Du finns kvar

Jag ser dig framför mig mittemot mig vid köksbordet. Det är augusti och skolan ska snart börja om. Vi sitter där tillsammans, två familjer vid ett köksbord. Vi skrattar hela tiden. Åt barn som vill äta en halv sockerkaka och åt en massa annat tok. Och jag vet att vi aldrig mer ska ses, åtminstone inte här på jorden. Smärtan finns där hela tiden men det är en mycket trevlig stund och vi skrattar hela tiden.

Du kämpar dig upp på övervåningen, du har aldrig varit i vårt nybyggda hus. Flera gånger har du sagt till mig att du så gärna vill komma på besök men alla behandlingar har hindrat dig. Du ler och ditt leende är så sant, så fyllt av kärlek och glädje trots att din kropp är så märkt av sjukdom och smärta.

Vi kramas hej då och jag sväljer gråten och jag vet att jag aldrig mer får se dig. Jag tror inte du tänkte på det men jag vet inte heller. Det känns som att du kunde konsten att leva bättre än alla andra. Du levde för varje stund, tog vara på varje ögonblick.

Du hade en kämparglöd större än någonting annat. En kärlek till livet och till din fina familj. Du lyssnade alltid och tog del av andras befängda bekymmer trots att du var sjuk. 

Redan den första gången jag träffade dig för så många år sedan tänkte jag att du var en otroligt trygg människa. Minns att jag liksom var hänförd på något vis :) och tänkte att "oj, oj, oj om jag kunde ha en uns av det lugnet". Du lagade den godaste maten och bakade det bästa fikabrödet. Du och din man (pojkvän då:)) hade alltid tid att lyssna på mina kärleksbekymmer och annat tjoller. Jag har tyckt så mycket om dig, från första stund.

Det är svårt att förlika sig med tanken att en ung människa, en fantastisk kvinna fru och mamma inte ska få finnas här hos oss längre. Trösten finns i att du levde fullt ut, att du hade ett bra liv även om det inte blev långt. 

Jag har lärt så mycket av dig. Du har lämnat avtryck hos så många människor. Du har berört mig.

Jag vill tro att det finns ett himmelrike. Min önskan är att du sitter där tillsammans med dina medsystrar-alla de kvinnor som kämpat och förlorat kampen mot cancer-  att ni fikar sju sorters kakor. Era skratt ekar mellan vidderna och ni dricker alldeles för mycket kaffe. Jag finner tröst i den tanken och jag vet hur mycket dessa medsystrar betytt för dig.

Du finns kvar. Du har berört mig. Tack!

All kärlek till de som stod dig allra närmast.