Nöjd med avtalet

Jag må vara icke rebellisk som är nöjd med det nya avtalet LR skrev på i fredags (eller torsdags?) men i det här avseendet får jag väl kalla mig realist i stället för idealist. Jag är en drömmare, ja i de flesta avseenden men jag har mycket små förhoppningar om att någonsin kunna tjäna en vettig peng som lärare.

Mitt jobb kräver mycket. Det kräver en enorm stresstålighet och väljer du att vända ut och in på dig själv i din yrkesroll så är det inga problem, kör bara. Och ingen kommer att tacka dig. I stället får du sitta på lönesamtal där du får höra att du kunnat gjort ännu mer. Hade du orkat ordna någon slags sammanhållning från år F-9, då kunde du fått en 250 kronor till som tack, innan skatt. Det hade ju minsann räckt till en extra pizza en månaden, jag tackar! Men avstår.


Visst måste vi kämpa för högre löner, självklart. Och jag inser och håller med om på alla sätt och vis att vår lön är ett hån.

De människor, de ungdomar som växer upp nu drömmer om något annat. De vill inte vistas bland barn hela dagarna och tjäna så att de knappt klarar sig. Nej, de vill tjäna mycket pengar! De tar för sig, de ställer krav. Jag vet inte hur dem tänker dem som bestämmer MEN det är bäst att vakna upp nu. Ja, för om 10 år kommer de att ha en handfull sökande till lärarhögskolan. Vad ska vi ha för typ av skola när vi inte har några lärare? Ska barnen lära sig av varandra då? Ja, enbart av varandra då alltså.

Det finns så mycket gott i mitt yrke. Det är en ynnest att få omges av fina ungar hela dagarna. Jag ser det som ett meningsfull uppgift att undervisa, det är givande att lära ut.

4.4% på fyra år. Inte mycket, nej. Å andra sidan, att ställa sig och begära 10.000 kronor på en gång, vem trodde att det skulle accepteras?

Så jag nöjer mig även om jag inte borde. Det är en början på något bättre. Jag vill tro att det är så.

Fattade beslut

God morgon på er!

Jag hoppas förstås att ni sover djupt fortfarande. Själv gick jag och la mig vid halv nio igår kväll och då kan man ju inte räkna med att man sover längre än till klockan sex. Känner mig utsövd och njuter av att vara själv på nedervåningen.

Idag ska jag kanske med min kusin ner på stan. Hon ville ha lite smakråd. Hennes äldsta som jag i smyg låtsas att jag är moster åt (not a secret anymore ;)) ska också med. Det är förstås en tjej och jag som är killmamma köper gärna en och annan klänning till henne. Med handen på hjärtat så är det väl väldigt många klänningar men men...Jag frågade min Alvin om han ville med. Tänkte att han skulle bli lite lockad av Vendela eftersom han säger att han är kär i henne, hi hi. Men nej då, han HATAR att gå på stan. Ja, så sa han. När Alvin var yngre (kring 3-4 år) pratade han alltid om Vendela som "Vendela min fru".

Vendela, Alvins fru när hon var knappt fyra år.

Nu till det inlägget skulle handla om, beslut. 

Fattade beslut:

• Läsa igenom blogginläggen. Som lärare i svenska borde jag ju skämmas för språket.
• Motionera! Det där fettet som hoppar när jag springer ska bort, ögonaböj! I slutet av den här månaden ska jag stå på min idealvikt. Den vikten är ca 3-4 kg bort.
• Nå mitt me&i mål (en summa jag vill sälja för totalt) innan oktober månad är slut. Allt extra blir bara bonus och jag kan vara riktigt stolt över mig själv.
• Inte undvika konflikter! Undrar jag varför hon eller han sa si eller så till mig, fråga. "Vad menade du när du sa si eller så...?" Hur svårt kan det vara.
• Rådfråga i diverse kroppsliga "krämpor". Inte tro att det ger sig av sig själv. Det verkar ju inte så.
• Ha ett städat skrivbord på jobbet (mohahahahahha).
• Unna mig själv att se på tv åtminstone en gång i veckan. Som det är nu ser jag alltså inte på tv överhuvudtaget.

Nu är det dags för kaffe! Önskar er en härlig dag.

Vardagslyx och vardagsfyrverkerier

Så var det helg igen. Alltid, alltid samma underbara känsla när jag dundrar fram på motorvägen mellan städerna. Det tar mig ungefär 25 minuter från skolan där jag jobbar till skolan där min äldsta går. Jag skruvar upp Mix megapol när det kommer någon låt jag gillar. Det rensar hjärnan på något vis. Glädjen och frihetskänslan börjar bubbla inuti och man vet att fredagskvällen blir totalt kravlös. Jag älskar fredagar.

Min vän Ida brukar skriva om vardagsfyrverkerier och jag bara älskar det ordet. Och ja, jag vet att jag skrivit om det tidigare:).

           

Vardagsfyrverkerier för mig:

• Me&i-jag beger mig ut på klädvisning. Kvinnor blir glada över våra underbara kläder och jag tjänar pengar på att fika och ha trevligt, me like! Och jag blir sååå glad över kläderna jag med. Är så glad att jag fick möjligheten att jobba som säljare.
• Träffa vänner. Det är något som mest hör helgerna till egentligen men ibland hinner man ju med att ses i veckorna också och oj vilken energi jag får av det!
• En kärleksfilm som gör att jag får en sådan där underbar känsla i bröstet. Som liksom stannar kvar.
• God mat.
• En oväntad present.

