Livet går i 120

Nu var det länge sedan, igen. Den senaste tiden har det varit väldigt mycket. Inte på ett negativt sätt egentligen utan jag har bara haft väldigt mycket för mig. På jobbet har det känts lite smått kaotiskt men det är nog mest det här med att det drar ihop sig till betygsättning...

Min dag har varit lite upp och ner. Började med att jag lämnade Alvin i tid på skolan. Hurra för det! Sedan har jag gjort lite allt möjligt så som druckit kaffe på Maxi och köpt fyra mössor av en annan säljare (av me&i då :)) som också bor här i stan. Det visade sig även igår att jag köpt ännu en mössa på  forumet...Mössor är visst för mig vad handväskor är för andra :). Det är mer så att det är ju roligt att handla. Ja, det ÄE ju det.

Sedan så åkte jag till sjukgymnasten. Men där skulle jag minsann inte ha varit klockan 10.00 utan 08.00. Man tackar! Min man som lagt undan lappen.

Bah! Ja ja... I alla fall..Tog jag en sv\'ng p] stan. Det g[ inte att skriva...{terkommer...

Kram!

Dagens oro och dagens glädjeämnen

Ja ni...dagens tjoller kanske jag också bör lägga till?

Är ensam hemma med barnen (maken är bara iväg nu under kvällen) och det har slagits hejvilt här hemma. Nu låter jag Valter leka lite med Alvins små legofigurer för då är han nöjd. Detta kommer självklart att resultera i ett praktgrin...

Älskar att sitta här och lyssna på Valters helt fantastiska rollekar :).

I morgon kanske jag ska till sjukgymnasten. Självklart skrev lilla slarvamaja inte upp tiden så jag åker dit på känn i morgon och så hoppas vi att det var i morgon jag skulle dit. Är det nästa torsdag så är det ju inte hela världen. Värre är det ju om det var förra torsdagen jag förväntades vara där...

Andra spektakulära delar av mitt liv att dela med mig av är väl att jag köpt en bebismössa. Anledningen till det var att det var mitt favvomönster, me&i såklart. Jag har ingen kompis som är gravid (såvitt jag vet då) och inte är jag det själv heller. Inte vill jag ge bort den egentligen eftersom jag liksom bara ääääääääääääääälskar mönstret. Kanske kan jag sätta den på min gamla docka Anna som killarna vridit nacken av? Vi skrattade åt detta på jobbet. Min kära kollega J hade köpt en jordglob i svart och silver på Tradera och då var jag tvungen att erkänna bebismössaköpet. En annan kollega blev också inbjuden i diskussionen och vi enades om att det var psyko. Minsann.

Annars är jag riktigt trött och oinspirerad till mycket. Men det är väl pms kanske? Min menscykel har gått bananas igen och jag ska tillbaka till gyn, blä för det. Men läkaren jag träffade i våras och som jag ska träffa igen var helt otroligt trygg och trevlig och bra på alla sätt och vis. Min lite låga håglösa sida är antagligen ett resultat av för mycket blödande. Men det ordnar sig väl det med. Jag skiter fullständigt i sådana här små åkommor så länge det inte är cancer. Får jag bara vara fri från den vedervärdiga sjukdomen så ska jag vara tacksam tacksam tacksam. Har bestämt mig för att aldrig mer klaga över förkylningar, magsjukor eller stukade fötter. För hur banalt och patetiskt är det inte att gnälla över sådant krafs egentligen?

I morgon ska jag baka julgodis till min kära tyskagrupp i år sju. De är också mina kära gullungar till mentorselever. Jag ska ha PartyLite visning, ska vara värdinna alltså på måndag och då tänkte jag bjuda på julgodis och glögg. Tänkte att det skulle öka köpkraften hos gästerna!

Nu så! Duschdags av två söta envisa pojkar.

Önskar dig en fin kväll.

Framtidsvisioner

Idag när jag satt med ett par mycket speciella herrar (läs elever) i matsalen slog det mig hur bra jag trivs. Trots stress och dålig lön. Och trots alldeles för hög ljudnivå i matsalen så slog mig känslan just där.

