Har läst en massa härliga "blogg-årskrönikor" de senaste dagarna och känt att jag också borde skriva en. I natt har jag sovit fyra timmar och det är väl helt okej att det blir så ibland men det kunde ju gärna varit någon annan natt...Ja, om man nu ska orka med tolvslaget då alltså :).
Jag kan inte berätta vad som hänt så där i kronologisk ordning under året för jag kommer inte ihåg så mycket. Hrm...
Året började med dåligt mående men det gav ju sig. Tackar vi för. Sen då....?
Sorg, död och elände. Gråt i bilen till jobbet. Gråt hem från jobbet. Torka tårar på parkeringen. Harkla sig. Kratta ihop sig själv och gå in på personalrummet och hämta kaffe. Tänka bort. Bita ihop. Och inte är det synd om MIG egentligen. Men jag är som en tratt. Och nu vill jag inte skriva mer om det. Heller.
I somras åkte vi till Tyskland och jag njöt varje sekund. Av språket, vännerna, vidderna, maten. Familj. Höra ihop. Dela en historia.
Annars var den bästa händelsen min helg i huvudstaden då vi bodde på hotell, jag och en vän. Det var så skoj! Så lyxigt. Precis vad jag behövde och precis vad jag behöver mer av.
På det personliga planet har det hänt mycket. Jag började sälja me&i och det är absolut ett utav mina absolut bästa beslut jag fattat. Så mycket bra det fört med sig.
Lagom till Lucia började jag träna och tack snälla söta Anna för att du drog iväg mig till bästa gymmet. Så roligt, så inspirerande!
Jag hoppas att 2013 för med sig mycket gott. Hoppas på så mycket. Drömmer.
Önskar dig en trevlig kväll och ett gott nytt år!
I morgon får jag träffa mina insjöbästisar. Glädje!
måndag 31 december 2012
söndag 23 december 2012
Önskar er en god jul
Oj, oj, oj så länge jag varit borta. Från bloggen då alltså.
Det har varit så mycket stress. Inte någon negativ stress egentligen men lite för mycket blev det nog allt ändå. Jag hann inte med att blogga.
Nu är vi i norr hos mina svärföräldrar i norr och förbereder oss för julfirande i morgon. (Om någon tjuv läser detta så har vi larm där hemma i Dalom, ha ha). Men det har vi, larm då alltså. Och grannsamverkan. Typ.
Det är vackert som en saga här om vintern. Det är självklart vackert om sommaren också. Idag har jag varit ute och tagit kort på naturens skönhet. Det är säkert en halvmeter snö och stillheten bidrar till julstämning. Åtminstone hos mig.
Precis som hos alla andra är barnen osams precis hela tiden och vi hotar precis som alla andra om indragna julklappar. De tar självklart efter och kommer springande och skvallrar. Ber oss ringa tomten och säga att lillebrorsan ska minsann inte ha någon julklapp.
Jag smygäter knäck ute på altan likt andra tar sig en sup eller cig.
Vi har det finfint. Jag hoppas att du också har det bra.
Önskar dig en lugn jul fylld av glädje.
GOD JUL!
Jag återkommer på bloggen när vi är hemma igen.
torsdag 22 november 2012
Livet går i 120
Nu var det länge sedan, igen. Den senaste tiden har det varit väldigt mycket. Inte på ett negativt sätt egentligen utan jag har bara haft väldigt mycket för mig. På jobbet har det känts lite smått kaotiskt men det är nog mest det här med att det drar ihop sig till betygsättning...
Min dag har varit lite upp och ner. Började med att jag lämnade Alvin i tid på skolan. Hurra för det! Sedan har jag gjort lite allt möjligt så som druckit kaffe på Maxi och köpt fyra mössor av en annan säljare (av me&i då :)) som också bor här i stan. Det visade sig även igår att jag köpt ännu en mössa på forumet...Mössor är visst för mig vad handväskor är för andra :). Det är mer så att det är ju roligt att handla. Ja, det ÄE ju det.
Sedan så åkte jag till sjukgymnasten. Men där skulle jag minsann inte ha varit klockan 10.00 utan 08.00. Man tackar! Min man som lagt undan lappen.
Bah! Ja ja... I alla fall..Tog jag en sv\'ng p] stan. Det g[ inte att skriva...{terkommer...
Kram!
Min dag har varit lite upp och ner. Började med att jag lämnade Alvin i tid på skolan. Hurra för det! Sedan har jag gjort lite allt möjligt så som druckit kaffe på Maxi och köpt fyra mössor av en annan säljare (av me&i då :)) som också bor här i stan. Det visade sig även igår att jag köpt ännu en mössa på forumet...Mössor är visst för mig vad handväskor är för andra :). Det är mer så att det är ju roligt att handla. Ja, det ÄE ju det.
Sedan så åkte jag till sjukgymnasten. Men där skulle jag minsann inte ha varit klockan 10.00 utan 08.00. Man tackar! Min man som lagt undan lappen.
Bah! Ja ja... I alla fall..Tog jag en sv\'ng p] stan. Det g[ inte att skriva...{terkommer...
Kram!
onsdag 14 november 2012
Dagens oro och dagens glädjeämnen
Ja ni...dagens tjoller kanske jag också bör lägga till?
Är ensam hemma med barnen (maken är bara iväg nu under kvällen) och det har slagits hejvilt här hemma. Nu låter jag Valter leka lite med Alvins små legofigurer för då är han nöjd. Detta kommer självklart att resultera i ett praktgrin...
Älskar att sitta här och lyssna på Valters helt fantastiska rollekar :).
I morgon kanske jag ska till sjukgymnasten. Självklart skrev lilla slarvamaja inte upp tiden så jag åker dit på känn i morgon och så hoppas vi att det var i morgon jag skulle dit. Är det nästa torsdag så är det ju inte hela världen. Värre är det ju om det var förra torsdagen jag förväntades vara där...
Andra spektakulära delar av mitt liv att dela med mig av är väl att jag köpt en bebismössa. Anledningen till det var att det var mitt favvomönster, me&i såklart. Jag har ingen kompis som är gravid (såvitt jag vet då) och inte är jag det själv heller. Inte vill jag ge bort den egentligen eftersom jag liksom bara ääääääääääääääälskar mönstret. Kanske kan jag sätta den på min gamla docka Anna som killarna vridit nacken av? Vi skrattade åt detta på jobbet. Min kära kollega J hade köpt en jordglob i svart och silver på Tradera och då var jag tvungen att erkänna bebismössaköpet. En annan kollega blev också inbjuden i diskussionen och vi enades om att det var psyko. Minsann.
Annars är jag riktigt trött och oinspirerad till mycket. Men det är väl pms kanske? Min menscykel har gått bananas igen och jag ska tillbaka till gyn, blä för det. Men läkaren jag träffade i våras och som jag ska träffa igen var helt otroligt trygg och trevlig och bra på alla sätt och vis. Min lite låga håglösa sida är antagligen ett resultat av för mycket blödande. Men det ordnar sig väl det med. Jag skiter fullständigt i sådana här små åkommor så länge det inte är cancer. Får jag bara vara fri från den vedervärdiga sjukdomen så ska jag vara tacksam tacksam tacksam. Har bestämt mig för att aldrig mer klaga över förkylningar, magsjukor eller stukade fötter. För hur banalt och patetiskt är det inte att gnälla över sådant krafs egentligen?
I morgon ska jag baka julgodis till min kära tyskagrupp i år sju. De är också mina kära gullungar till mentorselever. Jag ska ha PartyLite visning, ska vara värdinna alltså på måndag och då tänkte jag bjuda på julgodis och glögg. Tänkte att det skulle öka köpkraften hos gästerna!
Nu så! Duschdags av två söta envisa pojkar.
Önskar dig en fin kväll.
Är ensam hemma med barnen (maken är bara iväg nu under kvällen) och det har slagits hejvilt här hemma. Nu låter jag Valter leka lite med Alvins små legofigurer för då är han nöjd. Detta kommer självklart att resultera i ett praktgrin...
Älskar att sitta här och lyssna på Valters helt fantastiska rollekar :).
I morgon kanske jag ska till sjukgymnasten. Självklart skrev lilla slarvamaja inte upp tiden så jag åker dit på känn i morgon och så hoppas vi att det var i morgon jag skulle dit. Är det nästa torsdag så är det ju inte hela världen. Värre är det ju om det var förra torsdagen jag förväntades vara där...
Andra spektakulära delar av mitt liv att dela med mig av är väl att jag köpt en bebismössa. Anledningen till det var att det var mitt favvomönster, me&i såklart. Jag har ingen kompis som är gravid (såvitt jag vet då) och inte är jag det själv heller. Inte vill jag ge bort den egentligen eftersom jag liksom bara ääääääääääääääälskar mönstret. Kanske kan jag sätta den på min gamla docka Anna som killarna vridit nacken av? Vi skrattade åt detta på jobbet. Min kära kollega J hade köpt en jordglob i svart och silver på Tradera och då var jag tvungen att erkänna bebismössaköpet. En annan kollega blev också inbjuden i diskussionen och vi enades om att det var psyko. Minsann.
Annars är jag riktigt trött och oinspirerad till mycket. Men det är väl pms kanske? Min menscykel har gått bananas igen och jag ska tillbaka till gyn, blä för det. Men läkaren jag träffade i våras och som jag ska träffa igen var helt otroligt trygg och trevlig och bra på alla sätt och vis. Min lite låga håglösa sida är antagligen ett resultat av för mycket blödande. Men det ordnar sig väl det med. Jag skiter fullständigt i sådana här små åkommor så länge det inte är cancer. Får jag bara vara fri från den vedervärdiga sjukdomen så ska jag vara tacksam tacksam tacksam. Har bestämt mig för att aldrig mer klaga över förkylningar, magsjukor eller stukade fötter. För hur banalt och patetiskt är det inte att gnälla över sådant krafs egentligen?
I morgon ska jag baka julgodis till min kära tyskagrupp i år sju. De är också mina kära gullungar till mentorselever. Jag ska ha PartyLite visning, ska vara värdinna alltså på måndag och då tänkte jag bjuda på julgodis och glögg. Tänkte att det skulle öka köpkraften hos gästerna!
Nu så! Duschdags av två söta envisa pojkar.
Önskar dig en fin kväll.
tisdag 13 november 2012
Framtidsvisioner
Idag när jag satt med ett par mycket speciella herrar (läs elever) i matsalen slog det mig hur bra jag trivs. Trots stress och dålig lön. Och trots alldeles för hög ljudnivå i matsalen så slog mig känslan just där.
Ändå så tänker jag att läraryrket är inget jag kan syssla med för evigt. Det känns som att jag nu vid 34-års ålder kämpar för att orka och för att behålla glöden. Hur ska orken finnas där om tio och om tjugo år? Å andra sidan är jag inte småbarnsförälder om tio år och det kanske är den här perioden i livet som är den mest "ansträngande"? Men vem vet hur livet kommer att se ut? Vilka lyckokast eller motgångar man må tänkas drabbas av.
Fick känslan idag av att jag inte orkar med några förväntningar på mig. Men läste ett dokument om skolans vision om att jag som pedagog skulle ha höga förväntningar på mig själv. När jag var singel i min välstädade (jo faktiskt :)) lägenhet i stan så ställde jag lite högre förväntningar på mig själv. Dessutom väntade jag mig så mycket mer av eleverna än vad jag gör nu. Mitt yrke är i grund och botten kreativt men tiden finns inte för att ta fram det kreativa och jag är trött på att "göra det bästa av situationen". Men mest av allt stressar det mig att kollegor ska förvänta sig en massa av mig och det här att jag är en del av någonting stort. Att jag ska prestera, fixa och dona. Det är lite småpräktiga förväntningar, "dokumentera mera" är väl skolans melodi kan jag tycka och jag hinner inte. Eller orkar inte. Men visst måste väl mina barn och min hälsa gå före två ton dokument? Och så all rättning då...
Min önskan är att göra succé med me&i och kunna jobba med det i en mycket större utsträckning än jag gör idag. Jobba med det på riktigt! Och sedan undervisa vuxna på kvällstid eller vara ungdomars handledare via nätet. Eller ha typ en 30% tjänst i tyska på gymnasiet :). Inte för att gymnasister är den ålder som känns roligast utan för att de kan hålla reda på pennor och jag behöver inte ringa föräldrar titt som tätt. Jag vet att jag skulle sakna mitt jobb nå vanvettigt för jag TRIVS verkligen att ha tonåringar omkring mig. Samtidigt tar det för mycket energi.
Och hur trevligt det än är på jobbet lockas JAG av ensamheten. Helt galet! Jag som är översocial och vill ha sällskap hela tiden söker, längtar efter ensamarbete. Har fått mersmak av det på torsdagar då jag sitter här i min ensamhet och pysslar på. Det vill jag göra. Som jag sagt tidigare skulle jag även kunna tänka mig att skriva. Hrm...Det gäller bara att klura ut hur jag ska nå dit. Och ge sig fan på att jag ska dit.
I övrigt har jag inte mycket tid till att blogga just nu så bloggen fortsätter i samma dåliga uppdateringsanda ett tag till.
Önskar dig en fin kväll.
Ändå så tänker jag att läraryrket är inget jag kan syssla med för evigt. Det känns som att jag nu vid 34-års ålder kämpar för att orka och för att behålla glöden. Hur ska orken finnas där om tio och om tjugo år? Å andra sidan är jag inte småbarnsförälder om tio år och det kanske är den här perioden i livet som är den mest "ansträngande"? Men vem vet hur livet kommer att se ut? Vilka lyckokast eller motgångar man må tänkas drabbas av.
Fick känslan idag av att jag inte orkar med några förväntningar på mig. Men läste ett dokument om skolans vision om att jag som pedagog skulle ha höga förväntningar på mig själv. När jag var singel i min välstädade (jo faktiskt :)) lägenhet i stan så ställde jag lite högre förväntningar på mig själv. Dessutom väntade jag mig så mycket mer av eleverna än vad jag gör nu. Mitt yrke är i grund och botten kreativt men tiden finns inte för att ta fram det kreativa och jag är trött på att "göra det bästa av situationen". Men mest av allt stressar det mig att kollegor ska förvänta sig en massa av mig och det här att jag är en del av någonting stort. Att jag ska prestera, fixa och dona. Det är lite småpräktiga förväntningar, "dokumentera mera" är väl skolans melodi kan jag tycka och jag hinner inte. Eller orkar inte. Men visst måste väl mina barn och min hälsa gå före två ton dokument? Och så all rättning då...
Min önskan är att göra succé med me&i och kunna jobba med det i en mycket större utsträckning än jag gör idag. Jobba med det på riktigt! Och sedan undervisa vuxna på kvällstid eller vara ungdomars handledare via nätet. Eller ha typ en 30% tjänst i tyska på gymnasiet :). Inte för att gymnasister är den ålder som känns roligast utan för att de kan hålla reda på pennor och jag behöver inte ringa föräldrar titt som tätt. Jag vet att jag skulle sakna mitt jobb nå vanvettigt för jag TRIVS verkligen att ha tonåringar omkring mig. Samtidigt tar det för mycket energi.
Och hur trevligt det än är på jobbet lockas JAG av ensamheten. Helt galet! Jag som är översocial och vill ha sällskap hela tiden söker, längtar efter ensamarbete. Har fått mersmak av det på torsdagar då jag sitter här i min ensamhet och pysslar på. Det vill jag göra. Som jag sagt tidigare skulle jag även kunna tänka mig att skriva. Hrm...Det gäller bara att klura ut hur jag ska nå dit. Och ge sig fan på att jag ska dit.
I övrigt har jag inte mycket tid till att blogga just nu så bloggen fortsätter i samma dåliga uppdateringsanda ett tag till.
Önskar dig en fin kväll.
måndag 5 november 2012
Vad är en bohem?
Idag hade jag lektion med en grupp där lektionen lätt kommer in på sidåspår, eller ja...hos två barn i hela gruppen. Om det råkar vara så att ni sitter och funderar på "vad ÄR en bohem egentligen?" så fick jag det beskrivet för mig idag.
"En bohem är en sådan där person som sitter hemma hela tiden". ÖH???! Näääääääääääj försökte jag, nu tror jag att det inte är den mest nyanserade beskrivningen av bohem. Typ så men inte med det ordförrådet utan mer med öh och typ. Men ändå vuxet. Det är dock det som är så underbart med vissa ungar. De tror tamefanken att de har rätt. Där sitter de med ett allt annat än nyanserat språk men nog vet de vad en bohem är alltid. Det räckte med den beskrivningen. Punkt. Och alla ungar följde intresserat med när jag försökte beskriva lite utförligare. Men nej. Icke.
By the way så tror jag minsann att jag är en sån då. En sådan där bohem då alltså.
Fy så trist.
"En bohem är en sådan där person som sitter hemma hela tiden". ÖH???! Näääääääääääj försökte jag, nu tror jag att det inte är den mest nyanserade beskrivningen av bohem. Typ så men inte med det ordförrådet utan mer med öh och typ. Men ändå vuxet. Det är dock det som är så underbart med vissa ungar. De tror tamefanken att de har rätt. Där sitter de med ett allt annat än nyanserat språk men nog vet de vad en bohem är alltid. Det räckte med den beskrivningen. Punkt. Och alla ungar följde intresserat med när jag försökte beskriva lite utförligare. Men nej. Icke.
By the way så tror jag minsann att jag är en sån då. En sådan där bohem då alltså.
Fy så trist.
söndag 4 november 2012
Sköna söndag
Jag gillar ju inte söndagar alls egentligen så rubriken är ju lite tjollrig.
Här regnar det och är så där grått som bara november kan vara. Har gjort ett tappert försök att rätta lite bokrecensioner men hittade bara tre, ha ha. Efter att letat i ett ton av annan bråte på skrivbordet hittade jag en rejäl bunt...ah...man blir lättad samtidigt som det börjar klia än mer i kroppen. FY satan vad tråkigt det är att rätta. Bah!
Nu har jag duschat och ska ta en liten paus innan jag tar itu med resterande bunt.
Har ett virrvarr av tankar i huvudet och känner att jag skulle behöva lite semester. Som vanligt önskar jag mig ett par dagar av total ensamhet. Bara ligga på soffan och läsa, dricka kaffe och kanske skriva lite.
MEN i morgon är det en helt jävla vanlig måndag som pappa brukar säga. Och det är bara att samla ihop sitt trötta och sorgsna jag och ta itu med ännu en dag.
Vi går mot advent och det känns ändå lite mysigt. Jag gillar inte julen något vidare men ser fram emot ledighet i alla fall.
Önskar er en fortsatt bra dag i novemberrusket.
Här regnar det och är så där grått som bara november kan vara. Har gjort ett tappert försök att rätta lite bokrecensioner men hittade bara tre, ha ha. Efter att letat i ett ton av annan bråte på skrivbordet hittade jag en rejäl bunt...ah...man blir lättad samtidigt som det börjar klia än mer i kroppen. FY satan vad tråkigt det är att rätta. Bah!
Nu har jag duschat och ska ta en liten paus innan jag tar itu med resterande bunt.
Har ett virrvarr av tankar i huvudet och känner att jag skulle behöva lite semester. Som vanligt önskar jag mig ett par dagar av total ensamhet. Bara ligga på soffan och läsa, dricka kaffe och kanske skriva lite.
MEN i morgon är det en helt jävla vanlig måndag som pappa brukar säga. Och det är bara att samla ihop sitt trötta och sorgsna jag och ta itu med ännu en dag.
Vi går mot advent och det känns ändå lite mysigt. Jag gillar inte julen något vidare men ser fram emot ledighet i alla fall.
Önskar er en fortsatt bra dag i novemberrusket.
lördag 3 november 2012
Avsked
Det blev ett fint avslut, en fin och ljus begravning om än mycket, mycket smärtsam. All sorg, all smärta. Många minnesbilder jag alltid kommer att bära med mig men som jag inte kommer att dela med er här.
Det har nog aldrig varit så många människor i kyrkan i det lilla samhället som den dagen då du begravdes. Det känns som att alla var där. Du var en människa som var omtyckt av alla, en människa som fanns där för andra. Du har berört så många.
Det spelades vacker musik och jag kände din närvaro. Du hade själv bestämt hur din begravning skulle se ut och jag är säker på att den blev som du önskat. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Hela tiden kände jag din närvaro och det tröstade mig lite.
När vi följde dig över kyrkogården till den sista vilan var det genom det mörkaste, kallaste och mest regniga november. Det finns ingenting i november som är du. Det skulle vara en kopp te då eller ett tänt ljus i mörkret. Ingenting i dig går att likna i ett strilande novemberregn. Det skulle vara lättnaden i att komma in i värmen igen då, där kan man hitta dig. Allt i dig var ju just det, varmt och ombonat.