Vardagslyx för mig:

• Klippa och färgar håret som jag gjorde igår på min lediga dag.
• Spa-behandling :)
• Shoppingtur!
• Bio
• Restaurangbesök
• Luncha ute!

Vad innebär dessa begrepp för dig?

Önskar alla en fin fredagskväll.

Are you mom enough?

Mitt inlägg har jag skrivit efter att fått inspiration av att läst en artikel i min favvotidning Mama.


Här är omslaget!

Times hade det här året den rubriken (se ovan) på sitt omslag. På bilden kan vi se en underbart vacker 26-årig mamma som har en fyraåring bredvid sig. Jaha? Men vet ni vad? Fyraåringen står på en stol och i sin mun har han inte ett halvt kilo godis eller en Piggelin utan nä då, han har mammas snygga bröst i käften och så stirrar han lite chockat i kameran. Huganä. Den provokativa bilden blev inte oväntat en av årets mest delade och debatterade på sociala medier. Den handlade om anknytningsteorin och varför den driver mammor till ytterligheter.

Enligt anknytningsteorin hänger ett barns utveckling på hur väl de lyckats knyta an till sina föräldrar. Föräldrarna bör uppfatta varenda liten signal barnet sänder ut och bemöta vartenda behov de har för att barnen ska bli trygga människor. Enligt någon vis man eller kvinna då alltså. Absolut inte enligt mig.

Någon smart kvinna säger så här:
"Föräldraskap handlar numera om föräldrars hängivenhet och uppoffringar för sina barn, inte om att uppfostra dem dem till självständiga ungar". Så himla galet! Ja, att barnen blir de som styr familjen. Självklart måste man rätta sig efter barnens behov MEN de kan inte curlas precis hela tiden. Enligt mig då.

Om man är en tillräckligt bra mamma nuförtiden är man visst en slacker!

Många kvinnor lägger ner ALL SIN ENERGI på att vara den PERFEKTA mamman vilket enligt någon ytterligare smart kvinna säger resulterar i att hon bara blir bitter eftersom hon tappar sitt värde som människa. Hon är bara någons mamma. Någons perfekta mamma.


Det här har ju då också lett till diverse debatter med pajkastning mellan kvinnor som väljer att vara mamma/husfru på heltid och kvinnor som väljer att vara både och.

Allt fler jobbar deltid vilket också ses som något dåligt. Där håller jag dock inte med. Jag jobbar själv 75% men med handen på hjärtat är det mest för min egen skull. JAG klarar inte av att både fixa ett mycket krävande jobb som lärare där man får 111 grupper på en heltid. En 75% är en stor skillnad, i år har jag det betydligt lugnare än tidigare. Det är inte på grund av att jag tror att mina barn kommer att bli kriminella om de är för mycket med andra vuxna som jag jobbar deltid. MEN det är skönt att kunna vara en piggare mamma när jag hämtar hem dem. Min yngsta skriker förtvivlat när jag kommer för det är ju såååå roligt på förskolan!

Och där har vi då något som PROVOCERAR mig något enormt. Dagis! Dagis du hemska ställe där alla stackars barn får gå hela dagarna. Eller? NÄ vet du  vad! Förskolan är fantastisk för ett barns utveckling! Där inte sagt att barn kanske mår som allra bäst av att vara där 10 timmar om dagen. Det finns dock ensamstående föräldrar eller lågavlönade som inte har någon annan valmöjlighet, så sparka för Guds skull inte på de heller. De gör så gott det kan. Förskolan lär barnet samspela med andra barn, de får vänner, de lär sig en massa, det skapar samhörighet och mycket annat.



Föräldrar säger att "dagis passar inte mitt barn". Typ så. Jag tror mer på att problemet ligger hos föräldern. Att föräldern som säger så har svårt att lita på andra människor. Ingen är god nog att ta hand om mitt barn, mer så. Tror jag och just därför blir jag provocerad. Eftersom det känns som att de använder sin egen rädsla som ett icke hållbart argument.

Jag har inte glömt mig själv. Och nej, jag har inte blivit en annan människa sedan jag fick barn. Jag är samma gamla förvirrade Helena men mitt liv har fått en helt ny mening. En djupare mening, en större glädje.

Jag tycker det är sorgligt med alla dessa kvinnor som glömt bort vem dem var. Som kanske valt att göra det. Facebookuppdateringar som endast handlar om hur mycket barnen sovit om dem bajsat eller inte...

Det bästa vore ju förstått om vi alla såg mer till oss själva och inte jämförde oss med andra. Ja, varför ska jag provoceras av andra kvinnors val till exempel? Jag kan ju ändå bara välja min bana i livet.

Det viktigaste är väl att vi inte ifrågasätter och kritiserar andras val så där jättehårt vilket ju är svårt. Ja, jag gör ju det också.

Önskar mest att vi kunde bli sedda för dem vi är, för fantastiska kvinnor. I stället för att bli hårt granskade som mammor.

En kaosbild på mig :) Jag bär runt på en liten bebis och storebror tar kort.

Älskade Valter

Idag fyller vår yngsta, den vildaste Valter i mannaminne tre år. Minsann! Tiden har gått fort samtidigt som jag har svårt att komma ihåg bebistiden. Den känns mycket avlägsen...

När du föddes Valter så kom du till världen med dunder och brak. Och du skrek innan du ens var helt ute! Ja, du skrek när du kommit ut med huvudet bara! Barnmorskan var lyrisk. Hon hade jobbat i över tio år och aldrig upplevt det. Hon hade hört andra barnmorskor pratat om det och väntat på den dagen hon själv skulle få förlösa ett barn som gjorde så. Att du gjorde så är så tydligt, så klart i din personlighet. Du tar för dig, du dundrar fram här i  världen. Du har inte förstått att man kanske borde stå tillbaka för äldre barn, nej du vill bestämma över alla :). Du ska alltid vara först.

När du var 9 och en halv månad ställde du dig upp. Två veckor senare stod du på köksbordet. Och veckan efter det så gick du. När du var ett år klättrade du om de äldre barnen i stora klättertornet på leklandet. Mitt hjärta har stannat för någon sekund både en och två gånger...

Du är en stor glädje för mig och pappa. Och för Alvin så klart och för många andra. Av någon anledning verkar också de flesta föräldrarna på dagis kunna ditt namn...:)

Jag är så glad att jag fått dig med så mycket livsglädje, fullt med glitter i ögonen har du. Det ena upptåget är mer galet än det andra. Ibland förstår jag inte hur vi ska hinna med i din takt men det blir mycket skratt på vägen.

Grattis min skatt!

Här som liten buse!

Fredagsmys

Oh my God! Att veckan ska avslutas som en enda stor stresskarusell. Sitter här med spända käkar och försöker slappna av. Jag har inga raster på fredagar och det KÄNNS. Jag är tyvärr ingen stresstålig människa men jag kämpar på. Helgen består av ett enda stort kalasande för vår blivande treåring och med handen på hjärtat...jag orkar inte riktigt med det. Men återigen så är det bara att bita ihop :). Valter är hur exalterad som helst över att han ska ha kalas. KALAS, hörde ni det! Men han har redan fyllt tje år så att ni vet det. Och nej, jag stavade inte fel. Det är Valter som inte kan säga tre. Eller R då.





Ha ha, gillar bilden!

Usch, har levt på kaffe och socker idag! Så onödigt! Men det började med att jag minsann tyckte att tacofisken inte var så tokigt. Tills jag fick ett ben i halsen...

Jag och storkillen ska på stan och köpa presenter till lillkillen. Och styra upp kalaset så där i största allmänhet. Sedan ska jag packa Traderapaket. Måste även mejla och be varenda stackars Traderakund om ursäkt för att jag inte varit lika snabb som blixten med att leverera paket...

Nä ni, jag är lite sliten. MEN jag har fina plockade färgade ögonbryn och ingen mustasch :). Det ni med smör på!

Önskar er alla en fin fredagskväll.
Ta hand om dig.

Du vet väl om att du är värdefull

Jag skrev ett inlägg i våras efter att en kollega och vän rått mig till att vara lite mer "eftertänksam med vad jag säger", typ så. Han sa det på ett snällt sätt, absolut och vi var inte det minsta osams efteråt. Han känner dessutom till att jag skrev om det på bloggen. I alla fall så fick jag en massa respons på inlägget om att jag inte alls skulle ändra på det här med tänka och prata. Ja, helst tänka först och säga sen. Minns så väl vad min kära insjöbästis Ida skrev. Hon skrev att Guuuuuuuuuuud så hon skulle sakna hennes Helena då! Det var så himla sött och jag minns hur mycket det värmde i hjärtat.

För hur det än är så tvivlar ju jag ofta på mig. Nu är det ju inte så lätt att bara bli någon annan. Det är väl omöjligt kan jag tro. Jag har också alltid blivit bekräftad av mina föräldrar för den jag är. Mina föräldrar är inte så mycket för att dela med sig av sina tankar och känslor till Gud och alla människor men jag tror det är mycket av en generationsfråga. I alla fall så har de alltid sagt att fortsätt stråla och fortsatt säg det som faller dig in, det är ju du. Sedan vill jag självklart inte SÅRA NÅGON med elakheter. Det har jag säkert "lyckats" med någon gång men jag är inte mer än människa och jag ber alltid om ursäkt om jag sagt något olämpligt. Då krävs i och för sig att jag ska veta om att jag sårat. Har jag sårat och det inte varit min avsikt och jag inte HAR EN ANING om att jag sårat någon kan jag ju liksom inte be om ursäkt...Den människan måste helt enkelt kunna stå upp för sig själv och säga att jag sårat honom/henne.



Nu känner jag dock mer och mer att min personlighet irriterar eller kanske till och med provocerar andra. Nu pratar jag inte om att jag irriterar många men jag kan känna agg från andra, lite titt som tätt. Mer som att "fan vad less" jag blir på dig, typ så. Utan att de uttrycker det så då såklart :).

Självklart kan jag förstå att människor provoceras av någon som är allt de inte är. Och självklart kan jag förstå att de flesta utgår från sig själva som någon norm. Att som jag ÄR BÖR DE FLESTA VARA. När jag nu ser det skrivet i ord låter det ju i och för sig helt jävla galet. Varför ska andra människor råda mig om hur jag bör vara?!! Jag bör vara mer försiktig i vad jag säger och skriver, jaha? Om dessa människor är allt jag inte är, ska jag bli som dem då? Nu menar jag inte att jag är bättre, absolut inte men jag förstår ändå inte poängen, alls. Väljer inte vi alla vår egen väg? Var och en får väl dela med sig hur mycket eller hur lite av sig själva som dem vill? Om jag valde att dela med mig NOLL av mig själv skulle ju jag vara någon annan. Jag är ingen perfekt akademiker som finner frid i själen av att visa hur påläst jag är hos Skolverket. Jag är inte påläst! Skolverket får inte mitt hjärta att sjunga det minsta! Jag gör mitt bästa på jobbet MEN min identitet ligger INTE i att vara en bra lärare. Jag vill vara en färgstark människa. 


Jag förstår verkligen inte att någon kan be mig, råda mig till att ändra på hon som är jag. Jag önskar förstås att jag kunde få något tillbaka. Ja, att om jag öppnar upp och ger vore det ju roligt om någon annan kunde ge tillbaka. Men jag kan inte begära det. Vi är som vi är och vi är det av en anledning.

Var stolt över den som är du!

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du...

Ta hand om dig.

Ett besök på SPA

Åh, så härligt att gå på SPA! Och oj så underbart om jag kunde göra det varenda lediga torsdag framöver :) Hade jag tjänat 40.000 kronor i månaden hade jag gått på SPA vareviga torsdag. Då hade jag nog klätt mig som Mickan i Solsidan också, det ni. Satan att det ska vara så jävulskt ointressant med döda ting. Ja, annars hade jag kunnat satsa på en bransch där man får hamburgare på avdelningsmötena  istället för ett äpple.



SPA-du ljuvliga företeelse! Jag gick till http://www.annelishudmakeup.se/behandlingar.html här i stan och för alla er som bor här eller i närheten kan jag verkligen rekommendera henne! Självklart satt SPAt ihop med en liten butik som sålde kläder och jag kände genast att det här kan bli dyrt. De hade så fina smycken. Ännu en designer som satsar på att sälja hästar (i smyckesform) till oss dalkullor. Och alla andra som gillar Dalarna. Oh så nära jag var att handla men jag sa att jag skulle fundera på saken tills nästa torsdag. Ja, för jag bokade en tid till nästa torsdag igen! Nästa torsdag ska jag köra ett "ögonpaket" vilket innebär bryn och fransfärgning samt brynplock. Ingen skön behandling som så men snygg ska jag bli. Idag gjorde jag stora ansiktsbehandlingen eller vad den hette. En timme i paradiset. Och jag hade en kupong så det blev 247 kronor minsann! Som hittat. Det var ansiktsmassage och nack och axel massage samt rengöring på djupet. Jag doftade som en hel rosenbuske och var fet som fan i håret när jag gick därifrån men oh så bra det var. Torsdag om två veckor är det dags för klippning och färgning! Hos bästa Camilla. Ni ser ju själva-jag lever ju ett liv i lyx!!



I kväll ska jag sälja me and i och jag ska förbereda mig för det nu. Måste även piffa till mig lite för jag går här och är en osminkad nyponros, ha ha. Fy så gammal jag är utan smink. Eller fy så gammal jag ser ut.



SÅ här fina kläder kan man köpa av oss!

Är lite trött efter denna timme i paradiset. Lite av en urladdning och nu måste jag minsann tagga igång inför kvällen!

Önskar er en fortsatt fin dag i solen.

Trötthetens nycker

Det är svårt när man är så där riktigt trött och inte vet vad man egentligen tycker och tänker om saker och ting. När man mest bara känner. Då det blir så där extra tydligt att jag är en känslomänniska rakt igenom. Efter att haft en mindre ihopklappning igår kväll så vaknade jag ändå vid gott mod och tog mig till jobbet. Kände att halsen gjorde ont men vem har råd att vara hemma liksom? Framförallt, vem vill utsätta en kollega för att jobba dubbla pass, eller någon vikarie som inte kan tyska att springa mellan tyskan i år 9 och bullbak i år två, ja typ så. Lite överdrivet men ändå.

Vid morgonmötet konstaterade min käre kollega Anders att det var en mindre katastrof att jag inte kunde någon tysk snappsvisa!! "Du påstår att du sjunger med eleverna" Han drämde av tre verser på en tysk snappsvisa högt och tydligt och Gud så jag skrattade. Vi skrattade allihopa. En del mer chockade än andra :). Satan vilken fröjd att få jobba med en sådan människa!

Sedan gick dagen i 120 knyck som vanligt och om det finns andra som jobbar i 120 knyck ska det nu icke förglömmas att vi TJÄNAR NÄSTAN INGA PENGAR på detta. Ja, jag kan ju tycka att om man tjänar si så där 40.000 kanske man får räkna med lite hjärtklappning ;).

Träffade en före detta kollega (av en slump) efter jobbet och hon sa att jag såg så mycket piggare ut än tidigare! Tjolahopp! Tackar vi Mary Kay för ;).

Ja ni, det är verkligen svårt att veta hur tillvaron FAKTISKT ser ut när man känner att man liksom bara flyter med någonstans. Jag vet att det är värken som gör mig trött. I första hand är det värken. Jag sökte för min trötthet för några år sedan och läkaren (som jag haft vid andra tillfällen och som jag känner förtroende för) sa att han var övertygad om att det var min kroniska värk som gör mig trött. Jag skulle börja på tre dansklasser...Nu sitter jag här och går på noll dansklasser, dricker alldeles för mycket kaffe, kickar mig på socker...Måste skärpa mig! Mådde ju så mycket bättre i somras när jag skippade sockret helt. Måste och börja springa eller något. Måste måste måste.

Så där skulle man ha det...vilken underbar bild!

I morgon har jag me and i träff, tjohoo! Det är alltid något att se fram emot. I november ska jag på ett säljmöte i Gävle och då ska vi kanske sova över på hotell några tjejer natten innan. Typ shoppa innan och så, det ska vi väl Camilla? ;) Det gäller att tänka på alla små saker jag har att se fram emot. Bara jag skippar sockret och börjar jogga snart så ska väl det här gå bra.

Nu måste jag gå och sova. I morgon ska jag rätta och skriva diverse planeringar samt kontakta en massa potentiella värdinnor.

Kram kram och god natt!

Heaven and hell

Det här har varit en jobbig dag. En sådan där överjävlig dag då jag kastats mellan heaven and hell hela tiden. Då jag ännu en gång funderat på om jag är "normal". Inte för att jag hinner fundera så mycket i och för sig. Man får vara nöjd om man hinner gå och kissa. Jag blev tvungen att gå ifrån en lektion idag för att undvika att kissa i papperskorgen. Intressant? Nej men samtidigt är det mycket intressant att lärare inte har tid att kissa. Jo, faktiskt.

Min värk i nacken har varit helt olidlig idag. På lunchen började det bli allt värre och till slut satt jag i matsalen med eleverna och höll i huvudet och några tjejer blev rädda och frågade hur det stod till. Jag sa som det var och att jag skulle gå till kuratorn som är superduktig på att massera och trycka på olika punkter. Så jag dundrade in i personalrummet och hon tryckte så att jag trodde att jag skulle kräkas. Profylaxa profylaxa sa hon hela tiden. Hon är härlig. Trots att hon själv hade en dålig dag med värk satt hon och tryckte till mig. Och smärtan blev lite mer uthärdlig någon timme.

Vi hade möte sen på kvällen. Och där och då när våra chefer presenterade vår nästa sparplan kände jag att jag inte vill något mer. Men vad hjälper det? Jag kan inte bara säga hej hopp nu drar jag! Måste ju bidra till försörjningen här hemma jag också. Kan inte skriva om vad som ska hända på vår skola för då baktalar jag min chef. Samtidigt vet ju inte alla vilken skola jag jobbar på men många vet ju det. Det är så tröstlöst så det finns inte och jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig så uppgiven som lärare. Eller det har jag inte. Jag vet ju det. Och jag önskar verkligen att vi kunde strejka eller bara säga NEJ men vi verkar inte ha någonting att säga till om. Jag skäms verkligen för det som ska göras och jag har gråtit till och från sedan jag satt mig i bilen hem.

Det är tröttsamt just nu, väldigt tungt stundtals på jobbet då och med klädförsäljningen med men jag känner ändå att jag mår bra. Utifall någon annan skulle tro någonting annat då ;) Jag känner glädje och trivs med mycket även om jobbet är tufft. När det gäller me and i så säljer jag ju bra men det är det där med att "tjata" till sig träffar som verkligen känns sådär. Nu ställer ju många av mina vänner upp utan minsta tjat också. Tack för det!!! (Ni vet ju vilka ni är ;)) men samtidigt är det många som inte precis erbjuder sig heller. Mamma sa till mig att "är man inte intresserad så är det väl självklart att man inte ställer upp". Jag är ju då av en annan åsikt :). Jag tänker mer att man kan ställa upp för en vän så. Det handlar om att koka en kanna kaffe och dammsuga finrummet, typ. Det är kanske så att jag är en sådan person som inte ställt upp något vidare för mina vänner, jag vet inte. Jag vet att sålde någon av mina vänner typ sexleksaker som jag (aldrig i helvete!!) skulle köpa skulle jag ändå ställa upp att vara värdinna. Skulle väl köpa en jävla dildo och skänka till Myrorna vad vet jag. You get the point. Och nu har jag säkert trampat någon på tårna också men jag är liksom lite för trött, sur, sliten och ledsen för att orka bry mig om det. Just nu.

Men i morgon ni! Då ska jag köra slå på STORPIFFINGEN med eventuellt lite läppglans och alles och köra skruttSaaben till grannstaden, le utav bara helvete och jobba häcken av mig. Som vanligt.

Önskar er god natt!

Oh du sköna söndag!

Hoppas att du har det fint var du än befinner dig. Jag har haft en sådan där vanlig bra dag, igen! Helt vanlig var den ju inte för min fina vän Emma med familj kom på besök och vi ses ju inte varje dag även om vi ses ganska ofta. Ibland träffas vi med jobbet också, åtminstone tidigare. Nu jobbar Emma på gymnasiet och då ses vi ju i och för mer sällan med jobbet. Eller aldrig förresten.

