg på en joggingrunda i 20 minuter...Så ja, jag ÄR lat. Mycket lat och trött.



Nu känner jag dock att jag är instängd i min egen kropp och måste börja ta hand om mig själv på allvar. Jag blir inte yngre heller.

Nya mål:

• Ut och röra på mig i någon form två-tre gånger i veckan. Nu räknar jag även en rask promenad som att röra på sig. Helst ska jag dock svettas :).
• Sluta fika! Jag väger nu lika mycket som jag brukar väga halvvägs i en graviditet. Grattis Helena! 
• Börja hos sjukgymnast och få tips på hur jag ska bli bättre med min värk.
• Tända ljus om kvällarna. Det gör mig lugn.
• Läsa. Jag älskar ju att läsa men läser inte längre.
• Göra listor. Jag kommer ju inte ihåg allt i huvudet längre!

Sisådär ja!

Vill bara tillägga att jag faktiskt väntar på samtal från VC så att dem kan slussa mig vidare till lämplig sjukgymnast. 

Önskar er en fin dag. Jag hoppas du har tid att stanna upp och njuta av stunden.

Fartfylld dag

Idag är det dags för en fartfylld dag. Jag ska iväg på två me&i-träffar. Först iväg till Borlänge till min vän Emma på brunch och visning och sedan hem till Falun igen och hem till min vän Anna för visning. Det ska bli såååå roligt och jag är riktigt taggad!

Det är märkligt hur livet rullar på mellan tårarna. Hennes make och barnen finns i mina tankar hela tiden. Men mest är det ändå henne jag ser framför mig. Jag ser oss som unga dansande på ett discogolv och jag ser oss som mödrar mitt i allt stoj och kaos med barnen. Vi har inte hörts precis hela tiden men jag känner ändå att vi stått varandra nära. Då mest efter att hon blev sjuk och jag kunde dela med mig lite av min erfarenhet av cancern. Det går ju dock ej att jämföra riktigt då jag var ett litet barn och hon en vuxen mor men samtidigt så är det ju en massa känslor som kanske inte är så väldigt olika i vilken ålder du än befinner dig? Rädslan, ensamheten, utsattheten, tröttheten...

Som jag skrev i mitt förra inlägg var hon verkligen en människa som gjorde avtryck. Hon hade en utstrålning som var mycket speciell men mest var det det där lugnet. Hela hon utstrålade lugn och min mamma sa att hon hade en värdighet som ingen annan.

Valter är lite krasslig, rejält förkyld och lite feber. I morgon blir det nog terminens första vabb för mig! Helt otroligt men ack så underbart att barnen hållit sig friska.

Önskar dig en fin dag. Hoppas det blir en sådan där härlig dag då solen skiner och luften är så där underbart krispig.


Nu; kaffe på minuten!

Du finns kvar

Jag ser dig framför mig mittemot mig vid köksbordet. Det är augusti och skolan ska snart börja om. Vi sitter där tillsammans, två familjer vid ett köksbord. Vi skrattar hela tiden. Åt barn som vill äta en halv sockerkaka och åt en massa annat tok. Och jag vet att vi aldrig mer ska ses, åtminstone inte här på jorden. Smärtan finns där hela tiden men det är en mycket trevlig stund och vi skrattar hela tiden.

Du kämpar dig upp på övervåningen, du har aldrig varit i vårt nybyggda hus. Flera gånger har du sagt till mig att du så gärna vill komma på besök men alla behandlingar har hindrat dig. Du ler och ditt leende är så sant, så fyllt av kärlek och glädje trots att din kropp är så märkt av sjukdom och smärta.

Vi kramas hej då och jag sväljer gråten och jag vet att jag aldrig mer får se dig. Jag tror inte du tänkte på det men jag vet inte heller. Det känns som att du kunde konsten att leva bättre än alla andra. Du levde för varje stund, tog vara på varje ögonblick.

Du hade en kämparglöd större än någonting annat. En kärlek till livet och till din fina familj. Du lyssnade alltid och tog del av andras befängda bekymmer trots att du var sjuk. 

Redan den första gången jag träffade dig för så många år sedan tänkte jag att du var en otroligt trygg människa. Minns att jag liksom var hänförd på något vis :) och tänkte att "oj, oj, oj om jag kunde ha en uns av det lugnet". Du lagade den godaste maten och bakade det bästa fikabrödet. Du och din man (pojkvän då:)) hade alltid tid att lyssna på mina kärleksbekymmer och annat tjoller. Jag har tyckt så mycket om dig, från första stund.

Det är svårt att förlika sig med tanken att en ung människa, en fantastisk kvinna fru och mamma inte ska få finnas här hos oss längre. Trösten finns i att du levde fullt ut, att du hade ett bra liv även om det inte blev långt. 

Jag har lärt så mycket av dig. Du har lämnat avtryck hos så många människor. Du har berört mig.

Jag vill tro att det finns ett himmelrike. Min önskan är att du sitter där tillsammans med dina medsystrar-alla de kvinnor som kämpat och förlorat kampen mot cancer-  att ni fikar sju sorters kakor. Era skratt ekar mellan vidderna och ni dricker alldeles för mycket kaffe. Jag finner tröst i den tanken och jag vet hur mycket dessa medsystrar betytt för dig.

Du finns kvar. Du har berört mig. Tack!

All kärlek till de som stod dig allra närmast.

Tidiga symptom vid Leukemi

Detta blir tyvärr inget muntert fredagsinlägg. En läsare är orolig för sin lilla dotter och undrar över tidiga symptom vid Leukemi. Jag skriver svaret till dig som ett inlägg och hoppas att du inte misstycker. Eftersom du är Anonym så pekas ju du (och din lilla tös) inte ut på något vis i alla fall.

När min tvillingsyster fick Leukemi vid fyra års ålder fick hon fruktansvärda smärtor i magen. De opererade bort hennes blindtarm och sedan när det inte hjälpte insåg sjukvården att det var något annat.

Med mig var det annorlunda. Eftersom vi är enäggstvillingar bevakades jag hårt med ständiga provtagningar. Vi väntade på att jag skulle insjukna helt enkelt. Det gjorde jag i november 1985, då var jag sju år. Jag minns att redan där på hösten när skolan började (vi började första klass) så kände jag mig inte riktigt pigg. Under en vecka (vi var på semester) blödde jag konstant näsblod och under hela Oslo-vistelsen kunde jag aldrig lämna hotellrummet. Jag var yr, håglös och näsan rann. Sedan kom en enorm trötthet, jag var konstant slut. Slutligen svullnade halsens körtlar upp och jag var om möjligt ännu tröttare. När jag fick mitt cancerbesked var mina värden katastrofala och jag fick ett mycket starkt cellgift från start. Läkarna var inte vidare hoppfulla. Men någon (kanske pappa) har sagt att jag är envis som en åsna och klarar vad som helst. Jag har svårt att tro det men jag var nog starkare som barn. Barn är starka!

Det verkar tyvärr inte finnas några entydiga symptom utan sjukdomen visar/yttrar sig på olika sätt.

Som förälder känner du ditt barn bäst. Nu har din dotter förhoppningsvis inte Leukemi MEN något är det kanske? Någon kraftig infektion eller något helt annat, jag vet inte men mitt råd till dig är att SÖK hjälp! Kanske måste du stå på dig och KRÄVA hjälp men ge dig inte! Du förtjänar att bli lyssnad på. Du är hennes mamma och du vet att något inte är bra.

All kärlek och omtanke till dig och din fina flicka.

Fenomenet Facebook

Alla har vi någon åsikt om Facebook. Helst ska man vara lite så där lagom emot Fejjan "jag spenderar inte särskilt mycket tid där" alternativt "folk skriver vad som helst" och så vidare. I all oändlighet. Jag älskar Facebook och jag kan stå för att jag är inloggad och håller mig a´jour mest hela tiden. Skäms inte 



Det som jag dock tycker är lite knepigt är det här med vem man ska vara vän med eller inte. Jag hade för något år sedan en blogg på Amelia där jag fick många vänner. En del vänner blev lite mer som bekanta och andra vänner, på riktigt. Jag blev snabbt vän med flera av dessa fantastiska kvinnor på Facebook. Många skickade vänförfrågningar. För att sedan ta bort en som vän...jaha? Och då undrar ju jag; Varför gör man så?

Jag har själv regler för mig själv vilka jag är vänner med på FB. Jag är vänner med dem jag är vän eller åtminstone bekant med i verkligheten. Jag är inte vän med någon elev. Någon som jag har som elev just nu.