På förmiddagen innan vi följde dig till sista vilan var vi inne i den lilla staden. Det är så svårt att förstå att du är borta. Så ofattbart, så ohanterbart, så orättvist. Jag tittade på handväskor och tänkte att den här skulle du tyckt om. Du skulle ha köpt en handväska du inte behövde och jag ännu en blus som inte passade mig. Vi skulle ha skrattat åt det, tillsammans. Jag önskade att du kunde ha visat mig din fina byggd. Vi skulle ha badat i älven och fikat på det lilla caféet. Jag hade skämtat om hur otroligt stökigt alla hade i sina trädgårdar och vi skulle ha skrattat. Vi skulle ha skrattat tillsammans.
Prästen sa att vi skulle ta fram minnena av dig. Vi har alla minnen som vi bär med oss. Jag önskar bara att jag hade ännu flera.
Men egentligen önskar jag ju bara att du blivit frisk. Att du fortfarande fanns här bland oss.
Men jag bär dig alltid med mig och jag kommer dela alla fina bilder av dig med dina barn.
Det har nog aldrig varit så många människor i kyrkan i det lilla samhället som den dagen då du begravdes. Det känns som att alla var där. Du var en människa som var omtyckt av alla, en människa som fanns där för andra. Du har berört så många.
Det spelades vacker musik och jag kände din närvaro. Du hade själv bestämt hur din begravning skulle se ut och jag är säker på att den blev som du önskat. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Hela tiden kände jag din närvaro och det tröstade mig lite.
När vi följde dig över kyrkogården till den sista vilan var det genom det mörkaste, kallaste och mest regniga november. Det finns ingenting i november som är du. Det skulle vara en kopp te då eller ett tänt ljus i mörkret. Ingenting i dig går att likna i ett strilande novemberregn. Det skulle vara lättnaden i att komma in i värmen igen då, där kan man hitta dig. Allt i dig var ju just det, varmt och ombonat.
På förmiddagen innan vi följde dig till sista vilan var vi inne i den lilla staden. Det är så svårt att förstå att du är borta. Så ofattbart, så ohanterbart, så orättvist. Jag tittade på handväskor och tänkte att den här skulle du tyckt om. Du skulle ha köpt en handväska du inte behövde och jag ännu en blus som inte passade mig. Vi skulle ha skrattat åt det, tillsammans. Jag önskade att du kunde ha visat mig din fina byggd. Vi skulle ha badat i älven och fikat på det lilla caféet. Jag hade skämtat om hur otroligt stökigt alla hade i sina trädgårdar och vi skulle ha skrattat. Vi skulle ha skrattat tillsammans.
Prästen sa att vi skulle ta fram minnena av dig. Vi har alla minnen som vi bär med oss. Jag önskar bara att jag hade ännu flera.
Men egentligen önskar jag ju bara att du blivit frisk. Att du fortfarande fanns här bland oss.
Men jag bär dig alltid med mig och jag kommer dela alla fina bilder av dig med dina barn.
torsdag 1 november 2012
Åker norröver
Idag åker jag, min man och min mamma norröver. I morgon är det begravning av den fantastiska kvinna jag skrivit om tidigare. Det känns tungt men jag tror att det kommer att bli en fin begravning som kommer att spegla den underbara person hon var. Tror också det kommer att kännas som en stor lättnad när begravningen är över eftersom jag gruvar mig något väldigt. Har aldrig tidigare varit med om att begrava en ung människa, en vän-en mamma till två små barn. Hoppas av hela mitt hjärta att jag aldrig behöver få uppleva det igen.
Annars känner jag att kroppen säger ifrån lite. Att tempot jag hållit under hösten kanske varit lite för högt för mig. Värken i axlar och nacke är inte att leka med. Å andra sidan är jag en otränad person...lite kombination det där. Ja, var värken kommer av menar jag.
Pappa ska bo hos oss med pojkarna. Igår var Alvin på sitt första disco tillsammans med tre utav hans bästa vänner. De var utklädda och exalterade. Disco på leklandet, helt perfekt.
Önskar dig en härlig höstdag.
Annars känner jag att kroppen säger ifrån lite. Att tempot jag hållit under hösten kanske varit lite för högt för mig. Värken i axlar och nacke är inte att leka med. Å andra sidan är jag en otränad person...lite kombination det där. Ja, var värken kommer av menar jag.
Pappa ska bo hos oss med pojkarna. Igår var Alvin på sitt första disco tillsammans med tre utav hans bästa vänner. De var utklädda och exalterade. Disco på leklandet, helt perfekt.
Önskar dig en härlig höstdag.
onsdag 31 oktober 2012
Tre eldsjälar
I flera dagar har jag tänkt att skriva det här inlägget men det har inte blivit av. Jag beundrar människor som gör något för att hjälpa andra. Människor som har ett driv, en energi och ett stort hjärta. Jag hjälpte min farmor väldigt mycket åren innan hon gick bort men har nog aldrig lagt ner min själ för att hjälpa en stor grupp av människor. Är en bekväm hjälpare som har ett fadderbarn, betalar medlemsavgift till Röda korset och cancer och allergifonden. Köper enorma mängder rosa bandet varor och så vidare och så vidare.
Är bättre än många snåljåpar med gott om pengar som kanske skänker ett par ören om året. Folk skyller sin snikenhet på att "pengarna inte kommer fram" eller något annat. För att sedan unna sig själv ännu mer. Det finns människor som verkligen inte har en krona över till att hjälpa andra och de ska ju heller inte avvara pengar de inte har. Alla andra har inga ursäkter, tyvärr.
Har gråtit många bittra tårar när jag ser barn svälter på tv:n och känt en enorm maktlöshet. Tänkt att jag borde åka som volontär men det är försent. När jag blir pensionär kanske?
Nu till de kvinnor jag skulle vilja presentera och applådera; Margit och Cecilia och hennes kusin (som jag tyvärr inte ens kan namnet på.
Margit har under många år hjälpt utsatta barn i Lettland. Åkt med lastbil med leksaker och kläder. I fredags träffade jag henne på Maxi. Hon satt på en sådan där solstol från 70-talet och skramlade med bössan. Pojkarna gick fram med pengar. Valter kutade såklart före hela kön för att trycka ned sin sedel :). Hon är fantastisk. Verkligen! Pratglad dam som måste vara närmare åttio nu? Med ett driv och ett stort hjärta. Tänk så mycket glädje hon spridit. Underbart. Först tänkte jag lägga ut hennes mobilnummer här men det känns ju inte rätt. Om ni vill komma i kontakt med henne så mejla mig. Hon har ett förråd där hon samlar leksaker och kläder. Vet inte när det bär av igen men hon tar med stor tacksamhet emot leksaker och kläder till barnen.
Här har vi Margit på galan "Svenska hjältar 2007" där hon får ta emot pris som den sanna hjältinna hon är.
Cecilia säljer me&i och på så sätt har jag kommit i kontakt med henne. Hon och hennes kusin har en blogg "Pyssel mot cancer". De är jätteduktiga på att sy och Cecilias mormor stickar. Jag har köpt sockor och en supersöt börs. De behåller bara pengar för material så det mesta av pengarna skänks till Barncancerfonden. När du betalt och får dina varor hemskickade får du ett kvitto på hur mycket som satts in till barncancerfonden. Ett helt fantastiskt initiativ! Full av beundran för dessa kvinnor.
Länken till bloggen hittar ni nedan. Förena nytta med nöje ;)
http://pysselmotcancer.wordpress.com/
Ta hand om dig.
Är bättre än många snåljåpar med gott om pengar som kanske skänker ett par ören om året. Folk skyller sin snikenhet på att "pengarna inte kommer fram" eller något annat. För att sedan unna sig själv ännu mer. Det finns människor som verkligen inte har en krona över till att hjälpa andra och de ska ju heller inte avvara pengar de inte har. Alla andra har inga ursäkter, tyvärr.
Har gråtit många bittra tårar när jag ser barn svälter på tv:n och känt en enorm maktlöshet. Tänkt att jag borde åka som volontär men det är försent. När jag blir pensionär kanske?
Nu till de kvinnor jag skulle vilja presentera och applådera; Margit och Cecilia och hennes kusin (som jag tyvärr inte ens kan namnet på.
Margit har under många år hjälpt utsatta barn i Lettland. Åkt med lastbil med leksaker och kläder. I fredags träffade jag henne på Maxi. Hon satt på en sådan där solstol från 70-talet och skramlade med bössan. Pojkarna gick fram med pengar. Valter kutade såklart före hela kön för att trycka ned sin sedel :). Hon är fantastisk. Verkligen! Pratglad dam som måste vara närmare åttio nu? Med ett driv och ett stort hjärta. Tänk så mycket glädje hon spridit. Underbart. Först tänkte jag lägga ut hennes mobilnummer här men det känns ju inte rätt. Om ni vill komma i kontakt med henne så mejla mig. Hon har ett förråd där hon samlar leksaker och kläder. Vet inte när det bär av igen men hon tar med stor tacksamhet emot leksaker och kläder till barnen.
Här har vi Margit på galan "Svenska hjältar 2007" där hon får ta emot pris som den sanna hjältinna hon är.
Cecilia säljer me&i och på så sätt har jag kommit i kontakt med henne. Hon och hennes kusin har en blogg "Pyssel mot cancer". De är jätteduktiga på att sy och Cecilias mormor stickar. Jag har köpt sockor och en supersöt börs. De behåller bara pengar för material så det mesta av pengarna skänks till Barncancerfonden. När du betalt och får dina varor hemskickade får du ett kvitto på hur mycket som satts in till barncancerfonden. Ett helt fantastiskt initiativ! Full av beundran för dessa kvinnor.
Länken till bloggen hittar ni nedan. Förena nytta med nöje ;)
http://pysselmotcancer.wordpress.com/
Ta hand om dig.
Bus och godis
Varför antingen eller liksom?
Här är det bus i väntan på godiset som gäller. I kväll ska Alvin på sitt första disco tillsammans med två av hans bästisar. Och resten av stans ungar. Huganä vilken ljudnivå det kommer att vara och jag kan inte ens trösta mig med lite socker. Näääää! För jag har skärpt mig. Och oh yes, ni har hört det tidigare.
Min gulliga frissa C kom förbi och klippte min lugg och klippte ur ett par hekto hår uppe på huvudet. Jag har en enorm kalufs. Men nu ser jag ut som folk igen.
Vi är lediga idag. Fick en extra dag ledigt eftersom vi jobbat så mycket åt varandra nu när vi inte har råd med vikarier.
I övrigt är det lite snö här och någon minusgrad.
Återkommer när jag har något mer intressant att berätta ;)
Önskar dig en fin eftermiddag.
Här är det bus i väntan på godiset som gäller. I kväll ska Alvin på sitt första disco tillsammans med två av hans bästisar. Och resten av stans ungar. Huganä vilken ljudnivå det kommer att vara och jag kan inte ens trösta mig med lite socker. Näääää! För jag har skärpt mig. Och oh yes, ni har hört det tidigare.
Min gulliga frissa C kom förbi och klippte min lugg och klippte ur ett par hekto hår uppe på huvudet. Jag har en enorm kalufs. Men nu ser jag ut som folk igen.
Vi är lediga idag. Fick en extra dag ledigt eftersom vi jobbat så mycket åt varandra nu när vi inte har råd med vikarier.
I övrigt är det lite snö här och någon minusgrad.
Återkommer när jag har något mer intressant att berätta ;)
Önskar dig en fin eftermiddag.
söndag 28 oktober 2012
179-kronors-isbjörnen, del 2
Två trötta makar sitter vid frukostbordet. Utanför faller snön.
Jonas "Har du läst Alvins veckobrev?"
Helena "Näääj".
Jonas "Det skulle vara intressant att höra Alvins berättelse om björnen, ja isbjörnen".
Helena "Va?!, vad menar du?"
Jonas "Jo, de skulle ta med det VIKTIGASTE kramdjuret, gärna något de haft sen de var bebisar och sedan utförligt berätta om denna nalle".
Jag; fågelholk.
Sedan skrattar vi båda. Det går inte att komma undan med någonting.
Jonas "Har du läst Alvins veckobrev?"
Helena "Näääj".
Jonas "Det skulle vara intressant att höra Alvins berättelse om björnen, ja isbjörnen".
Helena "Va?!, vad menar du?"
Jonas "Jo, de skulle ta med det VIKTIGASTE kramdjuret, gärna något de haft sen de var bebisar och sedan utförligt berätta om denna nalle".
Jag; fågelholk.
Sedan skrattar vi båda. Det går inte att komma undan med någonting.
lördag 27 oktober 2012
Ekobazar
Olalalalalallalalallalala vilken dag! For ner på stan på ekobazar utan några större förhoppningar. Finns det dock minsta chans att jag ska få köpa någonting, fynda lite så är jag igång, är på :). Det skulle finnas en klädbytarhöna på denna eko-bazar. Ta med plagg och byt med någon annan, typ så. Jag hade 12 plagg. Så jag fick 12 biljetter varav två VIP. Jag hade lämnat in två "finare" plagg (märkes) och fick därför handla två VIP-plagg och tio "vanliga" plagg.
Klättrade upp på VIP-hyllan och där var en massa sextiotalsklänningar i stil med det Miss Li just hade på sig i "Så mycket bättre". Snyggt men inte jag. Men så hängde där en svart kortare dunjacka, sportig med mudd i märket Aspen. Jag bara ryckte åt mig den! En dröm! För bra för att vara sant. Fick även med mig en Sara Kelly kappa. Är förstummad.
Dessutom fick jag med mig ett par koftor, ett par söta barnskor, handväskor samt en Didrikson overall till Valter. På att ge bort kläder jag inte ville ha. Sååååå nöjd!
Sedan rusade vi in på själva marknaden och det var rena himmelriket. Det fanns nybakat bröd, hantverk och så en massa underbara kläder, särskilt barnkläder. I återvunna tyger. Jag köpte den sötaste och coolaste jeanskjol ni kan tänka er till barnens kusin. Och så en liten underbar plånka som kanske blir någons julklapp. Eller min, kanske :).
Vilken dag. Har förlorat tålamodet ett par gånger men men jag har en Aspen dunjacka. Till den har jag den mest underbara sjal i turkost som jag också bytte till mig på bytesdagen.
Nu; sova så sött.
Klättrade upp på VIP-hyllan och där var en massa sextiotalsklänningar i stil med det Miss Li just hade på sig i "Så mycket bättre". Snyggt men inte jag. Men så hängde där en svart kortare dunjacka, sportig med mudd i märket Aspen. Jag bara ryckte åt mig den! En dröm! För bra för att vara sant. Fick även med mig en Sara Kelly kappa. Är förstummad.
Dessutom fick jag med mig ett par koftor, ett par söta barnskor, handväskor samt en Didrikson overall till Valter. På att ge bort kläder jag inte ville ha. Sååååå nöjd!
Sedan rusade vi in på själva marknaden och det var rena himmelriket. Det fanns nybakat bröd, hantverk och så en massa underbara kläder, särskilt barnkläder. I återvunna tyger. Jag köpte den sötaste och coolaste jeanskjol ni kan tänka er till barnens kusin. Och så en liten underbar plånka som kanske blir någons julklapp. Eller min, kanske :).
Vilken dag. Har förlorat tålamodet ett par gånger men men jag har en Aspen dunjacka. Till den har jag den mest underbara sjal i turkost som jag också bytte till mig på bytesdagen.
Nu; sova så sött.
torsdag 25 oktober 2012
Så stolt prettomamma om än bara för en sekund
Sitter i den röda lilla ärtiga bilen på väg till dagis nu i morse. Barnen skriker att det är iiiiiiiiiiiiiiiiskallt men jag säger att snart blir det varmt. Har ju såklart glömt att sätta i motorvärmarsladden och kisar genom den immiga rutan. Först lämnar vi Valter på dagis i en ände av stan och sedan gasar vi ut på riksvägen åt motsatt håll för att lämna Alvin i skolan. En vanlig kommunal skola i det "upptagningsområde" vi tillhör. Blandad kompott av ungar. Me like!
I alla fall...är så himla prettoglad! För jag har minsann både frukt och gympapåse idag. Oh vilken lycka! Känner mig som prettomamman nummer uno och lämnar dessutom absolut i tid. Sitter några trötta barn på röda mattan. Alla med ett jävla gosedjur i knät. Få se nu??! "Varföööööööööööööör har inte DU med dig någon nalle Alvin?" Det var väl själva faaaaaaaaaaan att man inte kan få lyckas någon jävla gång. Alvin börjar slå mig och läppen darrar. "Mamma kommer snart tillbaka". Jag ursäktar mig för hans fröken och säger att nalle anländer snart.
Rusar ut till bilen. Men den går inte att starta! Määäääääään! "Ursäkta!" "Kan du vara sååååååååååå snäll och hjälpa mig?" Säger jag till den stolta bonuspappan som varje dag lämnar en sockersöt flicka på skolan. "Javisst". Denne man är mycket kort och jag sitter i bilen. Han måste liksom åla in sin korta arm och trycka på diverse knappar och måste liksom pressa ner sig mot mina lår....Jag skäms ihjäl. Och det gör han med. Han får igång biljäveln i alla fall och upplyser mig om att den här bilen har rattlås vilket innebär att man måste rucka lite på ratten för att få igång bilen. Känner mig ungefär lika blåst som en hollywoodbrutta men utan pengar och silikon. Skäääääääääääm skäms skäms.
Sladdar nu ner till OK som ligger neranför skolan och frågar om de har lite kramdjur? No no. Nähä. Så i stället för att åka hem några kilometer åker jag till nästa mack ett stenkast bort och köper en isbjörn för 179 kronor! Fy satan så korkat.
Anländer med andan i halsen i klassrummet igen och alla barn och fröknar beundrar denna fantastiska isbjörn. Alvin ser helt förvirrad ut. Mamma säger inte att hon varit på macken. Han förstår ingenting. Tack och hej och ursäkta att jag störde. Och hej då igen.
Nu ska här rättas.
Önskar dig en fin dag.
I alla fall...är så himla prettoglad! För jag har minsann både frukt och gympapåse idag. Oh vilken lycka! Känner mig som prettomamman nummer uno och lämnar dessutom absolut i tid. Sitter några trötta barn på röda mattan. Alla med ett jävla gosedjur i knät. Få se nu??! "Varföööööööööööööör har inte DU med dig någon nalle Alvin?" Det var väl själva faaaaaaaaaaan att man inte kan få lyckas någon jävla gång. Alvin börjar slå mig och läppen darrar. "Mamma kommer snart tillbaka". Jag ursäktar mig för hans fröken och säger att nalle anländer snart.
Rusar ut till bilen. Men den går inte att starta! Määäääääään! "Ursäkta!" "Kan du vara sååååååååååå snäll och hjälpa mig?" Säger jag till den stolta bonuspappan som varje dag lämnar en sockersöt flicka på skolan. "Javisst". Denne man är mycket kort och jag sitter i bilen. Han måste liksom åla in sin korta arm och trycka på diverse knappar och måste liksom pressa ner sig mot mina lår....Jag skäms ihjäl. Och det gör han med. Han får igång biljäveln i alla fall och upplyser mig om att den här bilen har rattlås vilket innebär att man måste rucka lite på ratten för att få igång bilen. Känner mig ungefär lika blåst som en hollywoodbrutta men utan pengar och silikon. Skäääääääääääm skäms skäms.
Sladdar nu ner till OK som ligger neranför skolan och frågar om de har lite kramdjur? No no. Nähä. Så i stället för att åka hem några kilometer åker jag till nästa mack ett stenkast bort och köper en isbjörn för 179 kronor! Fy satan så korkat.
Anländer med andan i halsen i klassrummet igen och alla barn och fröknar beundrar denna fantastiska isbjörn. Alvin ser helt förvirrad ut. Mamma säger inte att hon varit på macken. Han förstår ingenting. Tack och hej och ursäkta att jag störde. Och hej då igen.
Nu ska här rättas.
Önskar dig en fin dag.
onsdag 24 oktober 2012
Se hit, jag behöver lite råd här!
Idag känns det som att världen sakta rasar samman. Det där gapet som Ronja och Birk hoppade över bara glider isär och jag vet inte hur jag ska orka hoppa över på rätt sida.
Försöker komma ihåg när jag hade mens sist men det känns ju som att det var nyligen. Nu sitter jag då inte här och funderar på om jag är gravid. No no! MEN är det PMS:en eller? För det är ju samma känsla varje månad. Jag faller handlöst genom en befängd värld och ingen förstår sig på mig. Och så; hoppsan! Mens!
Så nu till min lilla frågelåda;
Hur göra? Har hört att man kan bli botad av att äta mindre socker och JA, jag var bättre i min PMS i somras när jag var sockerfri. Finns det andra knep? Jag vill inte gå till farbror doktorn och få några piller som gör mig halvgalen på något annat vis. Är tillräckligt halvgalen.
Så, hjälp mig, snälla ;)
Försöker komma ihåg när jag hade mens sist men det känns ju som att det var nyligen. Nu sitter jag då inte här och funderar på om jag är gravid. No no! MEN är det PMS:en eller? För det är ju samma känsla varje månad. Jag faller handlöst genom en befängd värld och ingen förstår sig på mig. Och så; hoppsan! Mens!
Så nu till min lilla frågelåda;
Hur göra? Har hört att man kan bli botad av att äta mindre socker och JA, jag var bättre i min PMS i somras när jag var sockerfri. Finns det andra knep? Jag vill inte gå till farbror doktorn och få några piller som gör mig halvgalen på något annat vis. Är tillräckligt halvgalen.
Så, hjälp mig, snälla ;)
Inte den bästa av dagar
Det tar på krafterna ibland. Jag är ju lärare på högstadiet liksom. Flertalets stora skräck! Inte min dock, jag trivs. Men det är heaven and hell ibland. Det är ju så mitt humör fungerar, tyvärr. Inte det att jag verkligen lackar ur på någon elev men oj oj oj om de kunde läsa mina tankar idag...
Jag hade den mest perfekta lektion i svenska där ALLA jobbade för fullt. Det var lugn i klassrummet och jag var nöjd, lugn och stolt. Så går man till en annan lektion där man vet att det kan hur som på grund av diverse orsaker...Och ja! Blev jag inte kallad för gravid. Såg gravid ut i alla fall. Man tackar! Och sjunker ner i sin egen förbannade självömkan. Tröstäter lite godis och drömmer om att gå ner dem där fem kilona och se ut som på brudkortet igen...Bah!
Ja ni, är innerligt glad att det är torsdag och ledig dag i morgon. Min energi sjunger på sista versen. Men i morgon tankar jag igen och sedan tar jag mig igenom fredagen utan några som helst problem.
Fick en ny värdinna på jobbet idag. Så glad! Måste boka in lite träffar i morgon också. Ringa runt.
Nu; soffan!
Önskar dig en fin kväll.
Jag hade den mest perfekta lektion i svenska där ALLA jobbade för fullt. Det var lugn i klassrummet och jag var nöjd, lugn och stolt. Så går man till en annan lektion där man vet att det kan hur som på grund av diverse orsaker...Och ja! Blev jag inte kallad för gravid. Såg gravid ut i alla fall. Man tackar! Och sjunker ner i sin egen förbannade självömkan. Tröstäter lite godis och drömmer om att gå ner dem där fem kilona och se ut som på brudkortet igen...Bah!
Ja ni, är innerligt glad att det är torsdag och ledig dag i morgon. Min energi sjunger på sista versen. Men i morgon tankar jag igen och sedan tar jag mig igenom fredagen utan några som helst problem.
Fick en ny värdinna på jobbet idag. Så glad! Måste boka in lite träffar i morgon också. Ringa runt.
Nu; soffan!
Önskar dig en fin kväll.
tisdag 23 oktober 2012
Dagens bravader
Hoppas att din dag har varit fin.
Min dag började med att jag drack en kopp kaffe med min vän A på hennes jobb, nice! Sedan åkte jag minsann på konsert med år nio. En jazzkonsert. Jag tror att det var jazz. Är inte något vidare berest i olika musikstilar men nog var det jazz alltid. Det tror jag väl! Fyra små söta unga damer (20+) från Riga spelade diverse blåsinstrument för oss. Iklädda i lite glitter. Barnen-de trötta tonåringarna-var ju måttligt imponerade. De skötte sig dock fint men kunde ju bjussat på lite mer applåder. För hur det än vred sig i mitt inre av tristess så var ju tjejerna duktiga.
Jag har märkt att jag har svårt att sitta still och ta till mig saker just nu. Minnet sviktar och jazz stressade mig nå vanvettigt just idag.
I övrigt rullade dagen på med diverse småätande och lektioner då. Massor av lektioner och mitt tålamod var icke det bästa. I morgon får jag räkna till tio lite oftare :). Nä då, ingen fick sig en avhyvling men det låg där pyrandes och i stort sett allt irriterade mig. Kände att ett mejl i all välmening (eller?) från en förälder liksom var vänt emot mig som någon klagan och jag vet inte vad. Jag är nog i stort behov av en liten återhämtning vilket snart blir av eftersom eleverna har lov nästa vecka och vi jobbar endast två dagar.
Är så nöjd med bloggdesignen som sagt och blir så glad när jag går in på bloggen.
I övrigt har jag en liten miniweekend till en vän att se fram emot. Det glädjer mig.
Önskar dig en fin kväll.
Började också längta till advent helt plötsligt! Vet inte riktigt vad denna adventskalender innehåller men känner att jag måste göra en! Hrm...Ja ni...få se vad som kan komma för spännande ur denna idé! Som inte är min då. Men jag har ju ändå inte läst om vad denna kalender innehåller som vem vet...
Min dag började med att jag drack en kopp kaffe med min vän A på hennes jobb, nice! Sedan åkte jag minsann på konsert med år nio. En jazzkonsert. Jag tror att det var jazz. Är inte något vidare berest i olika musikstilar men nog var det jazz alltid. Det tror jag väl! Fyra små söta unga damer (20+) från Riga spelade diverse blåsinstrument för oss. Iklädda i lite glitter. Barnen-de trötta tonåringarna-var ju måttligt imponerade. De skötte sig dock fint men kunde ju bjussat på lite mer applåder. För hur det än vred sig i mitt inre av tristess så var ju tjejerna duktiga.
Jag har märkt att jag har svårt att sitta still och ta till mig saker just nu. Minnet sviktar och jazz stressade mig nå vanvettigt just idag.
I övrigt rullade dagen på med diverse småätande och lektioner då. Massor av lektioner och mitt tålamod var icke det bästa. I morgon får jag räkna till tio lite oftare :). Nä då, ingen fick sig en avhyvling men det låg där pyrandes och i stort sett allt irriterade mig. Kände att ett mejl i all välmening (eller?) från en förälder liksom var vänt emot mig som någon klagan och jag vet inte vad. Jag är nog i stort behov av en liten återhämtning vilket snart blir av eftersom eleverna har lov nästa vecka och vi jobbar endast två dagar.
Är så nöjd med bloggdesignen som sagt och blir så glad när jag går in på bloggen.
I övrigt har jag en liten miniweekend till en vän att se fram emot. Det glädjer mig.
Önskar dig en fin kväll.
Började också längta till advent helt plötsligt! Vet inte riktigt vad denna adventskalender innehåller men känner att jag måste göra en! Hrm...Ja ni...få se vad som kan komma för spännande ur denna idé! Som inte är min då. Men jag har ju ändå inte läst om vad denna kalender innehåller som vem vet...
måndag 22 oktober 2012
Ny dag-ny bloggdesign-Tack Maria
God morgon på er!
Min vän Maria som är en utomordentlig bloggerska och bloggdesign-makerska har fixat en ny bloggdesign till mig. Tack snälla fina du! Jag är mer än nöjd. Du har fångat mig. Imponerad, som vanligt ;)
Här hittar ni Maria om ni vill läsa hennes underbara blogg eller om även du vill ha en fin bloggdesign. http://justanotherordinarystupidmommyblog.blogspot.se/
Idag ni ska jag på konsert med år nio. De påstår (mina kära elever alltså) att vi ska lyssna "på en gubbe som spelar saxofon i nästan en timme". Nä men hoppsan då. Jag hade ett litet bryt här hemma igår över detta. Gillar verkligen inte blåsinstrument. Tänk om min kära faster kunde ryckt in och tagit med sig gullungarna i stället :). Hon älskar blåsinstrument.
Annars har jag med mig en rulltårta till jobbet idag. Och livet känns ganska muntert ändå trots att jag igår kväll grät över diverse orättvisor i världen. Det är väl det som är tjusningen med att vara en känlomänniska. Eller förbannelsen beroende på hur man ser det då :).
Önskar er en fin dag. Ta vara på den.
Min vän Maria som är en utomordentlig bloggerska och bloggdesign-makerska har fixat en ny bloggdesign till mig. Tack snälla fina du! Jag är mer än nöjd. Du har fångat mig. Imponerad, som vanligt ;)
Här hittar ni Maria om ni vill läsa hennes underbara blogg eller om även du vill ha en fin bloggdesign. http://justanotherordinarystupidmommyblog.blogspot.se/
Idag ni ska jag på konsert med år nio. De påstår (mina kära elever alltså) att vi ska lyssna "på en gubbe som spelar saxofon i nästan en timme". Nä men hoppsan då. Jag hade ett litet bryt här hemma igår över detta. Gillar verkligen inte blåsinstrument. Tänk om min kära faster kunde ryckt in och tagit med sig gullungarna i stället :). Hon älskar blåsinstrument.
Annars har jag med mig en rulltårta till jobbet idag. Och livet känns ganska muntert ändå trots att jag igår kväll grät över diverse orättvisor i världen. Det är väl det som är tjusningen med att vara en känlomänniska. Eller förbannelsen beroende på hur man ser det då :).
Önskar er en fin dag. Ta vara på den.
söndag 21 oktober 2012
Reflektion kring dagens nyheter
Medan jag stod i badrummet och funderade på hur jag skulle orka sminka mig satt Jonas i soffan och läste nyheterna högt från text-tv. Han läste en massa min man men jag är trött idag och kommer bara ihåg två utav nyhetsrubrikerna.
Om du joggar lever du sex år längre än om du sitter i soffan eller tränar för hårt
Vi människor vill ju leva ett långt liv. Det vill självklart även jag men jag tänker framför allt att jag vill leva ett bra liv, ett lyckligt liv. Jag vill inte undvika allt som är svårt och inte heller vill jag bara visa en yta av hon som är jag. Nej, jag vill dela med mig av mig själv och leva för stunden. Det är ju inte lätt och jag tänker ofta att jag inte alltid uppskattar vardagen men jag blir bättre och bättre på just det, att uppskatta vardagen.
Det här med att leva ett långt liv då. Låt oss säga att jag får leva till jag blir nittio år, inte så troligt kanske men vem vet? Jag kommer att avsluta mitt liv som alla andra på ett äldreboende. Där kommer jag att sitta och dricka kaffe på fat (jag vill inte det!) och äta gofika, hoppas jag. Jag dricker mitt kaffe svart. Därför vill jag liksom inte sörpla på fat. Anteckna detta ;). I alla fall; jag sitter där dement med rullar i håret och funderar på om jag sa ja eller nej till han som friade till mig för sisådär 65 år sedan. Här ska också tilläggas att INGEN har någonsin friat till lilla mig. Nä ni! Jag övertalade min älskade utanför socialkontoret efter att han skrivit på faderskapsintyget. Det kallar jag romantik ;). Nu skämtar jag.
Är att leva så länge som möjligt ALLTID det bästa alternativet? Självklart vill jag uppleva att få bli farmor och jag vill glädjas med mina barn och barnbarn länge och väl MEN att förlänga sin tid på äldreboendet med SEX ÅR, är det det bästa alternativet?!
Villainbrotten ökar kraftigt. Har ökat med 50% de senaste tre åren
Jag har tvingat min man på att gå med på att köpa larm. Är så rädd när han reser i tjänsten och planerar nu att låsa in mig som en riktig prinsessa i borgen. MEN ingen bra idé! Nä ni! Tjuven har alltid tio minuter på sig och det är allt han behöver. Sedan kommer Securitas och jag har redan kissat i sängen och blivit av med mina fina me&i kläder.
Vad göra?
Önskar er en fin dag.
Om du joggar lever du sex år längre än om du sitter i soffan eller tränar för hårt
Vi människor vill ju leva ett långt liv. Det vill självklart även jag men jag tänker framför allt att jag vill leva ett bra liv, ett lyckligt liv. Jag vill inte undvika allt som är svårt och inte heller vill jag bara visa en yta av hon som är jag. Nej, jag vill dela med mig av mig själv och leva för stunden. Det är ju inte lätt och jag tänker ofta att jag inte alltid uppskattar vardagen men jag blir bättre och bättre på just det, att uppskatta vardagen.
Det här med att leva ett långt liv då. Låt oss säga att jag får leva till jag blir nittio år, inte så troligt kanske men vem vet? Jag kommer att avsluta mitt liv som alla andra på ett äldreboende. Där kommer jag att sitta och dricka kaffe på fat (jag vill inte det!) och äta gofika, hoppas jag. Jag dricker mitt kaffe svart. Därför vill jag liksom inte sörpla på fat. Anteckna detta ;). I alla fall; jag sitter där dement med rullar i håret och funderar på om jag sa ja eller nej till han som friade till mig för sisådär 65 år sedan. Här ska också tilläggas att INGEN har någonsin friat till lilla mig. Nä ni! Jag övertalade min älskade utanför socialkontoret efter att han skrivit på faderskapsintyget. Det kallar jag romantik ;). Nu skämtar jag.
Är att leva så länge som möjligt ALLTID det bästa alternativet? Självklart vill jag uppleva att få bli farmor och jag vill glädjas med mina barn och barnbarn länge och väl MEN att förlänga sin tid på äldreboendet med SEX ÅR, är det det bästa alternativet?!
Villainbrotten ökar kraftigt. Har ökat med 50% de senaste tre åren
Jag har tvingat min man på att gå med på att köpa larm. Är så rädd när han reser i tjänsten och planerar nu att låsa in mig som en riktig prinsessa i borgen. MEN ingen bra idé! Nä ni! Tjuven har alltid tio minuter på sig och det är allt han behöver. Sedan kommer Securitas och jag har redan kissat i sängen och blivit av med mina fina me&i kläder.
Vad göra?
Önskar er en fin dag.
lördag 20 oktober 2012
Bara stress?
Jag är ju en person som har och har haft stora problem med stress. Har svårt att känna när kroppen kollapsar och har varit slutkörd och sjukskriven tre gånger de senaste fem åren. Nu har jag dock en tjänst som faktiskt ÄR 75%. Med det menar jag att jag faktiskt jobbar det. Tidigare har jag fått deltidstjänster med lika mycket arbetsbörda som någon som jobbar heltid.
Jag har hittat en väg tillbaka och lärt mig vad jag behöver för att må bra. Med det kan jag inte säga att jag garanterat aldrig kommer att hamna i fällan igen. Absolut inte. Samtidigt är det en risk jag måste ta eftersom jag inte bara kan "sluta leva". Alltså sitta hemma och vila upp mig i förebyggande syfte. Jag behöver sälja me&i eftersom jag mår bra av det. Egentligen är kanske inte pressen att vilja boka in en massa visningar det bästa för mig men samtidigt är det något som jag tycker är roligt. Något jag mår bra av.
Tycker att det är alldeles för lätt att "skylla" det mesta på stress nuförtiden. Det kan väl omöjligt vara så att precis ALLT är stressrelaterat? Min värk till exempel, stress stress stress. Enligt sjukgymnast dålig hållning och dålig cirkulation. Jag vet att om jag tränar blir jag bättre.
I torsdags hade jag en dag då jag verkligen hade noll rätt. Åkte till skolan med Alvin utan både frukt och gympapåse. Åkte till me&i kund som skulle få tillbaka pengar på grund av ett felköp (av mig personligen) utan plånbok. Men sedan låg visst plånboken i bilen! Åkte till spa utan rabattkupong...Åkte hem och hämtade kupongen i samband med att jag skulle hämta Alvin i skolan. Kommer dock ändå tillbaka utan kupong! "Nu ääääääääääääääääääääääär du stressad" säger spa-teraupeuten. Ja, eller förvirrad.
Visst kan det väl vara så att jag TROTS min långa stresströskel är en mer förvirrad människa än de flesta. Jag är en tankspridd person med värk på grund av dålig hållning och dålig cirkulation.
Eller?
Jag har hittat en väg tillbaka och lärt mig vad jag behöver för att må bra. Med det kan jag inte säga att jag garanterat aldrig kommer att hamna i fällan igen. Absolut inte. Samtidigt är det en risk jag måste ta eftersom jag inte bara kan "sluta leva". Alltså sitta hemma och vila upp mig i förebyggande syfte. Jag behöver sälja me&i eftersom jag mår bra av det. Egentligen är kanske inte pressen att vilja boka in en massa visningar det bästa för mig men samtidigt är det något som jag tycker är roligt. Något jag mår bra av.
Tycker att det är alldeles för lätt att "skylla" det mesta på stress nuförtiden. Det kan väl omöjligt vara så att precis ALLT är stressrelaterat? Min värk till exempel, stress stress stress. Enligt sjukgymnast dålig hållning och dålig cirkulation. Jag vet att om jag tränar blir jag bättre.
I torsdags hade jag en dag då jag verkligen hade noll rätt. Åkte till skolan med Alvin utan både frukt och gympapåse. Åkte till me&i kund som skulle få tillbaka pengar på grund av ett felköp (av mig personligen) utan plånbok. Men sedan låg visst plånboken i bilen! Åkte till spa utan rabattkupong...Åkte hem och hämtade kupongen i samband med att jag skulle hämta Alvin i skolan. Kommer dock ändå tillbaka utan kupong! "Nu ääääääääääääääääääääääär du stressad" säger spa-teraupeuten. Ja, eller förvirrad.
Visst kan det väl vara så att jag TROTS min långa stresströskel är en mer förvirrad människa än de flesta. Jag är en tankspridd person med värk på grund av dålig hållning och dålig cirkulation.
Eller?
torsdag 18 oktober 2012
Vardagsuppdatering
Nu har mina senaste inlägg mest handlat om sorg. Här kommer ett inlägg om vad som pågår i mitt liv mellan 05.45-21.30. Vad som finns på schemat liksom. Inte vad som finns i hjärtat eller i mina tankar.
Jobbet: Jag har vabbat tre dagar den här veckan och idag är jag ledig. I morgon fredag blir min enda jobbdag. Känns faktiskt helt okej med tanke på att jag inte vabbat alls den här terminen.
Me&i: Går superbra och jag är så innerligt tacksam att jag får chansen att sälja. Kläderna gör mig glad och det är roligt med nya kontakter. Jag är så tacksam för allt vad det för med sig. Får kanske ägna ett eget inlägg till det senare ;).
Träningen: Jag tränar inte. Men ska börja...
Saker att se fram emot: Det finns så mycket! Jag har blivit bättre och bättre på att uppskatta de små sakerna i livet. Jag njuter av att tända ljus om kvällarna. Tyvärr kommer Valter då kutandes och han ser det som ett kall att blåsa ut alla ljusen. Jag ser fram emot alla me&i-träffar och jag ser fram emot känslan när jag når mitt mål, säljmässigt. Ser fram emot att sträcka ut tungan när den första snön faller. Låter väl sjukt men ni vet väl vad jag menar? Man blundar och får stora snöflingor i ögonfransarna och sedan fångar man ett par flingor på tungan.
Har också en rolig minisemester att se fram emot! Igår bestämde vi datum för vår stockholmsresa tillsammans med min tyska familj. Det blir i mitten av mars och det ska bli helt underbart att ses igen. Härligt också att få visa dem vår vackra huvudstad. Vi ska bo på hotell i tre nätter, nice. Nu gäller det att sälja utav bara den!
Och vet ni mer vad jag har att se fram emot? En spa-behandling idag klockan 11.00. Tjolahopp!
Önskar er en fin dag.
Jobbet: Jag har vabbat tre dagar den här veckan och idag är jag ledig. I morgon fredag blir min enda jobbdag. Känns faktiskt helt okej med tanke på att jag inte vabbat alls den här terminen.
Me&i: Går superbra och jag är så innerligt tacksam att jag får chansen att sälja. Kläderna gör mig glad och det är roligt med nya kontakter. Jag är så tacksam för allt vad det för med sig. Får kanske ägna ett eget inlägg till det senare ;).
Träningen: Jag tränar inte. Men ska börja...
Saker att se fram emot: Det finns så mycket! Jag har blivit bättre och bättre på att uppskatta de små sakerna i livet. Jag njuter av att tända ljus om kvällarna. Tyvärr kommer Valter då kutandes och han ser det som ett kall att blåsa ut alla ljusen. Jag ser fram emot alla me&i-träffar och jag ser fram emot känslan när jag når mitt mål, säljmässigt. Ser fram emot att sträcka ut tungan när den första snön faller. Låter väl sjukt men ni vet väl vad jag menar? Man blundar och får stora snöflingor i ögonfransarna och sedan fångar man ett par flingor på tungan.
