I alla fall så är jag ju av den åsikten att vi kvinnor är alldeles för hårda mot varandra. Verkligen. Vi dömer varandra som mödrar, vi letar fel lite här och var och är vassa, elaka. Inte alla då såklart men det finns en misstänksamhet, ett missunande och dömande hos oss kvinnor, tycker jag då.
Det finns dock en grej som förenar oss, där vi alla är snälla mot varandra och det är det här med KROPPEN. Vi ska duga som vi är. Vara vackra och sedda som de vackra kvinnor vi är, vad än vågen visar på.
Nu vill jag här säga (fort som fan innan någon spottar på dataskärmen!) att kvinnor med hull kan vara hur vackra som helst. Skönheten sitter framförallt i personligheten. I utstrålningen, karisman, vänligheten, i rösten och så vidare.
Hur det än är så tycker jag att det är fint att vara smal. Och nu pratar vi smal och inte mager. Jag kan tycka att ett par jeans sitter snyggt på mig då jag skärpt till mig lite och inte har en fetmask som liksom väller över kanten lite här och var. Men där är vi eniga vi kvinnor, det är okej att det hänger över kanten eftersom det gör det på 90% av oss.
Men det är inte okej att tycka att jag inte passar i min fetmask.
Om jag skriver på FB att jag haft en orgie i socker hela helgen så blir jag evigt påhejad. Trots att vi alla vet att det inte är vidare värst bra att äta socker. Eller åtminstone är det inte bra att äta stora mängder socker vilket jag gör.
Forskare påstår att dålig kosthållning ökar cancerrisken med ca 30%. Ändå hejar vi på varandra in i fördärvet.
Där är vi snälla mot varandra.
Förstår ni logiken i det hela?
Inte? Inte jag heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar