När livet sviker

Så känns det nu, att livet sviker. Det har varit så otroligt mycket elände i mina nära och käras liv de senaste halvåret vilket gör att det känns som att livet faller samman. Att livet sviker. Det rasar fullkomligt, som ett korthus. Inte i mitt liv då egentligen eftersom det inte jag som drabbats. Men jag drabbas ju ändå eftersom min själ gråter för deras skull. Jag är ständigt orolig för människor i min närhet. Uppslitande separationer och död. Så har det varit länge nu.



Den här bilden hittade jag på "mitt liv om cancer". Tror bloggen hette så och jag kommer säkert att gå in där och läsa sedan. Trots att jag såklart inte borde. Det är som att hela jag är som en tratt som bara suger åt sig allt och har noll förmåga att sortera. Min empati har inga gränser och min oro likaså.

Det är svårt att acceptera döden. Jag tror inte att någon människa kan förlika sig med att en ung människa inte får finnas kvar här hos oss.Inte heller att en finfin mormor inte ens skulle få bli 60 och så en liten bebis. Hur kan livet få vara så otroligt orättvist!?

Det enda jag kan göra är ju att finnas där för dem jag tycker om och som drabbats. Både av döden och av någon form av kris.

Magen har pajat ihop och igår hade jag fruktansvärt ont i ryggen. Valter har nästan 40 graders feber idag så jag är hemma. Han har sovit oroligt i natt och jag är helt slut. Han vill dock gå till dagis :).

Önskar er en fin dag. Jag ska försöka vila idag eftersom det verkar som att jag är mer slut än Valter.