Har också en rolig minisemester att se fram emot! Igår bestämde vi datum för vår stockholmsresa tillsammans med min tyska familj. Det blir i mitten av mars och det ska bli helt underbart att ses igen. Härligt också att få visa dem vår vackra huvudstad. Vi ska bo på hotell i tre nätter, nice. Nu gäller det att sälja utav bara den!
Och vet ni mer vad jag har att se fram emot? En spa-behandling idag klockan 11.00. Tjolahopp!
Önskar er en fin dag.
onsdag 17 oktober 2012
Onsdag
Visste inte vad jag skulle sätta för rubrik för jag vet inte alltid vad jag kommer att skriva när jag sätter mig ner.
Jag har väl inte gjort någonting av allt det vettiga jag tänkt ägna förmiddagen åt, ungefär så. Men grannen kom förbi och visade MK nyheter (jag bjöd in henne :)) och det var riktigt trevligt. God knows I looooooooooooove shopping. Och varför inte spendera lite pengar när man väl får chansen...Eller hur man nu ska se det. Jag köpte lite julklappar och jag tyckte jag sansade mig lite i alla fall. Vi får väl hoppas att min älskade inte läser detta för han är väl samman av samma åsikt när det gäller mig och min sansade (sanslösa?) shopping.
Igår kväll talade en släkting till hon jag sörjer på radion om cancer och om hennes kamp och om henens kärlek till livet. Jag satt i all stillhet och lyssnade med ett tänt ljus och det gjorde mig gott. Även om jag grät väldigt mycket. Men det är bara så det är nu. Emellanåt skrattar jag ju med. Såklart.
"En frisk människa har många önskningar. En sjuk människa bara en".
Sorgligt men en verklighet för många.
Önskar er en fortsatt bra dag i höstrusket.
Jag har väl inte gjort någonting av allt det vettiga jag tänkt ägna förmiddagen åt, ungefär så. Men grannen kom förbi och visade MK nyheter (jag bjöd in henne :)) och det var riktigt trevligt. God knows I looooooooooooove shopping. Och varför inte spendera lite pengar när man väl får chansen...Eller hur man nu ska se det. Jag köpte lite julklappar och jag tyckte jag sansade mig lite i alla fall. Vi får väl hoppas att min älskade inte läser detta för han är väl samman av samma åsikt när det gäller mig och min sansade (sanslösa?) shopping.
Igår kväll talade en släkting till hon jag sörjer på radion om cancer och om hennes kamp och om henens kärlek till livet. Jag satt i all stillhet och lyssnade med ett tänt ljus och det gjorde mig gott. Även om jag grät väldigt mycket. Men det är bara så det är nu. Emellanåt skrattar jag ju med. Såklart.
"En frisk människa har många önskningar. En sjuk människa bara en".
Sorgligt men en verklighet för många.
Önskar er en fortsatt bra dag i höstrusket.
måndag 15 oktober 2012
När livet sviker
Så känns det nu, att livet sviker. Det har varit så otroligt mycket elände i mina nära och käras liv de senaste halvåret vilket gör att det känns som att livet faller samman. Att livet sviker. Det rasar fullkomligt, som ett korthus. Inte i mitt liv då egentligen eftersom det inte jag som drabbats. Men jag drabbas ju ändå eftersom min själ gråter för deras skull. Jag är ständigt orolig för människor i min närhet. Uppslitande separationer och död. Så har det varit länge nu.
Den här bilden hittade jag på "mitt liv om cancer". Tror bloggen hette så och jag kommer säkert att gå in där och läsa sedan. Trots att jag såklart inte borde. Det är som att hela jag är som en tratt som bara suger åt sig allt och har noll förmåga att sortera. Min empati har inga gränser och min oro likaså.
Det är svårt att acceptera döden. Jag tror inte att någon människa kan förlika sig med att en ung människa inte får finnas kvar här hos oss.Inte heller att en finfin mormor inte ens skulle få bli 60 och så en liten bebis. Hur kan livet få vara så otroligt orättvist!?
Det enda jag kan göra är ju att finnas där för dem jag tycker om och som drabbats. Både av döden och av någon form av kris.
Magen har pajat ihop och igår hade jag fruktansvärt ont i ryggen. Valter har nästan 40 graders feber idag så jag är hemma. Han har sovit oroligt i natt och jag är helt slut. Han vill dock gå till dagis :).
Önskar er en fin dag. Jag ska försöka vila idag eftersom det verkar som att jag är mer slut än Valter.
Den här bilden hittade jag på "mitt liv om cancer". Tror bloggen hette så och jag kommer säkert att gå in där och läsa sedan. Trots att jag såklart inte borde. Det är som att hela jag är som en tratt som bara suger åt sig allt och har noll förmåga att sortera. Min empati har inga gränser och min oro likaså.
Det är svårt att acceptera döden. Jag tror inte att någon människa kan förlika sig med att en ung människa inte får finnas kvar här hos oss.Inte heller att en finfin mormor inte ens skulle få bli 60 och så en liten bebis. Hur kan livet få vara så otroligt orättvist!?
Det enda jag kan göra är ju att finnas där för dem jag tycker om och som drabbats. Både av döden och av någon form av kris.
Magen har pajat ihop och igår hade jag fruktansvärt ont i ryggen. Valter har nästan 40 graders feber idag så jag är hemma. Han har sovit oroligt i natt och jag är helt slut. Han vill dock gå till dagis :).
Önskar er en fin dag. Jag ska försöka vila idag eftersom det verkar som att jag är mer slut än Valter.
Kroppsideal, 11 delen...
Jag har skrivit många inlägg om kroppen, om vikt. Tror jag. När jag tänker efter nu så blir jag osäker. Jag tänker ju mycket på träning, vikt och så vidare men frågan är om jag alltid sätter mig ner och skriver om det jag tänker på? :)
I alla fall så är jag ju av den åsikten att vi kvinnor är alldeles för hårda mot varandra. Verkligen. Vi dömer varandra som mödrar, vi letar fel lite här och var och är vassa, elaka. Inte alla då såklart men det finns en misstänksamhet, ett missunande och dömande hos oss kvinnor, tycker jag då.
Det finns dock en grej som förenar oss, där vi alla är snälla mot varandra och det är det här med KROPPEN. Vi ska duga som vi är. Vara vackra och sedda som de vackra kvinnor vi är, vad än vågen visar på.
Nu vill jag här säga (fort som fan innan någon spottar på dataskärmen!) att kvinnor med hull kan vara hur vackra som helst. Skönheten sitter framförallt i personligheten. I utstrålningen, karisman, vänligheten, i rösten och så vidare.
Hur det än är så tycker jag att det är fint att vara smal. Och nu pratar vi smal och inte mager. Jag kan tycka att ett par jeans sitter snyggt på mig då jag skärpt till mig lite och inte har en fetmask som liksom väller över kanten lite här och var. Men där är vi eniga vi kvinnor, det är okej att det hänger över kanten eftersom det gör det på 90% av oss.
Men det är inte okej att tycka att jag inte passar i min fetmask.
Om jag skriver på FB att jag haft en orgie i socker hela helgen så blir jag evigt påhejad. Trots att vi alla vet att det inte är vidare värst bra att äta socker. Eller åtminstone är det inte bra att äta stora mängder socker vilket jag gör.
Forskare påstår att dålig kosthållning ökar cancerrisken med ca 30%. Ändå hejar vi på varandra in i fördärvet.
Där är vi snälla mot varandra.
Förstår ni logiken i det hela?
Inte? Inte jag heller.
I alla fall så är jag ju av den åsikten att vi kvinnor är alldeles för hårda mot varandra. Verkligen. Vi dömer varandra som mödrar, vi letar fel lite här och var och är vassa, elaka. Inte alla då såklart men det finns en misstänksamhet, ett missunande och dömande hos oss kvinnor, tycker jag då.
Det finns dock en grej som förenar oss, där vi alla är snälla mot varandra och det är det här med KROPPEN. Vi ska duga som vi är. Vara vackra och sedda som de vackra kvinnor vi är, vad än vågen visar på.
Nu vill jag här säga (fort som fan innan någon spottar på dataskärmen!) att kvinnor med hull kan vara hur vackra som helst. Skönheten sitter framförallt i personligheten. I utstrålningen, karisman, vänligheten, i rösten och så vidare.
Hur det än är så tycker jag att det är fint att vara smal. Och nu pratar vi smal och inte mager. Jag kan tycka att ett par jeans sitter snyggt på mig då jag skärpt till mig lite och inte har en fetmask som liksom väller över kanten lite här och var. Men där är vi eniga vi kvinnor, det är okej att det hänger över kanten eftersom det gör det på 90% av oss.
Men det är inte okej att tycka att jag inte passar i min fetmask.
Om jag skriver på FB att jag haft en orgie i socker hela helgen så blir jag evigt påhejad. Trots att vi alla vet att det inte är vidare värst bra att äta socker. Eller åtminstone är det inte bra att äta stora mängder socker vilket jag gör.
Forskare påstår att dålig kosthållning ökar cancerrisken med ca 30%. Ändå hejar vi på varandra in i fördärvet.
Där är vi snälla mot varandra.
Förstår ni logiken i det hela?
Inte? Inte jag heller.
Nya mål, nya visioner
Förresten vet jag inte om det är någon större skillnad i betydelse på mål och vision? Och ja, det borde jag ju veta men jag orkar inte riktigt tänka efter just nu.
Idag är en värkfylld dag och jag är glad att jag "får" vara hemma och vabba. Valter har feber och kruppliknande hosta samt är rejält förkyld. Trots detta säger han ungefär varannan sekund att han vill åka till dagis. Valter ääääääääääääääälskar dagis och han "längtar fröken". Jag är evinnerligt tacksam för detta men idag får han allt vara hemma med sin trista morsa ;).
Jag har nu insett att jag inte kan leva i den här otränade värkfyllda kroppen värst länge till. Jag vet ju att träning hjälper även om jag har svårt att se att jag skulle kunna bli fri från värk. För några år sedan sökte jag läkarhjälp på grund av en enorm trötthet och läkaren (som jag träffat i många olika sammanhang både när det gäller mig och barnen) konstaterade att jag har något som förr kallades "torrvärk". Värken gör mig trött. Träning gör värken mer uthärdlig men jag tränar inte just nu. Det är inte bara latheten som hindrar mig utan det är även mitt me&i-jobb. Jag har i snitt två träffar i veckan vilket gör att det är svårt att "boka upp sig" med träning också. MEN det skulle ju även duga med att jag drog iväg på en joggingrunda i 20 minuter...Så ja, jag ÄR lat. Mycket lat och trött.
Nu känner jag dock att jag är instängd i min egen kropp och måste börja ta hand om mig själv på allvar. Jag blir inte yngre heller.
Nya mål:
Idag är en värkfylld dag och jag är glad att jag "får" vara hemma och vabba. Valter har feber och kruppliknande hosta samt är rejält förkyld. Trots detta säger han ungefär varannan sekund att han vill åka till dagis. Valter ääääääääääääääälskar dagis och han "längtar fröken". Jag är evinnerligt tacksam för detta men idag får han allt vara hemma med sin trista morsa ;).
Jag har nu insett att jag inte kan leva i den här otränade värkfyllda kroppen värst länge till. Jag vet ju att träning hjälper även om jag har svårt att se att jag skulle kunna bli fri från värk. För några år sedan sökte jag läkarhjälp på grund av en enorm trötthet och läkaren (som jag träffat i många olika sammanhang både när det gäller mig och barnen) konstaterade att jag har något som förr kallades "torrvärk". Värken gör mig trött. Träning gör värken mer uthärdlig men jag tränar inte just nu. Det är inte bara latheten som hindrar mig utan det är även mitt me&i-jobb. Jag har i snitt två träffar i veckan vilket gör att det är svårt att "boka upp sig" med träning också. MEN det skulle ju även duga med att jag drog iväg på en joggingrunda i 20 minuter...Så ja, jag ÄR lat. Mycket lat och trött.
Nu känner jag dock att jag är instängd i min egen kropp och måste börja ta hand om mig själv på allvar. Jag blir inte yngre heller.
Nya mål:
- Ut och röra på mig i någon form två-tre gånger i veckan. Nu räknar jag även en rask promenad som att röra på sig. Helst ska jag dock svettas :).
- Sluta fika! Jag väger nu lika mycket som jag brukar väga halvvägs i en graviditet. Grattis Helena!
- Börja hos sjukgymnast och få tips på hur jag ska bli bättre med min värk.
- Tända ljus om kvällarna. Det gör mig lugn.
- Läsa. Jag älskar ju att läsa men läser inte längre.
- Göra listor. Jag kommer ju inte ihåg allt i huvudet längre!
Sisådär ja!
Vill bara tillägga att jag faktiskt väntar på samtal från VC så att dem kan slussa mig vidare till lämplig sjukgymnast.
Önskar er en fin dag. Jag hoppas du har tid att stanna upp och njuta av stunden.
lördag 13 oktober 2012
Fartfylld dag
Idag är det dags för en fartfylld dag. Jag ska iväg på två me&i-träffar. Först iväg till Borlänge till min vän Emma på brunch och visning och sedan hem till Falun igen och hem till min vän Anna för visning. Det ska bli såååå roligt och jag är riktigt taggad!
Det är märkligt hur livet rullar på mellan tårarna. Hennes make och barnen finns i mina tankar hela tiden. Men mest är det ändå henne jag ser framför mig. Jag ser oss som unga dansande på ett discogolv och jag ser oss som mödrar mitt i allt stoj och kaos med barnen. Vi har inte hörts precis hela tiden men jag känner ändå att vi stått varandra nära. Då mest efter att hon blev sjuk och jag kunde dela med mig lite av min erfarenhet av cancern. Det går ju dock ej att jämföra riktigt då jag var ett litet barn och hon en vuxen mor men samtidigt så är det ju en massa känslor som kanske inte är så väldigt olika i vilken ålder du än befinner dig? Rädslan, ensamheten, utsattheten, tröttheten...
Som jag skrev i mitt förra inlägg var hon verkligen en människa som gjorde avtryck. Hon hade en utstrålning som var mycket speciell men mest var det det där lugnet. Hela hon utstrålade lugn och min mamma sa att hon hade en värdighet som ingen annan.
Valter är lite krasslig, rejält förkyld och lite feber. I morgon blir det nog terminens första vabb för mig! Helt otroligt men ack så underbart att barnen hållit sig friska.
Önskar dig en fin dag. Hoppas det blir en sådan där härlig dag då solen skiner och luften är så där underbart krispig.
Nu; kaffe på minuten!
Det är märkligt hur livet rullar på mellan tårarna. Hennes make och barnen finns i mina tankar hela tiden. Men mest är det ändå henne jag ser framför mig. Jag ser oss som unga dansande på ett discogolv och jag ser oss som mödrar mitt i allt stoj och kaos med barnen. Vi har inte hörts precis hela tiden men jag känner ändå att vi stått varandra nära. Då mest efter att hon blev sjuk och jag kunde dela med mig lite av min erfarenhet av cancern. Det går ju dock ej att jämföra riktigt då jag var ett litet barn och hon en vuxen mor men samtidigt så är det ju en massa känslor som kanske inte är så väldigt olika i vilken ålder du än befinner dig? Rädslan, ensamheten, utsattheten, tröttheten...
Som jag skrev i mitt förra inlägg var hon verkligen en människa som gjorde avtryck. Hon hade en utstrålning som var mycket speciell men mest var det det där lugnet. Hela hon utstrålade lugn och min mamma sa att hon hade en värdighet som ingen annan.
Valter är lite krasslig, rejält förkyld och lite feber. I morgon blir det nog terminens första vabb för mig! Helt otroligt men ack så underbart att barnen hållit sig friska.
Önskar dig en fin dag. Hoppas det blir en sådan där härlig dag då solen skiner och luften är så där underbart krispig.
Nu; kaffe på minuten!
fredag 12 oktober 2012
Du finns kvar
Jag ser dig framför mig mittemot mig vid köksbordet. Det är augusti och skolan ska snart börja om. Vi sitter där tillsammans, två familjer vid ett köksbord. Vi skrattar hela tiden. Åt barn som vill äta en halv sockerkaka och åt en massa annat tok. Och jag vet att vi aldrig mer ska ses, åtminstone inte här på jorden. Smärtan finns där hela tiden men det är en mycket trevlig stund och vi skrattar hela tiden.
Du kämpar dig upp på övervåningen, du har aldrig varit i vårt nybyggda hus. Flera gånger har du sagt till mig att du så gärna vill komma på besök men alla behandlingar har hindrat dig. Du ler och ditt leende är så sant, så fyllt av kärlek och glädje trots att din kropp är så märkt av sjukdom och smärta.
Vi kramas hej då och jag sväljer gråten och jag vet att jag aldrig mer får se dig. Jag tror inte du tänkte på det men jag vet inte heller. Det känns som att du kunde konsten att leva bättre än alla andra. Du levde för varje stund, tog vara på varje ögonblick.
Du hade en kämparglöd större än någonting annat. En kärlek till livet och till din fina familj. Du lyssnade alltid och tog del av andras befängda bekymmer trots att du var sjuk.
Redan den första gången jag träffade dig för så många år sedan tänkte jag att du var en otroligt trygg människa. Minns att jag liksom var hänförd på något vis :) och tänkte att "oj, oj, oj om jag kunde ha en uns av det lugnet". Du lagade den godaste maten och bakade det bästa fikabrödet. Du och din man (pojkvän då:)) hade alltid tid att lyssna på mina kärleksbekymmer och annat tjoller. Jag har tyckt så mycket om dig, från första stund.
Det är svårt att förlika sig med tanken att en ung människa, en fantastisk kvinna fru och mamma inte ska få finnas här hos oss längre. Trösten finns i att du levde fullt ut, att du hade ett bra liv även om det inte blev långt.
Jag har lärt så mycket av dig. Du har lämnat avtryck hos så många människor. Du har berört mig.
Jag vill tro att det finns ett himmelrike. Min önskan är att du sitter där tillsammans med dina medsystrar-alla de kvinnor som kämpat och förlorat kampen mot cancer- att ni fikar sju sorters kakor. Era skratt ekar mellan vidderna och ni dricker alldeles för mycket kaffe. Jag finner tröst i den tanken och jag vet hur mycket dessa medsystrar betytt för dig.
Du finns kvar. Du har berört mig. Tack!
All kärlek till de som stod dig allra närmast.
Du kämpar dig upp på övervåningen, du har aldrig varit i vårt nybyggda hus. Flera gånger har du sagt till mig att du så gärna vill komma på besök men alla behandlingar har hindrat dig. Du ler och ditt leende är så sant, så fyllt av kärlek och glädje trots att din kropp är så märkt av sjukdom och smärta.
Vi kramas hej då och jag sväljer gråten och jag vet att jag aldrig mer får se dig. Jag tror inte du tänkte på det men jag vet inte heller. Det känns som att du kunde konsten att leva bättre än alla andra. Du levde för varje stund, tog vara på varje ögonblick.
Du hade en kämparglöd större än någonting annat. En kärlek till livet och till din fina familj. Du lyssnade alltid och tog del av andras befängda bekymmer trots att du var sjuk.
Redan den första gången jag träffade dig för så många år sedan tänkte jag att du var en otroligt trygg människa. Minns att jag liksom var hänförd på något vis :) och tänkte att "oj, oj, oj om jag kunde ha en uns av det lugnet". Du lagade den godaste maten och bakade det bästa fikabrödet. Du och din man (pojkvän då:)) hade alltid tid att lyssna på mina kärleksbekymmer och annat tjoller. Jag har tyckt så mycket om dig, från första stund.
Det är svårt att förlika sig med tanken att en ung människa, en fantastisk kvinna fru och mamma inte ska få finnas här hos oss längre. Trösten finns i att du levde fullt ut, att du hade ett bra liv även om det inte blev långt.
Jag har lärt så mycket av dig. Du har lämnat avtryck hos så många människor. Du har berört mig.
Jag vill tro att det finns ett himmelrike. Min önskan är att du sitter där tillsammans med dina medsystrar-alla de kvinnor som kämpat och förlorat kampen mot cancer- att ni fikar sju sorters kakor. Era skratt ekar mellan vidderna och ni dricker alldeles för mycket kaffe. Jag finner tröst i den tanken och jag vet hur mycket dessa medsystrar betytt för dig.
Du finns kvar. Du har berört mig. Tack!
All kärlek till de som stod dig allra närmast.
Tidiga symptom vid Leukemi
Detta blir tyvärr inget muntert fredagsinlägg. En läsare är orolig för sin lilla dotter och undrar över tidiga symptom vid Leukemi. Jag skriver svaret till dig som ett inlägg och hoppas att du inte misstycker. Eftersom du är Anonym så pekas ju du (och din lilla tös) inte ut på något vis i alla fall.