I alla fall så har jag och Emma hängt ihop sedan första ring och vi har alltid massor att prata om. Ibland måste jag ringa upp Emma när hon är på väg hem alternativt precis kommit hem och berätta allt det där jag inte hann säga :). Nu i oktober ska Emma ordna det ulitmata me and i partyt med brunch :). Kommer att bli helt fantastiskt skoj! Alla är mätta i magen, glada och trevliga och shoppar sedan loss.

I övrigt följer jag med spänning mina auktioner på Tradera och hoppas på att bli rik. En liten slant ger det i alla fall.

Andra frågor jag ställer mig är "hur många tvättar i veckan måste man egentligen tvätta för att tvättkorgen ska hållas halvfull?"

Önskar er en fortsatt fin dag.

Min lördag

God kväll alla fina!

Det är sent i mitt trötta huvud nu med tanke på att jag varit vaken sedan fem. Inte på grund av morgonpigga barn, nej oh nej! Utan mer att barn brer ut sig överallt i vår säng.

Jag hoppas du har haft en fin dag. Vill be att få tacka för fina ord om bloggen på Facebook.

Har precis lagt ut ett halvt ton med kläder på Tradera och ändå orkade jag inte riktigt lägga ut allt. Gör klart det i morgon.

Jag och min syster hittade ganska mycket trattisar. Det är verkligen avkopplande att plocka svamp. Får jag andas skogsluft utan att behöva slå upp ett tält och bajsa i skogen är jag nöjd :).

Det har varit en bra dag även om dagen har varit vanlig eller hur man ska säga.  Ja, ingen glamour alls men ändå mycket trevlig i all sin enkelhet. Jag kände min liiiiite som en cool statbrutta när jag snärtade iväg i mina fiiiiina skor från Scorett, klädd i utsvängda jeans, fin scarf och me and i tunika. Skinnjacka på det. Men den är från Vero Moda men köpt på Tradera och lite trasig.


Har tänkt mycket på vackra temuggar idag utav någon anledning. Kanske på grund av att de är just vackra, temuggarna? Jag är ju ingen temänniska alls utan ääääääälskar ju kaffe.

Har fortfarande en dröm om färgglada temuggar och omaka vinda stolar i olika kulörter men då är jag ju gift med en man som gillar lite mer...ek? Å andra sidan kan jag tjata mig till det mesta ;) Nu känns det ju i och för sig noll prio att byta ut något som är helt och fräscht för att gå på loppis och köpa vinda stolar. ÄH! Ni förstår vad jag är ute efter. En annan stil. En annan gång!

Å så skönt det ska bli att sova nu! Hoppas på att vakna utsövd i morgon vid åttatiden. Den absolut perfekta tiden att vakna. Jag har lärt mig att det är så. Åtta är tiden att slå upp sina mörkblå :).

God natt med er!


Jag vill inte bo så här alls men det skulle nog vara så här jag levt om jag inte träffat en man som visste bättre än att låta mig ha det så här! Gitarren är ju inte riktigt jag men röran, oh ja!



Men jag kan väl i alla fall göra om lite i smyg och köpa en sådan där vev! Vad är det för grej? Inte ska man väl ha så där moderna böcker bredvid veven heller! Men en sådan där liten brödkorg som någon stått och bankat i asfalten för att få sliten look på, en sådan ska jag ha.

Missförstå mig rätt

Igår skrev jag ett inlägg på Fejjan om att jag tyckte att det kanske var lika bra att lägga ner bloggandet eftersom så många i min närhet tolkar in det jag skriver på fel sätt. De tror att jag mår väldigt dåligt eller att jag hatar mitt jobb, typ så. Jag har det tufft just nu med saker runt omkring och jobbet är ju något som är tufft men jag gillar mitt jobb, verkligen. Det är andra omständigheter på jobbet som inte är bra, alls.

Hur det än är kan det ju vara lätt som läsare att man läser det jag skriver "med sina egna ögon". Alltså att man tolkar in det man har i sitt eget bagage och så blir mina känslor om det jag upplever i mitt liv någon annans om ni förstår vad jag menar?

Jag lägger inte ner mycket tid på min blogg överhuvudtaget. Jag skriver inte ens varje dag och då jag skriver är jag (trots att jag är lärare i svenska!!) inte det minsta perfektionistisk i mitt skrivande. Jag läser inte igenom det jag skrivit innan jag trycker på publicera. När jag sedan läser det (om jag gör det) upptäcker jag ju en massa slarvfel. Men hur det än är så vill ju jag att bloggen ska ge en bild av mig som jag är och det jag faktiskt känner och upplever. 

Det finns  två saker som pressar mig just nu:

1. Mitt säljjobb där jag säljer me and i. Uuuuuunderbara kläder och underbart jobb! MEN alla är sjuka och visningar blir ombokade och kunder är sjuka, lite folk på visning och så vidare. Har ett bra snitt per kund, absolut men vad hjälper det när jag inte kommer iväg på visning?
2. En människa som inte är snäll. Jag vill inte hänga ut denna människa här. Egentligen är det ju fel att skydda någon som är negativ och självgod och som vill sätta mig på plats, trycka ner mig. Då denne stackars människa är totalt omedveten om sitt urusla beteende eftersom det är en del av hans förträffliga personlighet så väljer jag ändå att han får förbli anonym :).