Ändå så tänker jag att läraryrket är inget jag kan syssla med för evigt. Det känns som att jag nu vid 34-års ålder kämpar för att orka och för att behålla glöden. Hur ska orken finnas där om tio och om tjugo år? Å andra sidan är jag inte småbarnsförälder om tio år och det kanske är den här perioden i livet som är den mest "ansträngande"? Men vem vet hur livet kommer att se ut? Vilka lyckokast eller motgångar man må tänkas drabbas av.

Fick känslan idag av att jag inte orkar med några förväntningar på mig. Men läste ett dokument om skolans vision om att jag som pedagog skulle ha höga förväntningar på mig själv. När jag var singel i min välstädade (jo faktiskt :))  lägenhet i stan så ställde jag lite högre förväntningar på mig själv. Dessutom väntade jag mig så mycket mer av eleverna än vad jag gör nu. Mitt yrke är i grund och botten kreativt men tiden finns inte för att ta fram det kreativa och jag är trött på att "göra det bästa av situationen". Men mest av allt stressar det mig att kollegor ska förvänta sig en massa av mig och det här att jag är en del av någonting stort. Att jag ska prestera, fixa och dona. Det är lite småpräktiga förväntningar, "dokumentera mera" är väl skolans melodi kan jag tycka och jag hinner inte. Eller orkar inte. Men visst måste väl mina barn och min hälsa gå före två ton dokument? Och så all rättning då...

Min önskan är att göra succé med me&i och kunna jobba med det i en mycket större utsträckning än jag gör idag. Jobba med det på riktigt! Och sedan undervisa vuxna på kvällstid eller vara ungdomars handledare via nätet. Eller ha typ en 30% tjänst i tyska på gymnasiet :). Inte för att gymnasister är den ålder som känns roligast utan för att de kan hålla reda på pennor och jag behöver inte ringa föräldrar titt som tätt. Jag vet att jag skulle sakna mitt jobb nå vanvettigt för jag TRIVS verkligen att ha tonåringar omkring mig. Samtidigt tar det för mycket energi.



Och hur trevligt det än är på jobbet lockas JAG av ensamheten. Helt galet! Jag som är översocial och vill ha sällskap hela tiden söker, längtar efter ensamarbete. Har fått mersmak av det på torsdagar då jag sitter här i min ensamhet och pysslar på. Det vill jag göra. Som jag sagt tidigare skulle jag även kunna tänka mig att skriva. Hrm...Det gäller bara att klura ut hur jag ska nå dit. Och ge sig fan på att jag ska dit.



I övrigt har jag inte mycket tid till att blogga just nu så bloggen fortsätter i samma dåliga uppdateringsanda ett tag till.

Önskar dig en fin kväll.

Vad är en bohem?

Idag hade jag lektion med en grupp där lektionen lätt kommer in på sidåspår, eller ja...hos två barn i hela gruppen. Om det råkar vara så att ni sitter och funderar på "vad ÄR en bohem egentligen?" så fick jag det beskrivet för mig idag.

"En bohem är en sådan där person som sitter hemma hela tiden". ÖH???! Näääääääääääj försökte jag, nu tror jag att det inte är den mest nyanserade beskrivningen av bohem. Typ så men inte med det ordförrådet utan mer med öh och typ. Men ändå vuxet. Det är dock det som är så underbart med vissa ungar. De tror tamefanken att de har rätt. Där sitter de med ett allt annat än nyanserat språk men nog vet de vad en bohem är alltid. Det räckte med den beskrivningen. Punkt. Och alla ungar följde intresserat med när jag försökte beskriva lite utförligare. Men nej. Icke.

By the way så tror jag minsann att jag är en sån då. En sådan där bohem då alltså.

Fy så trist.

Sköna söndag

Jag gillar ju inte söndagar alls egentligen så rubriken är ju lite tjollrig.

Här regnar det och är så där grått som bara november kan vara. Har gjort ett tappert försök att rätta lite bokrecensioner men hittade bara tre, ha ha. Efter att letat i ett ton av annan bråte på skrivbordet hittade jag en rejäl bunt...ah...man blir lättad samtidigt som det börjar klia än mer i kroppen. FY satan vad tråkigt det är att rätta. Bah!