När min tvillingsyster fick Leukemi vid fyra års ålder fick hon fruktansvärda smärtor i magen. De opererade bort hennes blindtarm och sedan när det inte hjälpte insåg sjukvården att det var något annat.
Med mig var det annorlunda. Eftersom vi är enäggstvillingar bevakades jag hårt med ständiga provtagningar. Vi väntade på att jag skulle insjukna helt enkelt. Det gjorde jag i november 1985, då var jag sju år. Jag minns att redan där på hösten när skolan började (vi började första klass) så kände jag mig inte riktigt pigg. Under en vecka (vi var på semester) blödde jag konstant näsblod och under hela Oslo-vistelsen kunde jag aldrig lämna hotellrummet. Jag var yr, håglös och näsan rann. Sedan kom en enorm trötthet, jag var konstant slut. Slutligen svullnade halsens körtlar upp och jag var om möjligt ännu tröttare. När jag fick mitt cancerbesked var mina värden katastrofala och jag fick ett mycket starkt cellgift från start. Läkarna var inte vidare hoppfulla. Men någon (kanske pappa) har sagt att jag är envis som en åsna och klarar vad som helst. Jag har svårt att tro det men jag var nog starkare som barn. Barn är starka!
Det verkar tyvärr inte finnas några entydiga symptom utan sjukdomen visar/yttrar sig på olika sätt.
Som förälder känner du ditt barn bäst. Nu har din dotter förhoppningsvis inte Leukemi MEN något är det kanske? Någon kraftig infektion eller något helt annat, jag vet inte men mitt råd till dig är att SÖK hjälp! Kanske måste du stå på dig och KRÄVA hjälp men ge dig inte! Du förtjänar att bli lyssnad på. Du är hennes mamma och du vet att något inte är bra.
All kärlek och omtanke till dig och din fina flicka.
När min tvillingsyster fick Leukemi vid fyra års ålder fick hon fruktansvärda smärtor i magen. De opererade bort hennes blindtarm och sedan när det inte hjälpte insåg sjukvården att det var något annat.
Med mig var det annorlunda. Eftersom vi är enäggstvillingar bevakades jag hårt med ständiga provtagningar. Vi väntade på att jag skulle insjukna helt enkelt. Det gjorde jag i november 1985, då var jag sju år. Jag minns att redan där på hösten när skolan började (vi började första klass) så kände jag mig inte riktigt pigg. Under en vecka (vi var på semester) blödde jag konstant näsblod och under hela Oslo-vistelsen kunde jag aldrig lämna hotellrummet. Jag var yr, håglös och näsan rann. Sedan kom en enorm trötthet, jag var konstant slut. Slutligen svullnade halsens körtlar upp och jag var om möjligt ännu tröttare. När jag fick mitt cancerbesked var mina värden katastrofala och jag fick ett mycket starkt cellgift från start. Läkarna var inte vidare hoppfulla. Men någon (kanske pappa) har sagt att jag är envis som en åsna och klarar vad som helst. Jag har svårt att tro det men jag var nog starkare som barn. Barn är starka!
Det verkar tyvärr inte finnas några entydiga symptom utan sjukdomen visar/yttrar sig på olika sätt.
Som förälder känner du ditt barn bäst. Nu har din dotter förhoppningsvis inte Leukemi MEN något är det kanske? Någon kraftig infektion eller något helt annat, jag vet inte men mitt råd till dig är att SÖK hjälp! Kanske måste du stå på dig och KRÄVA hjälp men ge dig inte! Du förtjänar att bli lyssnad på. Du är hennes mamma och du vet att något inte är bra.
All kärlek och omtanke till dig och din fina flicka.
tisdag 9 oktober 2012
Fenomenet Facebook
Alla har vi någon åsikt om Facebook. Helst ska man vara lite så där lagom emot Fejjan "jag spenderar inte särskilt mycket tid där" alternativt "folk skriver vad som helst" och så vidare. I all oändlighet. Jag älskar Facebook och jag kan stå för att jag är inloggad och håller mig a´jour mest hela tiden. Skäms inte 
Det som jag dock tycker är lite knepigt är det här med vem man ska vara vän med eller inte. Jag hade för något år sedan en blogg på Amelia där jag fick många vänner. En del vänner blev lite mer som bekanta och andra vänner, på riktigt. Jag blev snabbt vän med flera av dessa fantastiska kvinnor på Facebook. Många skickade vänförfrågningar. För att sedan ta bort en som vän...jaha? Och då undrar ju jag; Varför gör man så?
Jag har själv regler för mig själv vilka jag är vänner med på FB. Jag är vänner med dem jag är vän eller åtminstone bekant med i verkligheten. Jag är inte vän med någon elev. Någon som jag har som elev just nu.
Ställer mig mycket frågande till vad man har för rätt att ta bort någon som vän? Har man själv skickat vänförfrågan till någon och sedan INTE blivit osams i verkliga livet, ja då kan man bannemej vara vänner på Facebook också. En tjej som jag var vän med på högstadiet skickade vänförfrågan och jag blev glad eftersom jag inte sett henne på länge och jag minns henne som en härlig tjej från högstadietiden. Kul att få inblick i hennes nuvarande liv, tänkte jag. Men hoppsan, jag dög visst inte som vän någon vidare lång tid! Och vad hade jag gjort henne liksom? Nu är det inte så att jag gråter blod över detta utan jag undrar mer, vad hände med människors hyfs?? Det vore självklart väldigt intressant att fråga denna Donna varför hon inte vill vara vän med mig på Fejjan när vi springer på varandra i det fashionabla lilla Leksand liksom. Interesting. Och ja, jag låter säkert bitter men det är det här med hyfs eller snarare bristen på som liksom irriterar mig.
En annan sak är väl det här vad som bör och inte bör skrivas. Jag är inte privat av mig i verkligheten och eftersom FB är en del av min verklighet skriver jag lite vad som helst där också. Stör det någon så får det stå för honom eller henne. Jag är den jag är och jag orkar inte anpassa mig efter någon norm.
De som skriver i mina ögon opersonliga dötrista rader hoppar jag bara över. Jag kritiserar inte och jag försöker inte döma i ord även om jag ofta (tyvärr) dömer i tanken.
Vad anser ni om det här med FB?
Det som jag dock tycker är lite knepigt är det här med vem man ska vara vän med eller inte. Jag hade för något år sedan en blogg på Amelia där jag fick många vänner. En del vänner blev lite mer som bekanta och andra vänner, på riktigt. Jag blev snabbt vän med flera av dessa fantastiska kvinnor på Facebook. Många skickade vänförfrågningar. För att sedan ta bort en som vän...jaha? Och då undrar ju jag; Varför gör man så?
Jag har själv regler för mig själv vilka jag är vänner med på FB. Jag är vänner med dem jag är vän eller åtminstone bekant med i verkligheten. Jag är inte vän med någon elev. Någon som jag har som elev just nu.
Ställer mig mycket frågande till vad man har för rätt att ta bort någon som vän? Har man själv skickat vänförfrågan till någon och sedan INTE blivit osams i verkliga livet, ja då kan man bannemej vara vänner på Facebook också. En tjej som jag var vän med på högstadiet skickade vänförfrågan och jag blev glad eftersom jag inte sett henne på länge och jag minns henne som en härlig tjej från högstadietiden. Kul att få inblick i hennes nuvarande liv, tänkte jag. Men hoppsan, jag dög visst inte som vän någon vidare lång tid! Och vad hade jag gjort henne liksom? Nu är det inte så att jag gråter blod över detta utan jag undrar mer, vad hände med människors hyfs?? Det vore självklart väldigt intressant att fråga denna Donna varför hon inte vill vara vän med mig på Fejjan när vi springer på varandra i det fashionabla lilla Leksand liksom. Interesting. Och ja, jag låter säkert bitter men det är det här med hyfs eller snarare bristen på som liksom irriterar mig.
En annan sak är väl det här vad som bör och inte bör skrivas. Jag är inte privat av mig i verkligheten och eftersom FB är en del av min verklighet skriver jag lite vad som helst där också. Stör det någon så får det stå för honom eller henne. Jag är den jag är och jag orkar inte anpassa mig efter någon norm.
De som skriver i mina ögon opersonliga dötrista rader hoppar jag bara över. Jag kritiserar inte och jag försöker inte döma i ord även om jag ofta (tyvärr) dömer i tanken.
Vad anser ni om det här med FB?
fredag 5 oktober 2012
Sushi-nybörjare
Ja ni, jag är verkligen en nybörjare på sushi. Provade det i någon buffé en gång på en thairestaurang och det smakade inget vidare. Där i alla fall. Kanske smakar Sushi från en sushirestaurang gudomligt??!
Nu kommer mannen med maten. Min man alltså. Och jag måste säga att jag gruvar mig! Nä, huganä.
Dags att hugga in!
Önskar er en fin fredagskväll. På återseende!
Nu kommer mannen med maten. Min man alltså. Och jag måste säga att jag gruvar mig! Nä, huganä.
Dags att hugga in!
Önskar er en fin fredagskväll. På återseende!
torsdag 4 oktober 2012
Den perfekta brunchen
På lördag ska jag ha me&i-visning hemma. Har bjudit hem alla grannar och några vänner. Bara vänner som frågat om kläderna...annars blir vi för många helt enkelt. Eller inte vet ja, alla har ju inte tackat ja eller nej ännu.
I alla fall så börjar visning 10.30 på lördag och jag ska bjuda på brunch. Och eftersom jag egentligen inte känner alla så bra så vill jag verkligen att brunchen ska bli riktigt bra och trevlig. Hade jag känt alla lite bättre hade jag väl också velat lyckas med brunchen men ni vet...man vill göra det så där lite extra bra när det är människor man inte känner. Blir lite nervös och vet inte vad jag ska bjuda på. Värsta scenariot är ju förstås att jag inte blir klar i tid. Nu tänkte jag dock hänga upp alla kläder kvällen före samt självklart baka brödet kvällen före med.
Min brunch:
två sorters smoothie
apelsinjuice
te/kaffe
hembakat bröd- kom gärna med förslag! Har aldrig bakat bröd, ha ha.
salami
skinka
gurka
ost
äggröra
bacon
stekta champinjoner
dinkelpannkakor efter Dianas recept.
Tror ni det blir fint? Har ni något enkelt men gott jag kan lägga till? ;)
Önskar er en fortsatt fin dag.
I alla fall så börjar visning 10.30 på lördag och jag ska bjuda på brunch. Och eftersom jag egentligen inte känner alla så bra så vill jag verkligen att brunchen ska bli riktigt bra och trevlig. Hade jag känt alla lite bättre hade jag väl också velat lyckas med brunchen men ni vet...man vill göra det så där lite extra bra när det är människor man inte känner. Blir lite nervös och vet inte vad jag ska bjuda på. Värsta scenariot är ju förstås att jag inte blir klar i tid. Nu tänkte jag dock hänga upp alla kläder kvällen före samt självklart baka brödet kvällen före med.
Min brunch:
två sorters smoothie
apelsinjuice
te/kaffe
hembakat bröd- kom gärna med förslag! Har aldrig bakat bröd, ha ha.
salami
skinka
gurka
ost
äggröra
bacon
stekta champinjoner
dinkelpannkakor efter Dianas recept.
Tror ni det blir fint? Har ni något enkelt men gott jag kan lägga till? ;)
Önskar er en fortsatt fin dag.
onsdag 3 oktober 2012
Dags att stanna upp?
Egentligen ställer jag inte mig själv den frågan för svaret är så självklart. Samtidigt är det svårt att tänka om hur många gånger man än kraschat. Jag strävar ju precis som alla andra att ta mig tillbaka till utgångsläget på något vis.
Jag får en kick när det är mycket, i alla fall till en början. Det är en skön känsla att känna att man klarar av organiserat kaos. Hann inte kissa på den här rasten heller men jag kom minsann i tid och jag vet minsann vad jag ska göra. Och så tycker jag dessutom att jag gör det ganska bra ;).
Det här handlar så klart inte om jobbet, enbart. Ja, det här med att maxa tillvaron på något vis. Att liksom trycka in så mycket roligt som möjligt i sin tillvaro. Kanske handlar det allra mest om fritiden? Men jag försöker hela tiden att jag måste stanna upp och ge mig tid till att känna bubblet, lyckan. Men jag stannar inte upp, det går inte. Tankarna är hela tiden ett steg fram, ett steg framför mig. Vad ska jag göra nu? Medan jag försöker njuta av att slöläsa Sofies mode under en stickig (men ack så snygg!) filt tänker jag på hur jag så snabbt som möjligt ska snygga upp i vardagsrummet och köket. Och kör en tvätt! Eller två! Och ja just ja, festen! Oh, så roligt! Underhållning! Måste fixa underhållning.
Träna! Ja, jag måste ju träna. Nej...jag ska bara leta reda på VAD jag ska träna först. Hitta något som är roligt.
Dagens styckas in, bit för bit. Rastlösheten river i mig.
Hur svårt ska det vara? Varför måste jag rusa vidare? Jag som kunde ta det så lugnt tidigare. Varför går det inte längre?
Jag får en kick när det är mycket, i alla fall till en början. Det är en skön känsla att känna att man klarar av organiserat kaos. Hann inte kissa på den här rasten heller men jag kom minsann i tid och jag vet minsann vad jag ska göra. Och så tycker jag dessutom att jag gör det ganska bra ;).
Det här handlar så klart inte om jobbet, enbart. Ja, det här med att maxa tillvaron på något vis. Att liksom trycka in så mycket roligt som möjligt i sin tillvaro. Kanske handlar det allra mest om fritiden? Men jag försöker hela tiden att jag måste stanna upp och ge mig tid till att känna bubblet, lyckan. Men jag stannar inte upp, det går inte. Tankarna är hela tiden ett steg fram, ett steg framför mig. Vad ska jag göra nu? Medan jag försöker njuta av att slöläsa Sofies mode under en stickig (men ack så snygg!) filt tänker jag på hur jag så snabbt som möjligt ska snygga upp i vardagsrummet och köket. Och kör en tvätt! Eller två! Och ja just ja, festen! Oh, så roligt! Underhållning! Måste fixa underhållning.
Träna! Ja, jag måste ju träna. Nej...jag ska bara leta reda på VAD jag ska träna först. Hitta något som är roligt.
Dagens styckas in, bit för bit. Rastlösheten river i mig.
Hur svårt ska det vara? Varför måste jag rusa vidare? Jag som kunde ta det så lugnt tidigare. Varför går det inte längre?
lördag 29 september 2012
Nöjd med avtalet
Jag må vara icke rebellisk som är nöjd med det nya avtalet LR skrev på i fredags (eller torsdags?) men i det här avseendet får jag väl kalla mig realist i stället för idealist. Jag är en drömmare, ja i de flesta avseenden men jag har mycket små förhoppningar om att någonsin kunna tjäna en vettig peng som lärare.
Mitt jobb kräver mycket. Det kräver en enorm stresstålighet och väljer du att vända ut och in på dig själv i din yrkesroll så är det inga problem, kör bara. Och ingen kommer att tacka dig. I stället får du sitta på lönesamtal där du får höra att du kunnat gjort ännu mer. Hade du orkat ordna någon slags sammanhållning från år F-9, då kunde du fått en 250 kronor till som tack, innan skatt. Det hade ju minsann räckt till en extra pizza en månaden, jag tackar! Men avstår.
Visst måste vi kämpa för högre löner, självklart. Och jag inser och håller med om på alla sätt och vis att vår lön är ett hån.
De människor, de ungdomar som växer upp nu drömmer om något annat. De vill inte vistas bland barn hela dagarna och tjäna så att de knappt klarar sig. Nej, de vill tjäna mycket pengar! De tar för sig, de ställer krav. Jag vet inte hur dem tänker dem som bestämmer MEN det är bäst att vakna upp nu. Ja, för om 10 år kommer de att ha en handfull sökande till lärarhögskolan. Vad ska vi ha för typ av skola när vi inte har några lärare? Ska barnen lära sig av varandra då? Ja, enbart av varandra då alltså.
Det finns så mycket gott i mitt yrke. Det är en ynnest att få omges av fina ungar hela dagarna. Jag ser det som ett meningsfull uppgift att undervisa, det är givande att lära ut.
4.4% på fyra år. Inte mycket, nej. Å andra sidan, att ställa sig och begära 10.000 kronor på en gång, vem trodde att det skulle accepteras?
Så jag nöjer mig även om jag inte borde. Det är en början på något bättre. Jag vill tro att det är så.
Mitt jobb kräver mycket. Det kräver en enorm stresstålighet och väljer du att vända ut och in på dig själv i din yrkesroll så är det inga problem, kör bara. Och ingen kommer att tacka dig. I stället får du sitta på lönesamtal där du får höra att du kunnat gjort ännu mer. Hade du orkat ordna någon slags sammanhållning från år F-9, då kunde du fått en 250 kronor till som tack, innan skatt. Det hade ju minsann räckt till en extra pizza en månaden, jag tackar! Men avstår.
Visst måste vi kämpa för högre löner, självklart. Och jag inser och håller med om på alla sätt och vis att vår lön är ett hån.
De människor, de ungdomar som växer upp nu drömmer om något annat. De vill inte vistas bland barn hela dagarna och tjäna så att de knappt klarar sig. Nej, de vill tjäna mycket pengar! De tar för sig, de ställer krav. Jag vet inte hur dem tänker dem som bestämmer MEN det är bäst att vakna upp nu. Ja, för om 10 år kommer de att ha en handfull sökande till lärarhögskolan. Vad ska vi ha för typ av skola när vi inte har några lärare? Ska barnen lära sig av varandra då? Ja, enbart av varandra då alltså.
Det finns så mycket gott i mitt yrke. Det är en ynnest att få omges av fina ungar hela dagarna. Jag ser det som ett meningsfull uppgift att undervisa, det är givande att lära ut.
4.4% på fyra år. Inte mycket, nej. Å andra sidan, att ställa sig och begära 10.000 kronor på en gång, vem trodde att det skulle accepteras?
Så jag nöjer mig även om jag inte borde. Det är en början på något bättre. Jag vill tro att det är så.
fredag 28 september 2012
Fattade beslut
God morgon på er!
Jag hoppas förstås att ni sover djupt fortfarande. Själv gick jag och la mig vid halv nio igår kväll och då kan man ju inte räkna med att man sover längre än till klockan sex. Känner mig utsövd och njuter av att vara själv på nedervåningen.
Idag ska jag kanske med min kusin ner på stan. Hon ville ha lite smakråd. Hennes äldsta som jag i smyg låtsas att jag är moster åt (not a secret anymore ;)) ska också med. Det är förstås en tjej och jag som är killmamma köper gärna en och annan klänning till henne. Med handen på hjärtat så är det väl väldigt många klänningar men men...Jag frågade min Alvin om han ville med. Tänkte att han skulle bli lite lockad av Vendela eftersom han säger att han är kär i henne, hi hi. Men nej då, han HATAR att gå på stan. Ja, så sa han. När Alvin var yngre (kring 3-4 år) pratade han alltid om Vendela som "Vendela min fru".
Jag hoppas förstås att ni sover djupt fortfarande. Själv gick jag och la mig vid halv nio igår kväll och då kan man ju inte räkna med att man sover längre än till klockan sex. Känner mig utsövd och njuter av att vara själv på nedervåningen.
Idag ska jag kanske med min kusin ner på stan. Hon ville ha lite smakråd. Hennes äldsta som jag i smyg låtsas att jag är moster åt (not a secret anymore ;)) ska också med. Det är förstås en tjej och jag som är killmamma köper gärna en och annan klänning till henne. Med handen på hjärtat så är det väl väldigt många klänningar men men...Jag frågade min Alvin om han ville med. Tänkte att han skulle bli lite lockad av Vendela eftersom han säger att han är kär i henne, hi hi. Men nej då, han HATAR att gå på stan. Ja, så sa han. När Alvin var yngre (kring 3-4 år) pratade han alltid om Vendela som "Vendela min fru".
 |
| Vendela, Alvins fru när hon var knappt fyra år.
Nu till det inlägget skulle handla om, beslut.
Fattade beslut:
Nu är det dags för kaffe! Önskar er en härlig dag.
|
Vardagslyx och vardagsfyrverkerier
Så var det helg igen. Alltid, alltid samma underbara känsla när jag dundrar fram på motorvägen mellan städerna. Det tar mig ungefär 25 minuter från skolan där jag jobbar till skolan där min äldsta går. Jag skruvar upp Mix megapol när det kommer någon låt jag gillar. Det rensar hjärnan på något vis. Glädjen och frihetskänslan börjar bubbla inuti och man vet att fredagskvällen blir totalt kravlös. Jag älskar fredagar.