Ställer mig mycket frågande till vad man har för rätt att ta bort någon som vän? Har man själv skickat vänförfrågan till någon och sedan INTE blivit osams i verkliga livet, ja då kan man bannemej vara vänner på Facebook också. En tjej som jag var vän med på högstadiet skickade vänförfrågan och jag blev glad eftersom jag inte sett henne på länge och jag minns henne som en härlig tjej från högstadietiden. Kul att få inblick i hennes nuvarande liv, tänkte jag. Men hoppsan, jag dög visst inte som vän någon vidare lång tid! Och vad hade jag gjort henne liksom? Nu är det inte så att jag gråter blod över detta utan jag undrar mer, vad hände med människors hyfs?? Det vore självklart väldigt intressant att fråga denna Donna varför hon inte vill vara vän med mig på Fejjan när vi springer på varandra i det fashionabla lilla Leksand liksom. Interesting. Och ja, jag låter säkert bitter men det är det här med hyfs eller snarare bristen på som liksom irriterar mig.

En annan sak är väl det här vad som bör och inte bör skrivas. Jag är inte privat av mig i verkligheten och eftersom FB är en del av min verklighet skriver jag lite vad som helst där också. Stör det någon så får det stå för honom eller henne. Jag är den jag är och jag orkar inte anpassa mig efter någon norm.

De som skriver i mina ögon opersonliga dötrista rader hoppar jag bara över. Jag kritiserar inte och jag försöker inte döma i ord även om jag ofta (tyvärr) dömer i tanken.

Vad anser ni om det här med FB?

Sushi-nybörjare

Ja ni, jag är verkligen en nybörjare på sushi. Provade det i någon buffé en gång på en thairestaurang och det smakade inget vidare. Där i alla fall. Kanske smakar Sushi från en sushirestaurang gudomligt??!

Nu kommer mannen med maten. Min man alltså. Och jag måste säga att jag gruvar mig! Nä, huganä.

Dags att hugga in!

Önskar er en fin fredagskväll. På återseende!

Den perfekta brunchen

På lördag ska jag ha me&i-visning hemma. Har bjudit hem alla grannar och några vänner. Bara vänner som frågat om kläderna...annars blir vi för många helt enkelt. Eller inte vet ja, alla har ju inte tackat ja eller nej ännu.

I alla fall så börjar visning 10.30 på lördag och jag ska bjuda på brunch. Och eftersom jag egentligen inte känner alla så bra så vill jag verkligen att brunchen ska bli riktigt bra och trevlig. Hade jag känt alla lite bättre hade jag väl också velat lyckas med brunchen men ni vet...man vill göra det så där lite extra bra när det är människor man inte känner. Blir lite nervös och vet inte vad jag ska bjuda på. Värsta scenariot är ju förstås att jag inte blir klar i tid. Nu tänkte jag dock hänga upp alla kläder kvällen före samt självklart baka brödet kvällen före med.

Min brunch:
två sorters smoothie
apelsinjuice
te/kaffe
hembakat bröd- kom gärna med förslag! Har aldrig bakat bröd, ha ha.
salami
skinka
gurka
ost
äggröra
bacon
stekta champinjoner
dinkelpannkakor efter Dianas recept.

Tror ni det blir fint? Har ni något enkelt men gott jag kan lägga till? ;)

Önskar er en fortsatt fin dag.

Dags att stanna upp?

Egentligen ställer jag inte mig själv den frågan för svaret är så självklart. Samtidigt är det svårt att tänka om hur många gånger man än kraschat. Jag strävar ju precis som alla andra att ta mig tillbaka till utgångsläget på något vis.

Jag får en kick när det är mycket, i alla fall till en början. Det är en skön känsla att känna att man klarar av organiserat kaos. Hann inte kissa på den här rasten heller men jag kom minsann i tid och jag vet minsann vad jag ska göra. Och så tycker jag dessutom att jag gör det ganska bra ;).


Det här handlar så klart inte om jobbet, enbart. Ja, det här med att maxa tillvaron på något vis. Att liksom trycka in så mycket roligt som möjligt i sin tillvaro. Kanske handlar det allra mest om fritiden? Men jag försöker hela tiden att jag måste stanna upp och ge mig tid till att känna bubblet, lyckan. Men jag stannar inte upp, det går inte. Tankarna är hela tiden ett steg fram, ett steg framför mig. Vad ska jag göra nu? Medan jag försöker njuta av att slöläsa Sofies mode under en stickig (men ack så snygg!) filt tänker jag på hur jag så snabbt som möjligt ska snygga upp i vardagsrummet och köket. Och kör en tvätt! Eller två! Och ja just ja, festen! Oh, så roligt! Underhållning! Måste fixa underhållning.

Träna! Ja, jag måste ju träna. Nej...jag ska bara leta reda på VAD jag ska träna först. Hitta något som är roligt.

Dagens styckas in, bit för bit. Rastlösheten river i mig.

Hur svårt ska det vara? Varför måste jag rusa vidare? Jag som kunde ta det så lugnt tidigare. Varför går det inte längre?