Nu har jag duschat och ska ta en liten paus innan jag tar itu med resterande bunt.

Har ett virrvarr av tankar i huvudet och känner att jag skulle behöva lite semester. Som vanligt önskar jag mig ett par dagar av total ensamhet. Bara ligga på soffan och läsa, dricka kaffe och kanske skriva lite.

MEN i morgon är det en helt jävla vanlig måndag som pappa brukar säga. Och det är bara att samla ihop sitt trötta och sorgsna jag och ta itu med ännu en dag.

Vi går mot advent och det känns ändå lite mysigt. Jag gillar inte julen något vidare men ser fram emot ledighet i alla fall.

Önskar er en fortsatt bra dag i novemberrusket.

Avsked

Det blev ett fint avslut, en fin och ljus begravning om än mycket, mycket smärtsam. All sorg, all smärta. Många minnesbilder jag alltid kommer att bära med mig men som jag inte kommer att dela med er här.

Det har nog aldrig varit så många människor i kyrkan i det lilla samhället som den dagen då du begravdes. Det känns som att alla var där. Du var en människa som var omtyckt av alla, en människa som fanns där för andra. Du har berört så många.

Det spelades vacker musik och jag kände din närvaro. Du hade själv bestämt hur din begravning skulle se ut och jag är säker på att den blev som du önskat. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Hela tiden kände jag din närvaro och det tröstade mig lite. 

När vi följde dig över kyrkogården till den sista vilan var det genom det mörkaste, kallaste och mest regniga november. Det finns ingenting i november som är du. Det skulle vara en kopp te då eller ett tänt ljus i mörkret. Ingenting i dig går att likna i ett strilande novemberregn. Det skulle vara lättnaden i att komma in i värmen igen då, där kan man hitta dig. Allt i dig var ju just det, varmt och ombonat.

På förmiddagen innan vi följde dig till sista vilan var vi inne i den lilla staden. Det är så svårt att förstå att du är borta. Så ofattbart, så ohanterbart, så orättvist. Jag tittade på handväskor och tänkte att den här skulle du tyckt om. Du skulle ha köpt en handväska du inte behövde och jag ännu en blus som inte passade mig. Vi skulle ha skrattat åt det, tillsammans. Jag önskade att du kunde ha visat mig din fina byggd. Vi skulle ha badat i älven och fikat på det lilla caféet. Jag hade skämtat om hur otroligt stökigt alla hade i sina trädgårdar och vi skulle ha skrattat. Vi skulle ha skrattat tillsammans.

Prästen sa att vi skulle ta fram minnena av dig. Vi har alla minnen som vi bär med oss. Jag önskar bara att jag hade ännu flera.

Men egentligen önskar jag ju bara att du blivit frisk. Att du fortfarande fanns här bland oss.

Men jag bär dig alltid med mig och jag kommer dela alla fina bilder av dig med dina barn.

Åker norröver

Idag åker jag, min man och min mamma norröver. I morgon är det begravning av den fantastiska kvinna jag skrivit om tidigare. Det känns tungt men jag tror att det kommer att bli en fin begravning som kommer att spegla den underbara person hon var. Tror också det kommer att kännas som en stor lättnad när begravningen är över eftersom jag gruvar mig något väldigt. Har aldrig tidigare varit med om att begrava en ung människa, en vän-en mamma till två små barn. Hoppas av hela mitt hjärta att jag aldrig behöver få uppleva det igen.

Annars känner jag att kroppen säger ifrån lite. Att tempot jag hållit under hösten kanske varit lite för högt för mig. Värken i axlar och nacke är inte att leka med. Å andra sidan är jag en otränad person...lite kombination det där. Ja, var värken kommer av menar jag.

Pappa ska bo hos oss med pojkarna. Igår var Alvin på sitt första disco tillsammans med tre utav hans bästa vänner. De var utklädda och exalterade. Disco på leklandet, helt perfekt.

Önskar dig en härlig höstdag.