Det gäller nu för mig att tänka framåt och ta tag i situationen både under punkt ett och två. Idag ska jag ringa och boka om de träffar som blivit inställda samt ringa nya tänkbara värdinnor.

När det gäller punkt två står jag mer med öppen mun i ren förvåning. Hur kan vuxna bete sig sååå illa??! Jag kan inte skriva mer om det här.

Idag ska jag och min syster ut och plocka trattkantareller. Jag skulle gärna dra ner på stan en sväng också men vi har inga pengar efter en hög oförutsedda räkningar. I stället ska jag lägga ut två ton rea"fynd" på Tradera som jag inte förstår varför jag köpte.

Det är härligt med höst tycker jag. Solen värmer på ett härligt sätt och skogen bjuder på svamp :) Affärerna är fulla med ljuvliga plagg i underbara färger; mycket orange och grönt och lila. Ljuvliga stickade koftor och ponchos. På inredningssidan finns det de mest ljuvliga filtar och kuddar och för att inte tala om alla fantasktiska temuggar...underbara smycken...

Önskar er en fin dag!

Diverse gnäll och gråt

Muntert värre idag också alltså :)

God morgon alla fina!

Jag tror att jag verkligen måste försöka varva ner nu för nu håller stressen på att slå till rejält i mig. Den biter sig fast liksom. Jag sover på nätterna vilket är ett tecken på att jag inte mår dåligt egentligen men minnet har börjat svikta, rejält. Jag vet inte var jag lägger mina jobbnycklar, bilnycklar, diverse papper eller om jag ringt det eller det samtalet. Great. Det är två jobb som ska skötas + ett hem då. Som vi självklart delar ansvaret för jag och min man MEN nu är det liksom min käre make som gjort det mesta här hemma och nu ska jag liksom försöka vara "fru duktig" också. Det går ju så där :). Fru duktig är hon som liksom kvittrar som en liten lärka och lagar både mat och tvättar samt är vaken till efter att barnen har somnat för eventuellt hångel. Men jag sover som en sten innan klockan passerat halv nio och inte tvättar jag heller. Det kan hända att jag kör igång en maskin men då glömmer jag ju att hänga den sedan...

ÄH!

Så nu har jag ringt till mannen på jobbet och gråtit och jag hör hur han liksom blir tokstressad eftersom han tror att det är något allvarligt som har hänt. Försöker snyfta fram det fruktansvärda och han fattar nada. Vad är problemet Helena? Öh. Ja, vad är problemet egentligen??! Mitt stora världsproblem idag på min lediga dag är att jag tycker att jag borde åka och hälsa på mina fina elever på lägret. Min man fattar ingenting eftersom DU ÄR JU LEDIG Helena. Självklart är inte mitt jobb bara ett jobb för mig utan liksom ett jävla KALL och mina elever är inte bara ELEVER utan dem är frökens små GULLUNGAR alla 90 och jag skulle göra precis vad som helst för dem känns det som. Ibland.

Det kan vara så att det är mensen som är boven i dramat. Eller bara att jag är en totalt onormal människa på alla sätt och vis.



Nu ska jag försöka tänka positivt och inte vända på allt som sägs och görs.

Idag ska jag kontakta många tänkbara värdinnor och säger de nej vet jag en som kommer att gråta ögonen ur sig.

Jag önskar verkligen att jag vore en mer balanserad människa. Så enkelt det skulle vara om man kunde ta saker med ro, vara lite så där lagom och bara tro att man är så där lite lagom bäst.

Å andra sidan är självgoda människor det mest avskyvärda jag vet. Det är en sak att ha självkänsla och självförtroende, det är ju bara bra, absolut. MEN dessa människor som liksom när sig på att trycka till andra och hela tiden berätta om sin egen förträfflighet de är nog de mest patetiska människor jag vet. Och de är sååååå underhållande! Ja, faktiskt. Och om någon arbetskamrat som läser detta skulle tro att jag skriver om dem så är det INTE så. Men jag kan berätta för er vem jag tänker på ;).

Kram kram och ha en fin dag i höstsolen.

Vilken dag

Jag är helt slut. Inte så där uppstressat trött då jag blir rastlös och spänd i hela kroppen och bara springer omkring utan mer den där "somna" -tröttheten. Sömniga tröttheten heter det väl.

Två för mig okända människor har kommenterat på bloggen och det gjorde mig jätteglad. Tack!

Har i en hel vecka sett fram emot morgondagens träff men värdinnan har blivit sjukskriven och träffen ställs in. Känner förstås med henne (har ju även själv varit där) men ändå blir jag så otroligt frustrerad. Känner mig pressad eftersom förra veckans träff också ställdes in på grund av sjukt barn (värdinnans) och jag kommer inte iväg, helt enkelt.

Idag fick jag gråtattacker på stan, great!! Jag är en känslomänniska rakt igenom och det svänger snabbt mellan gråt och skratt. Har dock alltid känt när tårarna är på väg. Ja ni vet, det börjar med ett tryck i halsen och sedan svider det till i ögonen. Men nu! Jag bara gick där och kände mig stressad och plötsligt rycker det till i axlarna på något vis och sedan gråter jag...