Min vän Ida brukar skriva om vardagsfyrverkerier och jag bara älskar det ordet. Och ja, jag vet att jag skrivit om det tidigare:).
Vardagsfyrverkerier för mig:
Min vän Ida brukar skriva om vardagsfyrverkerier och jag bara älskar det ordet. Och ja, jag vet att jag skrivit om det tidigare:).
Vardagsfyrverkerier för mig:
- Me&i-jag beger mig ut på klädvisning. Kvinnor blir glada över våra underbara kläder och jag tjänar pengar på att fika och ha trevligt, me like! Och jag blir sååå glad över kläderna jag med. Är så glad att jag fick möjligheten att jobba som säljare.
- Träffa vänner. Det är något som mest hör helgerna till egentligen men ibland hinner man ju med att ses i veckorna också och oj vilken energi jag får av det!
- En kärleksfilm som gör att jag får en sådan där underbar känsla i bröstet. Som liksom stannar kvar.
- God mat.
- En oväntad present.
Vardagslyx för mig:
- Klippa och färgar håret som jag gjorde igår på min lediga dag.
- Spa-behandling :)
- Shoppingtur!
- Bio
- Restaurangbesök
- Luncha ute!
Vad innebär dessa begrepp för dig?
Önskar alla en fin fredagskväll.
måndag 24 september 2012
Are you mom enough?
Mitt inlägg har jag skrivit efter att fått inspiration av att läst en artikel i min favvotidning Mama.
Här är omslaget!
Times hade det här året den rubriken (se ovan) på sitt omslag. På bilden kan vi se en underbart vacker 26-årig mamma som har en fyraåring bredvid sig. Jaha? Men vet ni vad? Fyraåringen står på en stol och i sin mun har han inte ett halvt kilo godis eller en Piggelin utan nä då, han har mammas snygga bröst i käften och så stirrar han lite chockat i kameran. Huganä. Den provokativa bilden blev inte oväntat en av årets mest delade och debatterade på sociala medier. Den handlade om anknytningsteorin och varför den driver mammor till ytterligheter.
Enligt anknytningsteorin hänger ett barns utveckling på hur väl de lyckats knyta an till sina föräldrar. Föräldrarna bör uppfatta varenda liten signal barnet sänder ut och bemöta vartenda behov de har för att barnen ska bli trygga människor. Enligt någon vis man eller kvinna då alltså. Absolut inte enligt mig.
Någon smart kvinna säger så här:
"Föräldraskap handlar numera om föräldrars hängivenhet och uppoffringar för sina barn, inte om att uppfostra dem dem till självständiga ungar". Så himla galet! Ja, att barnen blir de som styr familjen. Självklart måste man rätta sig efter barnens behov MEN de kan inte curlas precis hela tiden. Enligt mig då.
Om man är en tillräckligt bra mamma nuförtiden är man visst en slacker!
Många kvinnor lägger ner ALL SIN ENERGI på att vara den PERFEKTA mamman vilket enligt någon ytterligare smart kvinna säger resulterar i att hon bara blir bitter eftersom hon tappar sitt värde som människa. Hon är bara någons mamma. Någons perfekta mamma.
Det här har ju då också lett till diverse debatter med pajkastning mellan kvinnor som väljer att vara mamma/husfru på heltid och kvinnor som väljer att vara både och.
Allt fler jobbar deltid vilket också ses som något dåligt. Där håller jag dock inte med. Jag jobbar själv 75% men med handen på hjärtat är det mest för min egen skull. JAG klarar inte av att både fixa ett mycket krävande jobb som lärare där man får 111 grupper på en heltid. En 75% är en stor skillnad, i år har jag det betydligt lugnare än tidigare. Det är inte på grund av att jag tror att mina barn kommer att bli kriminella om de är för mycket med andra vuxna som jag jobbar deltid. MEN det är skönt att kunna vara en piggare mamma när jag hämtar hem dem. Min yngsta skriker förtvivlat när jag kommer för det är ju såååå roligt på förskolan!
Och där har vi då något som PROVOCERAR mig något enormt. Dagis! Dagis du hemska ställe där alla stackars barn får gå hela dagarna. Eller? NÄ vet du vad! Förskolan är fantastisk för ett barns utveckling! Där inte sagt att barn kanske mår som allra bäst av att vara där 10 timmar om dagen. Det finns dock ensamstående föräldrar eller lågavlönade som inte har någon annan valmöjlighet, så sparka för Guds skull inte på de heller. De gör så gott det kan. Förskolan lär barnet samspela med andra barn, de får vänner, de lär sig en massa, det skapar samhörighet och mycket annat.
Föräldrar säger att "dagis passar inte mitt barn". Typ så. Jag tror mer på att problemet ligger hos föräldern. Att föräldern som säger så har svårt att lita på andra människor. Ingen är god nog att ta hand om mitt barn, mer så. Tror jag och just därför blir jag provocerad. Eftersom det känns som att de använder sin egen rädsla som ett icke hållbart argument.
Jag har inte glömt mig själv. Och nej, jag har inte blivit en annan människa sedan jag fick barn. Jag är samma gamla förvirrade Helena men mitt liv har fått en helt ny mening. En djupare mening, en större glädje.
Jag tycker det är sorgligt med alla dessa kvinnor som glömt bort vem dem var. Som kanske valt att göra det. Facebookuppdateringar som endast handlar om hur mycket barnen sovit om dem bajsat eller inte...
Det bästa vore ju förstått om vi alla såg mer till oss själva och inte jämförde oss med andra. Ja, varför ska jag provoceras av andra kvinnors val till exempel? Jag kan ju ändå bara välja min bana i livet.
Det viktigaste är väl att vi inte ifrågasätter och kritiserar andras val så där jättehårt vilket ju är svårt. Ja, jag gör ju det också.
Önskar mest att vi kunde bli sedda för dem vi är, för fantastiska kvinnor. I stället för att bli hårt granskade som mammor.
Här är omslaget!
Times hade det här året den rubriken (se ovan) på sitt omslag. På bilden kan vi se en underbart vacker 26-årig mamma som har en fyraåring bredvid sig. Jaha? Men vet ni vad? Fyraåringen står på en stol och i sin mun har han inte ett halvt kilo godis eller en Piggelin utan nä då, han har mammas snygga bröst i käften och så stirrar han lite chockat i kameran. Huganä. Den provokativa bilden blev inte oväntat en av årets mest delade och debatterade på sociala medier. Den handlade om anknytningsteorin och varför den driver mammor till ytterligheter.
Enligt anknytningsteorin hänger ett barns utveckling på hur väl de lyckats knyta an till sina föräldrar. Föräldrarna bör uppfatta varenda liten signal barnet sänder ut och bemöta vartenda behov de har för att barnen ska bli trygga människor. Enligt någon vis man eller kvinna då alltså. Absolut inte enligt mig.
Någon smart kvinna säger så här:
"Föräldraskap handlar numera om föräldrars hängivenhet och uppoffringar för sina barn, inte om att uppfostra dem dem till självständiga ungar". Så himla galet! Ja, att barnen blir de som styr familjen. Självklart måste man rätta sig efter barnens behov MEN de kan inte curlas precis hela tiden. Enligt mig då.
Om man är en tillräckligt bra mamma nuförtiden är man visst en slacker!
Många kvinnor lägger ner ALL SIN ENERGI på att vara den PERFEKTA mamman vilket enligt någon ytterligare smart kvinna säger resulterar i att hon bara blir bitter eftersom hon tappar sitt värde som människa. Hon är bara någons mamma. Någons perfekta mamma.
Det här har ju då också lett till diverse debatter med pajkastning mellan kvinnor som väljer att vara mamma/husfru på heltid och kvinnor som väljer att vara både och.
Allt fler jobbar deltid vilket också ses som något dåligt. Där håller jag dock inte med. Jag jobbar själv 75% men med handen på hjärtat är det mest för min egen skull. JAG klarar inte av att både fixa ett mycket krävande jobb som lärare där man får 111 grupper på en heltid. En 75% är en stor skillnad, i år har jag det betydligt lugnare än tidigare. Det är inte på grund av att jag tror att mina barn kommer att bli kriminella om de är för mycket med andra vuxna som jag jobbar deltid. MEN det är skönt att kunna vara en piggare mamma när jag hämtar hem dem. Min yngsta skriker förtvivlat när jag kommer för det är ju såååå roligt på förskolan!
Och där har vi då något som PROVOCERAR mig något enormt. Dagis! Dagis du hemska ställe där alla stackars barn får gå hela dagarna. Eller? NÄ vet du vad! Förskolan är fantastisk för ett barns utveckling! Där inte sagt att barn kanske mår som allra bäst av att vara där 10 timmar om dagen. Det finns dock ensamstående föräldrar eller lågavlönade som inte har någon annan valmöjlighet, så sparka för Guds skull inte på de heller. De gör så gott det kan. Förskolan lär barnet samspela med andra barn, de får vänner, de lär sig en massa, det skapar samhörighet och mycket annat.
Föräldrar säger att "dagis passar inte mitt barn". Typ så. Jag tror mer på att problemet ligger hos föräldern. Att föräldern som säger så har svårt att lita på andra människor. Ingen är god nog att ta hand om mitt barn, mer så. Tror jag och just därför blir jag provocerad. Eftersom det känns som att de använder sin egen rädsla som ett icke hållbart argument.
Jag har inte glömt mig själv. Och nej, jag har inte blivit en annan människa sedan jag fick barn. Jag är samma gamla förvirrade Helena men mitt liv har fått en helt ny mening. En djupare mening, en större glädje.
Jag tycker det är sorgligt med alla dessa kvinnor som glömt bort vem dem var. Som kanske valt att göra det. Facebookuppdateringar som endast handlar om hur mycket barnen sovit om dem bajsat eller inte...
Det bästa vore ju förstått om vi alla såg mer till oss själva och inte jämförde oss med andra. Ja, varför ska jag provoceras av andra kvinnors val till exempel? Jag kan ju ändå bara välja min bana i livet.
Det viktigaste är väl att vi inte ifrågasätter och kritiserar andras val så där jättehårt vilket ju är svårt. Ja, jag gör ju det också.
Önskar mest att vi kunde bli sedda för dem vi är, för fantastiska kvinnor. I stället för att bli hårt granskade som mammor.
En kaosbild på mig :) Jag bär runt på en liten bebis och storebror tar kort.
söndag 23 september 2012
Älskade Valter
Idag fyller vår yngsta, den vildaste Valter i mannaminne tre år. Minsann! Tiden har gått fort samtidigt som jag har svårt att komma ihåg bebistiden. Den känns mycket avlägsen...
När du föddes Valter så kom du till världen med dunder och brak. Och du skrek innan du ens var helt ute! Ja, du skrek när du kommit ut med huvudet bara! Barnmorskan var lyrisk. Hon hade jobbat i över tio år och aldrig upplevt det. Hon hade hört andra barnmorskor pratat om det och väntat på den dagen hon själv skulle få förlösa ett barn som gjorde så. Att du gjorde så är så tydligt, så klart i din personlighet. Du tar för dig, du dundrar fram här i världen. Du har inte förstått att man kanske borde stå tillbaka för äldre barn, nej du vill bestämma över alla :). Du ska alltid vara först.
När du var 9 och en halv månad ställde du dig upp. Två veckor senare stod du på köksbordet. Och veckan efter det så gick du. När du var ett år klättrade du om de äldre barnen i stora klättertornet på leklandet. Mitt hjärta har stannat för någon sekund både en och två gånger...
Du är en stor glädje för mig och pappa. Och för Alvin så klart och för många andra. Av någon anledning verkar också de flesta föräldrarna på dagis kunna ditt namn...:)
Jag är så glad att jag fått dig med så mycket livsglädje, fullt med glitter i ögonen har du. Det ena upptåget är mer galet än det andra. Ibland förstår jag inte hur vi ska hinna med i din takt men det blir mycket skratt på vägen.
Grattis min skatt!
När du föddes Valter så kom du till världen med dunder och brak. Och du skrek innan du ens var helt ute! Ja, du skrek när du kommit ut med huvudet bara! Barnmorskan var lyrisk. Hon hade jobbat i över tio år och aldrig upplevt det. Hon hade hört andra barnmorskor pratat om det och väntat på den dagen hon själv skulle få förlösa ett barn som gjorde så. Att du gjorde så är så tydligt, så klart i din personlighet. Du tar för dig, du dundrar fram här i världen. Du har inte förstått att man kanske borde stå tillbaka för äldre barn, nej du vill bestämma över alla :). Du ska alltid vara först.
När du var 9 och en halv månad ställde du dig upp. Två veckor senare stod du på köksbordet. Och veckan efter det så gick du. När du var ett år klättrade du om de äldre barnen i stora klättertornet på leklandet. Mitt hjärta har stannat för någon sekund både en och två gånger...
Du är en stor glädje för mig och pappa. Och för Alvin så klart och för många andra. Av någon anledning verkar också de flesta föräldrarna på dagis kunna ditt namn...:)
Jag är så glad att jag fått dig med så mycket livsglädje, fullt med glitter i ögonen har du. Det ena upptåget är mer galet än det andra. Ibland förstår jag inte hur vi ska hinna med i din takt men det blir mycket skratt på vägen.
Grattis min skatt!
Här som liten buse!
fredag 21 september 2012
Fredagsmys
Oh my God! Att veckan ska avslutas som en enda stor stresskarusell. Sitter här med spända käkar och försöker slappna av. Jag har inga raster på fredagar och det KÄNNS. Jag är tyvärr ingen stresstålig människa men jag kämpar på. Helgen består av ett enda stort kalasande för vår blivande treåring och med handen på hjärtat...jag orkar inte riktigt med det. Men återigen så är det bara att bita ihop :). Valter är hur exalterad som helst över att han ska ha kalas. KALAS, hörde ni det! Men han har redan fyllt tje år så att ni vet det. Och nej, jag stavade inte fel. Det är Valter som inte kan säga tre. Eller R då.
Ha ha, gillar bilden!
Usch, har levt på kaffe och socker idag! Så onödigt! Men det började med att jag minsann tyckte att tacofisken inte var så tokigt. Tills jag fick ett ben i halsen...
Jag och storkillen ska på stan och köpa presenter till lillkillen. Och styra upp kalaset så där i största allmänhet. Sedan ska jag packa Traderapaket. Måste även mejla och be varenda stackars Traderakund om ursäkt för att jag inte varit lika snabb som blixten med att leverera paket...
Nä ni, jag är lite sliten. MEN jag har fina plockade färgade ögonbryn och ingen mustasch :). Det ni med smör på!
Önskar er alla en fin fredagskväll.
Ta hand om dig.
Ha ha, gillar bilden!
Usch, har levt på kaffe och socker idag! Så onödigt! Men det började med att jag minsann tyckte att tacofisken inte var så tokigt. Tills jag fick ett ben i halsen...
Jag och storkillen ska på stan och köpa presenter till lillkillen. Och styra upp kalaset så där i största allmänhet. Sedan ska jag packa Traderapaket. Måste även mejla och be varenda stackars Traderakund om ursäkt för att jag inte varit lika snabb som blixten med att leverera paket...
Nä ni, jag är lite sliten. MEN jag har fina plockade färgade ögonbryn och ingen mustasch :). Det ni med smör på!
Önskar er alla en fin fredagskväll.
Ta hand om dig.
torsdag 20 september 2012
Du vet väl om att du är värdefull
Jag skrev ett inlägg i våras efter att en kollega och vän rått mig till att vara lite mer "eftertänksam med vad jag säger", typ så. Han sa det på ett snällt sätt, absolut och vi var inte det minsta osams efteråt. Han känner dessutom till att jag skrev om det på bloggen. I alla fall så fick jag en massa respons på inlägget om att jag inte alls skulle ändra på det här med tänka och prata. Ja, helst tänka först och säga sen. Minns så väl vad min kära insjöbästis Ida skrev. Hon skrev att Guuuuuuuuuuud så hon skulle sakna hennes Helena då! Det var så himla sött och jag minns hur mycket det värmde i hjärtat.
För hur det än är så tvivlar ju jag ofta på mig. Nu är det ju inte så lätt att bara bli någon annan. Det är väl omöjligt kan jag tro. Jag har också alltid blivit bekräftad av mina föräldrar för den jag är. Mina föräldrar är inte så mycket för att dela med sig av sina tankar och känslor till Gud och alla människor men jag tror det är mycket av en generationsfråga. I alla fall så har de alltid sagt att fortsätt stråla och fortsatt säg det som faller dig in, det är ju du. Sedan vill jag självklart inte SÅRA NÅGON med elakheter. Det har jag säkert "lyckats" med någon gång men jag är inte mer än människa och jag ber alltid om ursäkt om jag sagt något olämpligt. Då krävs i och för sig att jag ska veta om att jag sårat. Har jag sårat och det inte varit min avsikt och jag inte HAR EN ANING om att jag sårat någon kan jag ju liksom inte be om ursäkt...Den människan måste helt enkelt kunna stå upp för sig själv och säga att jag sårat honom/henne.
Nu känner jag dock mer och mer att min personlighet irriterar eller kanske till och med provocerar andra. Nu pratar jag inte om att jag irriterar många men jag kan känna agg från andra, lite titt som tätt. Mer som att "fan vad less" jag blir på dig, typ så. Utan att de uttrycker det så då såklart :).
Självklart kan jag förstå att människor provoceras av någon som är allt de inte är. Och självklart kan jag förstå att de flesta utgår från sig själva som någon norm. Att som jag ÄR BÖR DE FLESTA VARA. När jag nu ser det skrivet i ord låter det ju i och för sig helt jävla galet. Varför ska andra människor råda mig om hur jag bör vara?!! Jag bör vara mer försiktig i vad jag säger och skriver, jaha? Om dessa människor är allt jag inte är, ska jag bli som dem då? Nu menar jag inte att jag är bättre, absolut inte men jag förstår ändå inte poängen, alls. Väljer inte vi alla vår egen väg? Var och en får väl dela med sig hur mycket eller hur lite av sig själva som dem vill? Om jag valde att dela med mig NOLL av mig själv skulle ju jag vara någon annan. Jag är ingen perfekt akademiker som finner frid i själen av att visa hur påläst jag är hos Skolverket. Jag är inte påläst! Skolverket får inte mitt hjärta att sjunga det minsta! Jag gör mitt bästa på jobbet MEN min identitet ligger INTE i att vara en bra lärare. Jag vill vara en färgstark människa.
Jag förstår verkligen inte att någon kan be mig, råda mig till att ändra på hon som är jag. Jag önskar förstås att jag kunde få något tillbaka. Ja, att om jag öppnar upp och ger vore det ju roligt om någon annan kunde ge tillbaka. Men jag kan inte begära det. Vi är som vi är och vi är det av en anledning.
Var stolt över den som är du!
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du...
Ta hand om dig.
För hur det än är så tvivlar ju jag ofta på mig. Nu är det ju inte så lätt att bara bli någon annan. Det är väl omöjligt kan jag tro. Jag har också alltid blivit bekräftad av mina föräldrar för den jag är. Mina föräldrar är inte så mycket för att dela med sig av sina tankar och känslor till Gud och alla människor men jag tror det är mycket av en generationsfråga. I alla fall så har de alltid sagt att fortsätt stråla och fortsatt säg det som faller dig in, det är ju du. Sedan vill jag självklart inte SÅRA NÅGON med elakheter. Det har jag säkert "lyckats" med någon gång men jag är inte mer än människa och jag ber alltid om ursäkt om jag sagt något olämpligt. Då krävs i och för sig att jag ska veta om att jag sårat. Har jag sårat och det inte varit min avsikt och jag inte HAR EN ANING om att jag sårat någon kan jag ju liksom inte be om ursäkt...Den människan måste helt enkelt kunna stå upp för sig själv och säga att jag sårat honom/henne.
Nu känner jag dock mer och mer att min personlighet irriterar eller kanske till och med provocerar andra. Nu pratar jag inte om att jag irriterar många men jag kan känna agg från andra, lite titt som tätt. Mer som att "fan vad less" jag blir på dig, typ så. Utan att de uttrycker det så då såklart :).
Självklart kan jag förstå att människor provoceras av någon som är allt de inte är. Och självklart kan jag förstå att de flesta utgår från sig själva som någon norm. Att som jag ÄR BÖR DE FLESTA VARA. När jag nu ser det skrivet i ord låter det ju i och för sig helt jävla galet. Varför ska andra människor råda mig om hur jag bör vara?!! Jag bör vara mer försiktig i vad jag säger och skriver, jaha? Om dessa människor är allt jag inte är, ska jag bli som dem då? Nu menar jag inte att jag är bättre, absolut inte men jag förstår ändå inte poängen, alls. Väljer inte vi alla vår egen väg? Var och en får väl dela med sig hur mycket eller hur lite av sig själva som dem vill? Om jag valde att dela med mig NOLL av mig själv skulle ju jag vara någon annan. Jag är ingen perfekt akademiker som finner frid i själen av att visa hur påläst jag är hos Skolverket. Jag är inte påläst! Skolverket får inte mitt hjärta att sjunga det minsta! Jag gör mitt bästa på jobbet MEN min identitet ligger INTE i att vara en bra lärare. Jag vill vara en färgstark människa.
