Framtidsvisioner

Idag när jag satt med ett par mycket speciella herrar (läs elever) i matsalen slog det mig hur bra jag trivs. Trots stress och dålig lön. Och trots alldeles för hög ljudnivå i matsalen så slog mig känslan just där.

Ändå så tänker jag att läraryrket är inget jag kan syssla med för evigt. Det känns som att jag nu vid 34-års ålder kämpar för att orka och för att behålla glöden. Hur ska orken finnas där om tio och om tjugo år? Å andra sidan är jag inte småbarnsförälder om tio år och det kanske är den här perioden i livet som är den mest "ansträngande"? Men vem vet hur livet kommer att se ut? Vilka lyckokast eller motgångar man må tänkas drabbas av.

Fick känslan idag av att jag inte orkar med några förväntningar på mig. Men läste ett dokument om skolans vision om att jag som pedagog skulle ha höga förväntningar på mig själv. När jag var singel i min välstädade (jo faktiskt :))  lägenhet i stan så ställde jag lite högre förväntningar på mig själv. Dessutom väntade jag mig så mycket mer av eleverna än vad jag gör nu. Mitt yrke är i grund och botten kreativt men tiden finns inte för att ta fram det kreativa och jag är trött på att "göra det bästa av situationen". Men mest av allt stressar det mig att kollegor ska förvänta sig en massa av mig och det här att jag är en del av någonting stort. Att jag ska prestera, fixa och dona. Det är lite småpräktiga förväntningar, "dokumentera mera" är väl skolans melodi kan jag tycka och jag hinner inte. Eller orkar inte. Men visst måste väl mina barn och min hälsa gå före två ton dokument? Och så all rättning då...

Min önskan är att göra succé med me&i och kunna jobba med det i en mycket större utsträckning än jag gör idag. Jobba med det på riktigt! Och sedan undervisa vuxna på kvällstid eller vara ungdomars handledare via nätet. Eller ha typ en 30% tjänst i tyska på gymnasiet :). Inte för att gymnasister är den ålder som känns roligast utan för att de kan hålla reda på pennor och jag behöver inte ringa föräldrar titt som tätt. Jag vet att jag skulle sakna mitt jobb nå vanvettigt för jag TRIVS verkligen att ha tonåringar omkring mig. Samtidigt tar det för mycket energi.



Och hur trevligt det än är på jobbet lockas JAG av ensamheten. Helt galet! Jag som är översocial och vill ha sällskap hela tiden söker, längtar efter ensamarbete. Har fått mersmak av det på torsdagar då jag sitter här i min ensamhet och pysslar på. Det vill jag göra. Som jag sagt tidigare skulle jag även kunna tänka mig att skriva. Hrm...Det gäller bara att klura ut hur jag ska nå dit. Och ge sig fan på att jag ska dit.



I övrigt har jag inte mycket tid till att blogga just nu så bloggen fortsätter i samma dåliga uppdateringsanda ett tag till.

Önskar dig en fin kväll.