I morgon är jag ledig och då ska jag försöka boka in fler träffar. Har ju självklart en hel del träffar inbokade också men jag måste boka in fler i oktober. Det är jobbigt att känna den där pressen. Usch då.


Har också för avsikt att åka ut till elevernas läger i morgon (de ska tälta) utanför stan. Men känner jag att jag inte orkar så gör jag det inte. Måste bli bättre på att verkligen göra det jag orkar och känner för.

Önskar er en fin kväll.

Fuck cancer!

När jag umgås sådär intensivt med min tvillingsyster tänker jag ofta på oss som små. Som två cancersjuka flickor, svällda men magra på samma gång. Hur folk helt ogenerat gapar och pekar efter en. Trevligt. Det finns gott om idioter :).

En utav mina bästisar miste sin underbara mamma för ett halvår sedan, en vän är döende. Det finns inte ord för den grymhet som bara slår ner som en bomb som förlamar människor av sorg, av trötthet, av vånda och av ovisshet. Inte förrän jag själv blev mamma har jag förstått vidden av våndan mina föräldrar utstått. Jag har som vuxen också drabbat av ångest över det som varit och skräcken över det som komma kan.

Jag har skrivit om det på gamla bloggen. Om dels skammen att inte kunna njuta fullt ut av livet därför att jag någonstans är säker på att jag ska få Leukemi igen dels skräcken av att faktiskt drabbas, igen.

Jag letar efter någon form av rättvisa. Om vår familj redan drabbats av Leukemi tre gånger (jag en gång och min tvillingsyster två gånger) samt en Stroke (syster igen!) så kanske det räcker nu. Men det finns ingen form av rättvisa. Alls.

Det är ett minne som plågat mig hela dagen. Som legat där och skavt och gjort väldigt ont. Vi är nio år, snart tio. Vår klasskamrat P på andra gatan fyller tio år. Det är snart maj och solen skiner och det är försommarvärme ute. Vi är bjudna på kalaset men Annika kan inte gå för hon är skallig på huvudet, svälld och mycket infektionskänslig. Blir hon sjuk kan det gå riktigt illa. Jag är jätterädd att jag ska bli sjuk och smitta henne men mamma har sagt att jag får gå. Jag går dit med en klump i magen och vill gå hem. Men jag vågar inte. Vill inte verka oförskämd så jag stannar men jag har gråten i halsen hela tiden. Efter ett litet tag ser jag att min älskade syster sitter i ett träd och kollar på kalaset från andra sidan vägen. Egentligen är det kanske komiskt men om man har levt i en familj med cancer vet man att det är allt annat än komiskt. Synen av Annika gör mig så förtvivlad att jag inte kan hålla tårarna borta längre. Jag springer undan men pojkens mamma ser mig och kommer till undsättning för att trösta. Jag gråter så jag skakar och inte kan prata. Hon undrar om jag vill gå hem men jag kommer inte ihåg hur jag gjorde. Det här är snart 25 år sedan. 


Det finns människor som överlever Leukemi. Jag menar vuxna. Någon enstaka. I barnens fall överlever över 80% nuförtiden. När jag blev sjuk 1985 var inte chanserna lika stora att överleva...men jag klarade mig.

Om jag drabbas igen ska jag överleva. Jag har inget val. Usch, jag vet inte varför jag skriver detta egentligen. Blottar min rädsla, den pyttelilla människan i mig.

Du kan i alla fall dra åt helvete din äckliga lilla cancer-djävul.

Mig får du aldrig.

Humor från svampskogen

Vi begav ju oss iväg då, till grannstaden för att plocka svamp. Till skogen utanför grannstaden för att plocka svamp.

Vi visste till att börja med inte om vi kommit till rätt bom, rätt ställe eftersom jag aldrig varit där. Mötte dock en gubbe på moppe som bekräftade att vi var på rätt ställe.

Det är lite humor det här från början, lite dubbelt eftersom jag och min tvillingsyster är rätt lata men galna i mat, galna i svamp. Vi skulle nog aldrig traska kilometer efter kilometer uppför för att träna rumpmusklerna även om vi skulle behöva det...MEN när det gäller KANTARELLER då går vi genom eld ;)



Det är liksom det här vi drömmer om, kantarellfläckar! Så då är det bara att traska och traska. Ganska snart hittade vi massor av trattkantareller. Och några gula kantareller.

Det var ju då en elev som hade tipsat mig om ett ställe. Hon hade orienterat där i torsdags. Sedan träffade vi en man som var väldigt lik elevens storebror som också är min elev :). Vi började prata och kom dock fram till att han var pappan till mina elever. Och prisa Gud att han även var orienteringstränaren!! Ja!! Och denna snälla pappa beskrev exakt hur vi skulle gå.

Vilket ställe sedan! Kantareller stora som jag vet inte vad och hur mycket som helst!

Mera humor här...Jag gillar inte att gå i snårig terräng men nu har jag minsann med galen blick gått igenom snår samt VADAT över diverse träsk. Mohahahahahaha. Jag vrickade även foten när jag blev så uppspelt över en JÄTTEfläck med kantareller och kunde inte snabbt nog komma fram till dem :).

Ja ni...vad ska man säga?

Önskar er en fin kväll!