Jag förstår verkligen inte att någon kan be mig, råda mig till att ändra på hon som är jag. Jag önskar förstås att jag kunde få något tillbaka. Ja, att om jag öppnar upp och ger vore det ju roligt om någon annan kunde ge tillbaka. Men jag kan inte begära det. Vi är som vi är och vi är det av en anledning.
Var stolt över den som är du!
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du...
Ta hand om dig.
torsdag 13 september 2012
Ett besök på SPA
Åh, så härligt att gå på SPA! Och oj så underbart om jag kunde göra det varenda lediga torsdag framöver :) Hade jag tjänat 40.000 kronor i månaden hade jag gått på SPA vareviga torsdag. Då hade jag nog klätt mig som Mickan i Solsidan också, det ni. Satan att det ska vara så jävulskt ointressant med döda ting. Ja, annars hade jag kunnat satsa på en bransch där man får hamburgare på avdelningsmötena istället för ett äpple.
SPA-du ljuvliga företeelse! Jag gick till http://www.annelishudmakeup.se/behandlingar.html här i stan och för alla er som bor här eller i närheten kan jag verkligen rekommendera henne! Självklart satt SPAt ihop med en liten butik som sålde kläder och jag kände genast att det här kan bli dyrt. De hade så fina smycken. Ännu en designer som satsar på att sälja hästar (i smyckesform) till oss dalkullor. Och alla andra som gillar Dalarna. Oh så nära jag var att handla men jag sa att jag skulle fundera på saken tills nästa torsdag. Ja, för jag bokade en tid till nästa torsdag igen! Nästa torsdag ska jag köra ett "ögonpaket" vilket innebär bryn och fransfärgning samt brynplock. Ingen skön behandling som så men snygg ska jag bli. Idag gjorde jag stora ansiktsbehandlingen eller vad den hette. En timme i paradiset. Och jag hade en kupong så det blev 247 kronor minsann! Som hittat. Det var ansiktsmassage och nack och axel massage samt rengöring på djupet. Jag doftade som en hel rosenbuske och var fet som fan i håret när jag gick därifrån men oh så bra det var. Torsdag om två veckor är det dags för klippning och färgning! Hos bästa Camilla. Ni ser ju själva-jag lever ju ett liv i lyx!!
I kväll ska jag sälja me and i och jag ska förbereda mig för det nu. Måste även piffa till mig lite för jag går här och är en osminkad nyponros, ha ha. Fy så gammal jag är utan smink. Eller fy så gammal jag ser ut.
SÅ här fina kläder kan man köpa av oss!
Är lite trött efter denna timme i paradiset. Lite av en urladdning och nu måste jag minsann tagga igång inför kvällen!
Önskar er en fortsatt fin dag i solen.
SPA-du ljuvliga företeelse! Jag gick till http://www.annelishudmakeup.se/behandlingar.html här i stan och för alla er som bor här eller i närheten kan jag verkligen rekommendera henne! Självklart satt SPAt ihop med en liten butik som sålde kläder och jag kände genast att det här kan bli dyrt. De hade så fina smycken. Ännu en designer som satsar på att sälja hästar (i smyckesform) till oss dalkullor. Och alla andra som gillar Dalarna. Oh så nära jag var att handla men jag sa att jag skulle fundera på saken tills nästa torsdag. Ja, för jag bokade en tid till nästa torsdag igen! Nästa torsdag ska jag köra ett "ögonpaket" vilket innebär bryn och fransfärgning samt brynplock. Ingen skön behandling som så men snygg ska jag bli. Idag gjorde jag stora ansiktsbehandlingen eller vad den hette. En timme i paradiset. Och jag hade en kupong så det blev 247 kronor minsann! Som hittat. Det var ansiktsmassage och nack och axel massage samt rengöring på djupet. Jag doftade som en hel rosenbuske och var fet som fan i håret när jag gick därifrån men oh så bra det var. Torsdag om två veckor är det dags för klippning och färgning! Hos bästa Camilla. Ni ser ju själva-jag lever ju ett liv i lyx!!
I kväll ska jag sälja me and i och jag ska förbereda mig för det nu. Måste även piffa till mig lite för jag går här och är en osminkad nyponros, ha ha. Fy så gammal jag är utan smink. Eller fy så gammal jag ser ut.
SÅ här fina kläder kan man köpa av oss!
Är lite trött efter denna timme i paradiset. Lite av en urladdning och nu måste jag minsann tagga igång inför kvällen!
Önskar er en fortsatt fin dag i solen.
onsdag 12 september 2012
Trötthetens nycker
Det är svårt när man är så där riktigt trött och inte vet vad man egentligen tycker och tänker om saker och ting. När man mest bara känner. Då det blir så där extra tydligt att jag är en känslomänniska rakt igenom. Efter att haft en mindre ihopklappning igår kväll så vaknade jag ändå vid gott mod och tog mig till jobbet. Kände att halsen gjorde ont men vem har råd att vara hemma liksom? Framförallt, vem vill utsätta en kollega för att jobba dubbla pass, eller någon vikarie som inte kan tyska att springa mellan tyskan i år 9 och bullbak i år två, ja typ så. Lite överdrivet men ändå.
Vid morgonmötet konstaterade min käre kollega Anders att det var en mindre katastrof att jag inte kunde någon tysk snappsvisa!! "Du påstår att du sjunger med eleverna" Han drämde av tre verser på en tysk snappsvisa högt och tydligt och Gud så jag skrattade. Vi skrattade allihopa. En del mer chockade än andra :). Satan vilken fröjd att få jobba med en sådan människa!
Sedan gick dagen i 120 knyck som vanligt och om det finns andra som jobbar i 120 knyck ska det nu icke förglömmas att vi TJÄNAR NÄSTAN INGA PENGAR på detta. Ja, jag kan ju tycka att om man tjänar si så där 40.000 kanske man får räkna med lite hjärtklappning ;).
Träffade en före detta kollega (av en slump) efter jobbet och hon sa att jag såg så mycket piggare ut än tidigare! Tjolahopp! Tackar vi Mary Kay för ;).
Ja ni, det är verkligen svårt att veta hur tillvaron FAKTISKT ser ut när man känner att man liksom bara flyter med någonstans. Jag vet att det är värken som gör mig trött. I första hand är det värken. Jag sökte för min trötthet för några år sedan och läkaren (som jag haft vid andra tillfällen och som jag känner förtroende för) sa att han var övertygad om att det var min kroniska värk som gör mig trött. Jag skulle börja på tre dansklasser...Nu sitter jag här och går på noll dansklasser, dricker alldeles för mycket kaffe, kickar mig på socker...Måste skärpa mig! Mådde ju så mycket bättre i somras när jag skippade sockret helt. Måste och börja springa eller något. Måste måste måste.
Så där skulle man ha det...vilken underbar bild!
I morgon har jag me and i träff, tjohoo! Det är alltid något att se fram emot. I november ska jag på ett säljmöte i Gävle och då ska vi kanske sova över på hotell några tjejer natten innan. Typ shoppa innan och så, det ska vi väl Camilla? ;) Det gäller att tänka på alla små saker jag har att se fram emot. Bara jag skippar sockret och börjar jogga snart så ska väl det här gå bra.
Nu måste jag gå och sova. I morgon ska jag rätta och skriva diverse planeringar samt kontakta en massa potentiella värdinnor.
Kram kram och god natt!
Vid morgonmötet konstaterade min käre kollega Anders att det var en mindre katastrof att jag inte kunde någon tysk snappsvisa!! "Du påstår att du sjunger med eleverna" Han drämde av tre verser på en tysk snappsvisa högt och tydligt och Gud så jag skrattade. Vi skrattade allihopa. En del mer chockade än andra :). Satan vilken fröjd att få jobba med en sådan människa!
Sedan gick dagen i 120 knyck som vanligt och om det finns andra som jobbar i 120 knyck ska det nu icke förglömmas att vi TJÄNAR NÄSTAN INGA PENGAR på detta. Ja, jag kan ju tycka att om man tjänar si så där 40.000 kanske man får räkna med lite hjärtklappning ;).
Träffade en före detta kollega (av en slump) efter jobbet och hon sa att jag såg så mycket piggare ut än tidigare! Tjolahopp! Tackar vi Mary Kay för ;).
Ja ni, det är verkligen svårt att veta hur tillvaron FAKTISKT ser ut när man känner att man liksom bara flyter med någonstans. Jag vet att det är värken som gör mig trött. I första hand är det värken. Jag sökte för min trötthet för några år sedan och läkaren (som jag haft vid andra tillfällen och som jag känner förtroende för) sa att han var övertygad om att det var min kroniska värk som gör mig trött. Jag skulle börja på tre dansklasser...Nu sitter jag här och går på noll dansklasser, dricker alldeles för mycket kaffe, kickar mig på socker...Måste skärpa mig! Mådde ju så mycket bättre i somras när jag skippade sockret helt. Måste och börja springa eller något. Måste måste måste.
Så där skulle man ha det...vilken underbar bild!
I morgon har jag me and i träff, tjohoo! Det är alltid något att se fram emot. I november ska jag på ett säljmöte i Gävle och då ska vi kanske sova över på hotell några tjejer natten innan. Typ shoppa innan och så, det ska vi väl Camilla? ;) Det gäller att tänka på alla små saker jag har att se fram emot. Bara jag skippar sockret och börjar jogga snart så ska väl det här gå bra.
Nu måste jag gå och sova. I morgon ska jag rätta och skriva diverse planeringar samt kontakta en massa potentiella värdinnor.
Kram kram och god natt!
tisdag 11 september 2012
Heaven and hell
Det här har varit en jobbig dag. En sådan där överjävlig dag då jag kastats mellan heaven and hell hela tiden. Då jag ännu en gång funderat på om jag är "normal". Inte för att jag hinner fundera så mycket i och för sig. Man får vara nöjd om man hinner gå och kissa. Jag blev tvungen att gå ifrån en lektion idag för att undvika att kissa i papperskorgen. Intressant? Nej men samtidigt är det mycket intressant att lärare inte har tid att kissa. Jo, faktiskt.
Min värk i nacken har varit helt olidlig idag. På lunchen började det bli allt värre och till slut satt jag i matsalen med eleverna och höll i huvudet och några tjejer blev rädda och frågade hur det stod till. Jag sa som det var och att jag skulle gå till kuratorn som är superduktig på att massera och trycka på olika punkter. Så jag dundrade in i personalrummet och hon tryckte så att jag trodde att jag skulle kräkas. Profylaxa profylaxa sa hon hela tiden. Hon är härlig. Trots att hon själv hade en dålig dag med värk satt hon och tryckte till mig. Och smärtan blev lite mer uthärdlig någon timme.
Vi hade möte sen på kvällen. Och där och då när våra chefer presenterade vår nästa sparplan kände jag att jag inte vill något mer. Men vad hjälper det? Jag kan inte bara säga hej hopp nu drar jag! Måste ju bidra till försörjningen här hemma jag också. Kan inte skriva om vad som ska hända på vår skola för då baktalar jag min chef. Samtidigt vet ju inte alla vilken skola jag jobbar på men många vet ju det. Det är så tröstlöst så det finns inte och jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig så uppgiven som lärare. Eller det har jag inte. Jag vet ju det. Och jag önskar verkligen att vi kunde strejka eller bara säga NEJ men vi verkar inte ha någonting att säga till om. Jag skäms verkligen för det som ska göras och jag har gråtit till och från sedan jag satt mig i bilen hem.
Det är tröttsamt just nu, väldigt tungt stundtals på jobbet då och med klädförsäljningen med men jag känner ändå att jag mår bra. Utifall någon annan skulle tro någonting annat då ;) Jag känner glädje och trivs med mycket även om jobbet är tufft. När det gäller me and i så säljer jag ju bra men det är det där med att "tjata" till sig träffar som verkligen känns sådär. Nu ställer ju många av mina vänner upp utan minsta tjat också. Tack för det!!! (Ni vet ju vilka ni är ;)) men samtidigt är det många som inte precis erbjuder sig heller. Mamma sa till mig att "är man inte intresserad så är det väl självklart att man inte ställer upp". Jag är ju då av en annan åsikt :). Jag tänker mer att man kan ställa upp för en vän så. Det handlar om att koka en kanna kaffe och dammsuga finrummet, typ. Det är kanske så att jag är en sådan person som inte ställt upp något vidare för mina vänner, jag vet inte. Jag vet att sålde någon av mina vänner typ sexleksaker som jag (aldrig i helvete!!) skulle köpa skulle jag ändå ställa upp att vara värdinna. Skulle väl köpa en jävla dildo och skänka till Myrorna vad vet jag. You get the point. Och nu har jag säkert trampat någon på tårna också men jag är liksom lite för trött, sur, sliten och ledsen för att orka bry mig om det. Just nu.
Men i morgon ni! Då ska jag köra slå på STORPIFFINGEN med eventuellt lite läppglans och alles och köra skruttSaaben till grannstaden, le utav bara helvete och jobba häcken av mig. Som vanligt.
Önskar er god natt!
Min värk i nacken har varit helt olidlig idag. På lunchen började det bli allt värre och till slut satt jag i matsalen med eleverna och höll i huvudet och några tjejer blev rädda och frågade hur det stod till. Jag sa som det var och att jag skulle gå till kuratorn som är superduktig på att massera och trycka på olika punkter. Så jag dundrade in i personalrummet och hon tryckte så att jag trodde att jag skulle kräkas. Profylaxa profylaxa sa hon hela tiden. Hon är härlig. Trots att hon själv hade en dålig dag med värk satt hon och tryckte till mig. Och smärtan blev lite mer uthärdlig någon timme.
Vi hade möte sen på kvällen. Och där och då när våra chefer presenterade vår nästa sparplan kände jag att jag inte vill något mer. Men vad hjälper det? Jag kan inte bara säga hej hopp nu drar jag! Måste ju bidra till försörjningen här hemma jag också. Kan inte skriva om vad som ska hända på vår skola för då baktalar jag min chef. Samtidigt vet ju inte alla vilken skola jag jobbar på men många vet ju det. Det är så tröstlöst så det finns inte och jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig så uppgiven som lärare. Eller det har jag inte. Jag vet ju det. Och jag önskar verkligen att vi kunde strejka eller bara säga NEJ men vi verkar inte ha någonting att säga till om. Jag skäms verkligen för det som ska göras och jag har gråtit till och från sedan jag satt mig i bilen hem.
Det är tröttsamt just nu, väldigt tungt stundtals på jobbet då och med klädförsäljningen med men jag känner ändå att jag mår bra. Utifall någon annan skulle tro någonting annat då ;) Jag känner glädje och trivs med mycket även om jobbet är tufft. När det gäller me and i så säljer jag ju bra men det är det där med att "tjata" till sig träffar som verkligen känns sådär. Nu ställer ju många av mina vänner upp utan minsta tjat också. Tack för det!!! (Ni vet ju vilka ni är ;)) men samtidigt är det många som inte precis erbjuder sig heller. Mamma sa till mig att "är man inte intresserad så är det väl självklart att man inte ställer upp". Jag är ju då av en annan åsikt :). Jag tänker mer att man kan ställa upp för en vän så. Det handlar om att koka en kanna kaffe och dammsuga finrummet, typ. Det är kanske så att jag är en sådan person som inte ställt upp något vidare för mina vänner, jag vet inte. Jag vet att sålde någon av mina vänner typ sexleksaker som jag (aldrig i helvete!!) skulle köpa skulle jag ändå ställa upp att vara värdinna. Skulle väl köpa en jävla dildo och skänka till Myrorna vad vet jag. You get the point. Och nu har jag säkert trampat någon på tårna också men jag är liksom lite för trött, sur, sliten och ledsen för att orka bry mig om det. Just nu.
Men i morgon ni! Då ska jag köra slå på STORPIFFINGEN med eventuellt lite läppglans och alles och köra skruttSaaben till grannstaden, le utav bara helvete och jobba häcken av mig. Som vanligt.
Önskar er god natt!
söndag 9 september 2012
Oh du sköna söndag!
Hoppas att du har det fint var du än befinner dig. Jag har haft en sådan där vanlig bra dag, igen! Helt vanlig var den ju inte för min fina vän Emma med familj kom på besök och vi ses ju inte varje dag även om vi ses ganska ofta. Ibland träffas vi med jobbet också, åtminstone tidigare. Nu jobbar Emma på gymnasiet och då ses vi ju i och för mer sällan med jobbet. Eller aldrig förresten.
I alla fall så har jag och Emma hängt ihop sedan första ring och vi har alltid massor att prata om. Ibland måste jag ringa upp Emma när hon är på väg hem alternativt precis kommit hem och berätta allt det där jag inte hann säga :). Nu i oktober ska Emma ordna det ulitmata me and i partyt med brunch :). Kommer att bli helt fantastiskt skoj! Alla är mätta i magen, glada och trevliga och shoppar sedan loss.
I övrigt följer jag med spänning mina auktioner på Tradera och hoppas på att bli rik. En liten slant ger det i alla fall.
Andra frågor jag ställer mig är "hur många tvättar i veckan måste man egentligen tvätta för att tvättkorgen ska hållas halvfull?"
Önskar er en fortsatt fin dag.
I alla fall så har jag och Emma hängt ihop sedan första ring och vi har alltid massor att prata om. Ibland måste jag ringa upp Emma när hon är på väg hem alternativt precis kommit hem och berätta allt det där jag inte hann säga :). Nu i oktober ska Emma ordna det ulitmata me and i partyt med brunch :). Kommer att bli helt fantastiskt skoj! Alla är mätta i magen, glada och trevliga och shoppar sedan loss.
I övrigt följer jag med spänning mina auktioner på Tradera och hoppas på att bli rik. En liten slant ger det i alla fall.
Andra frågor jag ställer mig är "hur många tvättar i veckan måste man egentligen tvätta för att tvättkorgen ska hållas halvfull?"
Önskar er en fortsatt fin dag.
lördag 8 september 2012
Min lördag
God kväll alla fina!
Det är sent i mitt trötta huvud nu med tanke på att jag varit vaken sedan fem. Inte på grund av morgonpigga barn, nej oh nej! Utan mer att barn brer ut sig överallt i vår säng.
Jag hoppas du har haft en fin dag. Vill be att få tacka för fina ord om bloggen på Facebook.
Har precis lagt ut ett halvt ton med kläder på Tradera och ändå orkade jag inte riktigt lägga ut allt. Gör klart det i morgon.
Jag och min syster hittade ganska mycket trattisar. Det är verkligen avkopplande att plocka svamp. Får jag andas skogsluft utan att behöva slå upp ett tält och bajsa i skogen är jag nöjd :).
Det har varit en bra dag även om dagen har varit vanlig eller hur man ska säga. Ja, ingen glamour alls men ändå mycket trevlig i all sin enkelhet. Jag kände min liiiiite som en cool statbrutta när jag snärtade iväg i mina fiiiiina skor från Scorett, klädd i utsvängda jeans, fin scarf och me and i tunika. Skinnjacka på det. Men den är från Vero Moda men köpt på Tradera och lite trasig.
Har tänkt mycket på vackra temuggar idag utav någon anledning. Kanske på grund av att de är just vackra, temuggarna? Jag är ju ingen temänniska alls utan ääääääälskar ju kaffe.
Har fortfarande en dröm om färgglada temuggar och omaka vinda stolar i olika kulörter men då är jag ju gift med en man som gillar lite mer...ek? Å andra sidan kan jag tjata mig till det mesta ;) Nu känns det ju i och för sig noll prio att byta ut något som är helt och fräscht för att gå på loppis och köpa vinda stolar. ÄH! Ni förstår vad jag är ute efter. En annan stil. En annan gång!
Å så skönt det ska bli att sova nu! Hoppas på att vakna utsövd i morgon vid åttatiden. Den absolut perfekta tiden att vakna. Jag har lärt mig att det är så. Åtta är tiden att slå upp sina mörkblå :).
God natt med er!
Jag vill inte bo så här alls men det skulle nog vara så här jag levt om jag inte träffat en man som visste bättre än att låta mig ha det så här! Gitarren är ju inte riktigt jag men röran, oh ja!
Men jag kan väl i alla fall göra om lite i smyg och köpa en sådan där vev! Vad är det för grej? Inte ska man väl ha så där moderna böcker bredvid veven heller! Men en sådan där liten brödkorg som någon stått och bankat i asfalten för att få sliten look på, en sådan ska jag ha.
Det är sent i mitt trötta huvud nu med tanke på att jag varit vaken sedan fem. Inte på grund av morgonpigga barn, nej oh nej! Utan mer att barn brer ut sig överallt i vår säng.
Jag hoppas du har haft en fin dag. Vill be att få tacka för fina ord om bloggen på Facebook.
Har precis lagt ut ett halvt ton med kläder på Tradera och ändå orkade jag inte riktigt lägga ut allt. Gör klart det i morgon.
Jag och min syster hittade ganska mycket trattisar. Det är verkligen avkopplande att plocka svamp. Får jag andas skogsluft utan att behöva slå upp ett tält och bajsa i skogen är jag nöjd :).
Det har varit en bra dag även om dagen har varit vanlig eller hur man ska säga. Ja, ingen glamour alls men ändå mycket trevlig i all sin enkelhet. Jag kände min liiiiite som en cool statbrutta när jag snärtade iväg i mina fiiiiina skor från Scorett, klädd i utsvängda jeans, fin scarf och me and i tunika. Skinnjacka på det. Men den är från Vero Moda men köpt på Tradera och lite trasig.
Har tänkt mycket på vackra temuggar idag utav någon anledning. Kanske på grund av att de är just vackra, temuggarna? Jag är ju ingen temänniska alls utan ääääääälskar ju kaffe.
Har fortfarande en dröm om färgglada temuggar och omaka vinda stolar i olika kulörter men då är jag ju gift med en man som gillar lite mer...ek? Å andra sidan kan jag tjata mig till det mesta ;) Nu känns det ju i och för sig noll prio att byta ut något som är helt och fräscht för att gå på loppis och köpa vinda stolar. ÄH! Ni förstår vad jag är ute efter. En annan stil. En annan gång!
Å så skönt det ska bli att sova nu! Hoppas på att vakna utsövd i morgon vid åttatiden. Den absolut perfekta tiden att vakna. Jag har lärt mig att det är så. Åtta är tiden att slå upp sina mörkblå :).
God natt med er!
Jag vill inte bo så här alls men det skulle nog vara så här jag levt om jag inte träffat en man som visste bättre än att låta mig ha det så här! Gitarren är ju inte riktigt jag men röran, oh ja!
Men jag kan väl i alla fall göra om lite i smyg och köpa en sådan där vev! Vad är det för grej? Inte ska man väl ha så där moderna böcker bredvid veven heller! Men en sådan där liten brödkorg som någon stått och bankat i asfalten för att få sliten look på, en sådan ska jag ha.
fredag 7 september 2012
Missförstå mig rätt
Igår skrev jag ett inlägg på Fejjan om att jag tyckte att det kanske var lika bra att lägga ner bloggandet eftersom så många i min närhet tolkar in det jag skriver på fel sätt. De tror att jag mår väldigt dåligt eller att jag hatar mitt jobb, typ så. Jag har det tufft just nu med saker runt omkring och jobbet är ju något som är tufft men jag gillar mitt jobb, verkligen. Det är andra omständigheter på jobbet som inte är bra, alls.
Hur det än är kan det ju vara lätt som läsare att man läser det jag skriver "med sina egna ögon". Alltså att man tolkar in det man har i sitt eget bagage och så blir mina känslor om det jag upplever i mitt liv någon annans om ni förstår vad jag menar?
Jag lägger inte ner mycket tid på min blogg överhuvudtaget. Jag skriver inte ens varje dag och då jag skriver är jag (trots att jag är lärare i svenska!!) inte det minsta perfektionistisk i mitt skrivande. Jag läser inte igenom det jag skrivit innan jag trycker på publicera. När jag sedan läser det (om jag gör det) upptäcker jag ju en massa slarvfel. Men hur det än är så vill ju jag att bloggen ska ge en bild av mig som jag är och det jag faktiskt känner och upplever.
Det finns två saker som pressar mig just nu:
Hur det än är kan det ju vara lätt som läsare att man läser det jag skriver "med sina egna ögon". Alltså att man tolkar in det man har i sitt eget bagage och så blir mina känslor om det jag upplever i mitt liv någon annans om ni förstår vad jag menar?
Jag lägger inte ner mycket tid på min blogg överhuvudtaget. Jag skriver inte ens varje dag och då jag skriver är jag (trots att jag är lärare i svenska!!) inte det minsta perfektionistisk i mitt skrivande. Jag läser inte igenom det jag skrivit innan jag trycker på publicera. När jag sedan läser det (om jag gör det) upptäcker jag ju en massa slarvfel. Men hur det än är så vill ju jag att bloggen ska ge en bild av mig som jag är och det jag faktiskt känner och upplever.
Det finns två saker som pressar mig just nu:
- Mitt säljjobb där jag säljer me and i. Uuuuuunderbara kläder och underbart jobb! MEN alla är sjuka och visningar blir ombokade och kunder är sjuka, lite folk på visning och så vidare. Har ett bra snitt per kund, absolut men vad hjälper det när jag inte kommer iväg på visning?
- En människa som inte är snäll. Jag vill inte hänga ut denna människa här. Egentligen är det ju fel att skydda någon som är negativ och självgod och som vill sätta mig på plats, trycka ner mig. Då denne stackars människa är totalt omedveten om sitt urusla beteende eftersom det är en del av hans förträffliga personlighet så väljer jag ändå att han får förbli anonym :).
Det gäller nu för mig att tänka framåt och ta tag i situationen både under punkt ett och två. Idag ska jag ringa och boka om de träffar som blivit inställda samt ringa nya tänkbara värdinnor.
När det gäller punkt två står jag mer med öppen mun i ren förvåning. Hur kan vuxna bete sig sååå illa??! Jag kan inte skriva mer om det här.
Idag ska jag och min syster ut och plocka trattkantareller. Jag skulle gärna dra ner på stan en sväng också men vi har inga pengar efter en hög oförutsedda räkningar. I stället ska jag lägga ut två ton rea"fynd" på Tradera som jag inte förstår varför jag köpte.
Det är härligt med höst tycker jag. Solen värmer på ett härligt sätt och skogen bjuder på svamp :) Affärerna är fulla med ljuvliga plagg i underbara färger; mycket orange och grönt och lila. Ljuvliga stickade koftor och ponchos. På inredningssidan finns det de mest ljuvliga filtar och kuddar och för att inte tala om alla fantasktiska temuggar...underbara smycken...
Önskar er en fin dag!
torsdag 6 september 2012
Diverse gnäll och gråt
Muntert värre idag också alltså :)
God morgon alla fina!
Jag tror att jag verkligen måste försöka varva ner nu för nu håller stressen på att slå till rejält i mig. Den biter sig fast liksom. Jag sover på nätterna vilket är ett tecken på att jag inte mår dåligt egentligen men minnet har börjat svikta, rejält. Jag vet inte var jag lägger mina jobbnycklar, bilnycklar, diverse papper eller om jag ringt det eller det samtalet. Great. Det är två jobb som ska skötas + ett hem då. Som vi självklart delar ansvaret för jag och min man MEN nu är det liksom min käre make som gjort det mesta här hemma och nu ska jag liksom försöka vara "fru duktig" också. Det går ju så där :). Fru duktig är hon som liksom kvittrar som en liten lärka och lagar både mat och tvättar samt är vaken till efter att barnen har somnat för eventuellt hångel. Men jag sover som en sten innan klockan passerat halv nio och inte tvättar jag heller. Det kan hända att jag kör igång en maskin men då glömmer jag ju att hänga den sedan...
ÄH!
Så nu har jag ringt till mannen på jobbet och gråtit och jag hör hur han liksom blir tokstressad eftersom han tror att det är något allvarligt som har hänt. Försöker snyfta fram det fruktansvärda och han fattar nada. Vad är problemet Helena? Öh. Ja, vad är problemet egentligen??! Mitt stora världsproblem idag på min lediga dag är att jag tycker att jag borde åka och hälsa på mina fina elever på lägret. Min man fattar ingenting eftersom DU ÄR JU LEDIG Helena. Självklart är inte mitt jobb bara ett jobb för mig utan liksom ett jävla KALL och mina elever är inte bara ELEVER utan dem är frökens små GULLUNGAR alla 90 och jag skulle göra precis vad som helst för dem känns det som. Ibland.
Det kan vara så att det är mensen som är boven i dramat. Eller bara att jag är en totalt onormal människa på alla sätt och vis.
Nu ska jag försöka tänka positivt och inte vända på allt som sägs och görs.
Idag ska jag kontakta många tänkbara värdinnor och säger de nej vet jag en som kommer att gråta ögonen ur sig.
Jag önskar verkligen att jag vore en mer balanserad människa. Så enkelt det skulle vara om man kunde ta saker med ro, vara lite så där lagom och bara tro att man är så där lite lagom bäst.
Å andra sidan är självgoda människor det mest avskyvärda jag vet. Det är en sak att ha självkänsla och självförtroende, det är ju bara bra, absolut. MEN dessa människor som liksom när sig på att trycka till andra och hela tiden berätta om sin egen förträfflighet de är nog de mest patetiska människor jag vet. Och de är sååååå underhållande! Ja, faktiskt. Och om någon arbetskamrat som läser detta skulle tro att jag skriver om dem så är det INTE så. Men jag kan berätta för er vem jag tänker på ;).
Kram kram och ha en fin dag i höstsolen.
God morgon alla fina!
Jag tror att jag verkligen måste försöka varva ner nu för nu håller stressen på att slå till rejält i mig. Den biter sig fast liksom. Jag sover på nätterna vilket är ett tecken på att jag inte mår dåligt egentligen men minnet har börjat svikta, rejält. Jag vet inte var jag lägger mina jobbnycklar, bilnycklar, diverse papper eller om jag ringt det eller det samtalet. Great. Det är två jobb som ska skötas + ett hem då. Som vi självklart delar ansvaret för jag och min man MEN nu är det liksom min käre make som gjort det mesta här hemma och nu ska jag liksom försöka vara "fru duktig" också. Det går ju så där :). Fru duktig är hon som liksom kvittrar som en liten lärka och lagar både mat och tvättar samt är vaken till efter att barnen har somnat för eventuellt hångel. Men jag sover som en sten innan klockan passerat halv nio och inte tvättar jag heller. Det kan hända att jag kör igång en maskin men då glömmer jag ju att hänga den sedan...
ÄH!
Så nu har jag ringt till mannen på jobbet och gråtit och jag hör hur han liksom blir tokstressad eftersom han tror att det är något allvarligt som har hänt. Försöker snyfta fram det fruktansvärda och han fattar nada. Vad är problemet Helena? Öh. Ja, vad är problemet egentligen??! Mitt stora världsproblem idag på min lediga dag är att jag tycker att jag borde åka och hälsa på mina fina elever på lägret. Min man fattar ingenting eftersom DU ÄR JU LEDIG Helena. Självklart är inte mitt jobb bara ett jobb för mig utan liksom ett jävla KALL och mina elever är inte bara ELEVER utan dem är frökens små GULLUNGAR alla 90 och jag skulle göra precis vad som helst för dem känns det som. Ibland.
Det kan vara så att det är mensen som är boven i dramat. Eller bara att jag är en totalt onormal människa på alla sätt och vis.
Nu ska jag försöka tänka positivt och inte vända på allt som sägs och görs.
Idag ska jag kontakta många tänkbara värdinnor och säger de nej vet jag en som kommer att gråta ögonen ur sig.
Jag önskar verkligen att jag vore en mer balanserad människa. Så enkelt det skulle vara om man kunde ta saker med ro, vara lite så där lagom och bara tro att man är så där lite lagom bäst.
Å andra sidan är självgoda människor det mest avskyvärda jag vet. Det är en sak att ha självkänsla och självförtroende, det är ju bara bra, absolut. MEN dessa människor som liksom när sig på att trycka till andra och hela tiden berätta om sin egen förträfflighet de är nog de mest patetiska människor jag vet. Och de är sååååå underhållande! Ja, faktiskt. Och om någon arbetskamrat som läser detta skulle tro att jag skriver om dem så är det INTE så. Men jag kan berätta för er vem jag tänker på ;).
Kram kram och ha en fin dag i höstsolen.
onsdag 5 september 2012
Vilken dag
Jag är helt slut. Inte så där uppstressat trött då jag blir rastlös och spänd i hela kroppen och bara springer omkring utan mer den där "somna" -tröttheten. Sömniga tröttheten heter det väl.
Två för mig okända människor har kommenterat på bloggen och det gjorde mig jätteglad. Tack!
Har i en hel vecka sett fram emot morgondagens träff men värdinnan har blivit sjukskriven och träffen ställs in. Känner förstås med henne (har ju även själv varit där) men ändå blir jag så otroligt frustrerad. Känner mig pressad eftersom förra veckans träff också ställdes in på grund av sjukt barn (värdinnans) och jag kommer inte iväg, helt enkelt.
Idag fick jag gråtattacker på stan, great!! Jag är en känslomänniska rakt igenom och det svänger snabbt mellan gråt och skratt. Har dock alltid känt när tårarna är på väg. Ja ni vet, det börjar med ett tryck i halsen och sedan svider det till i ögonen. Men nu! Jag bara gick där och kände mig stressad och plötsligt rycker det till i axlarna på något vis och sedan gråter jag...
I morgon är jag ledig och då ska jag försöka boka in fler träffar. Har ju självklart en hel del träffar inbokade också men jag måste boka in fler i oktober. Det är jobbigt att känna den där pressen. Usch då.
Har också för avsikt att åka ut till elevernas läger i morgon (de ska tälta) utanför stan. Men känner jag att jag inte orkar så gör jag det inte. Måste bli bättre på att verkligen göra det jag orkar och känner för.
Önskar er en fin kväll.
Två för mig okända människor har kommenterat på bloggen och det gjorde mig jätteglad. Tack!
Har i en hel vecka sett fram emot morgondagens träff men värdinnan har blivit sjukskriven och träffen ställs in. Känner förstås med henne (har ju även själv varit där) men ändå blir jag så otroligt frustrerad. Känner mig pressad eftersom förra veckans träff också ställdes in på grund av sjukt barn (värdinnans) och jag kommer inte iväg, helt enkelt.
Idag fick jag gråtattacker på stan, great!! Jag är en känslomänniska rakt igenom och det svänger snabbt mellan gråt och skratt. Har dock alltid känt när tårarna är på väg. Ja ni vet, det börjar med ett tryck i halsen och sedan svider det till i ögonen. Men nu! Jag bara gick där och kände mig stressad och plötsligt rycker det till i axlarna på något vis och sedan gråter jag...
I morgon är jag ledig och då ska jag försöka boka in fler träffar. Har ju självklart en hel del träffar inbokade också men jag måste boka in fler i oktober. Det är jobbigt att känna den där pressen. Usch då.
Har också för avsikt att åka ut till elevernas läger i morgon (de ska tälta) utanför stan. Men känner jag att jag inte orkar så gör jag det inte. Måste bli bättre på att verkligen göra det jag orkar och känner för.
Önskar er en fin kväll.
lördag 1 september 2012
Fuck cancer!
När jag umgås sådär intensivt med min tvillingsyster tänker jag ofta på oss som små. Som två cancersjuka flickor, svällda men magra på samma gång. Hur folk helt ogenerat gapar och pekar efter en. Trevligt. Det finns gott om idioter :).
En utav mina bästisar miste sin underbara mamma för ett halvår sedan, en vän är döende. Det finns inte ord för den grymhet som bara slår ner som en bomb som förlamar människor av sorg, av trötthet, av vånda och av ovisshet. Inte förrän jag själv blev mamma har jag förstått vidden av våndan mina föräldrar utstått. Jag har som vuxen också drabbat av ångest över det som varit och skräcken över det som komma kan.
Jag har skrivit om det på gamla bloggen. Om dels skammen att inte kunna njuta fullt ut av livet därför att jag någonstans är säker på att jag ska få Leukemi igen dels skräcken av att faktiskt drabbas, igen.
Jag letar efter någon form av rättvisa. Om vår familj redan drabbats av Leukemi tre gånger (jag en gång och min tvillingsyster två gånger) samt en Stroke (syster igen!) så kanske det räcker nu. Men det finns ingen form av rättvisa. Alls.
Det är ett minne som plågat mig hela dagen. Som legat där och skavt och gjort väldigt ont. Vi är nio år, snart tio. Vår klasskamrat P på andra gatan fyller tio år. Det är snart maj och solen skiner och det är försommarvärme ute. Vi är bjudna på kalaset men Annika kan inte gå för hon är skallig på huvudet, svälld och mycket infektionskänslig. Blir hon sjuk kan det gå riktigt illa. Jag är jätterädd att jag ska bli sjuk och smitta henne men mamma har sagt att jag får gå. Jag går dit med en klump i magen och vill gå hem. Men jag vågar inte. Vill inte verka oförskämd så jag stannar men jag har gråten i halsen hela tiden. Efter ett litet tag ser jag att min älskade syster sitter i ett träd och kollar på kalaset från andra sidan vägen. Egentligen är det kanske komiskt men om man har levt i en familj med cancer vet man att det är allt annat än komiskt. Synen av Annika gör mig så förtvivlad att jag inte kan hålla tårarna borta längre. Jag springer undan men pojkens mamma ser mig och kommer till undsättning för att trösta. Jag gråter så jag skakar och inte kan prata. Hon undrar om jag vill gå hem men jag kommer inte ihåg hur jag gjorde. Det här är snart 25 år sedan.
Det finns människor som överlever Leukemi. Jag menar vuxna. Någon enstaka. I barnens fall överlever över 80% nuförtiden. När jag blev sjuk 1985 var inte chanserna lika stora att överleva...men jag klarade mig.
Om jag drabbas igen ska jag överleva. Jag har inget val. Usch, jag vet inte varför jag skriver detta egentligen. Blottar min rädsla, den pyttelilla människan i mig.
Du kan i alla fall dra åt helvete din äckliga lilla cancer-djävul.
Mig får du aldrig.
En utav mina bästisar miste sin underbara mamma för ett halvår sedan, en vän är döende. Det finns inte ord för den grymhet som bara slår ner som en bomb som förlamar människor av sorg, av trötthet, av vånda och av ovisshet. Inte förrän jag själv blev mamma har jag förstått vidden av våndan mina föräldrar utstått. Jag har som vuxen också drabbat av ångest över det som varit och skräcken över det som komma kan.
Jag har skrivit om det på gamla bloggen. Om dels skammen att inte kunna njuta fullt ut av livet därför att jag någonstans är säker på att jag ska få Leukemi igen dels skräcken av att faktiskt drabbas, igen.
Jag letar efter någon form av rättvisa. Om vår familj redan drabbats av Leukemi tre gånger (jag en gång och min tvillingsyster två gånger) samt en Stroke (syster igen!) så kanske det räcker nu. Men det finns ingen form av rättvisa. Alls.
Det är ett minne som plågat mig hela dagen. Som legat där och skavt och gjort väldigt ont. Vi är nio år, snart tio. Vår klasskamrat P på andra gatan fyller tio år. Det är snart maj och solen skiner och det är försommarvärme ute. Vi är bjudna på kalaset men Annika kan inte gå för hon är skallig på huvudet, svälld och mycket infektionskänslig. Blir hon sjuk kan det gå riktigt illa. Jag är jätterädd att jag ska bli sjuk och smitta henne men mamma har sagt att jag får gå. Jag går dit med en klump i magen och vill gå hem. Men jag vågar inte. Vill inte verka oförskämd så jag stannar men jag har gråten i halsen hela tiden. Efter ett litet tag ser jag att min älskade syster sitter i ett träd och kollar på kalaset från andra sidan vägen. Egentligen är det kanske komiskt men om man har levt i en familj med cancer vet man att det är allt annat än komiskt. Synen av Annika gör mig så förtvivlad att jag inte kan hålla tårarna borta längre. Jag springer undan men pojkens mamma ser mig och kommer till undsättning för att trösta. Jag gråter så jag skakar och inte kan prata. Hon undrar om jag vill gå hem men jag kommer inte ihåg hur jag gjorde. Det här är snart 25 år sedan.
Det finns människor som överlever Leukemi. Jag menar vuxna. Någon enstaka. I barnens fall överlever över 80% nuförtiden. När jag blev sjuk 1985 var inte chanserna lika stora att överleva...men jag klarade mig.
Om jag drabbas igen ska jag överleva. Jag har inget val. Usch, jag vet inte varför jag skriver detta egentligen. Blottar min rädsla, den pyttelilla människan i mig.
Du kan i alla fall dra åt helvete din äckliga lilla cancer-djävul.
Mig får du aldrig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)