Du vet väl om att du är värdefull

Jag skrev ett inlägg i våras efter att en kollega och vän rått mig till att vara lite mer "eftertänksam med vad jag säger", typ så. Han sa det på ett snällt sätt, absolut och vi var inte det minsta osams efteråt. Han känner dessutom till att jag skrev om det på bloggen. I alla fall så fick jag en massa respons på inlägget om att jag inte alls skulle ändra på det här med tänka och prata. Ja, helst tänka först och säga sen. Minns så väl vad min kära insjöbästis Ida skrev. Hon skrev att Guuuuuuuuuuud så hon skulle sakna hennes Helena då! Det var så himla sött och jag minns hur mycket det värmde i hjärtat.

För hur det än är så tvivlar ju jag ofta på mig. Nu är det ju inte så lätt att bara bli någon annan. Det är väl omöjligt kan jag tro. Jag har också alltid blivit bekräftad av mina föräldrar för den jag är. Mina föräldrar är inte så mycket för att dela med sig av sina tankar och känslor till Gud och alla människor men jag tror det är mycket av en generationsfråga. I alla fall så har de alltid sagt att fortsätt stråla och fortsatt säg det som faller dig in, det är ju du. Sedan vill jag självklart inte SÅRA NÅGON med elakheter. Det har jag säkert "lyckats" med någon gång men jag är inte mer än människa och jag ber alltid om ursäkt om jag sagt något olämpligt. Då krävs i och för sig att jag ska veta om att jag sårat. Har jag sårat och det inte varit min avsikt och jag inte HAR EN ANING om att jag sårat någon kan jag ju liksom inte be om ursäkt...Den människan måste helt enkelt kunna stå upp för sig själv och säga att jag sårat honom/henne.



Nu känner jag dock mer och mer att min personlighet irriterar eller kanske till och med provocerar andra. Nu pratar jag inte om att jag irriterar många men jag kan känna agg från andra, lite titt som tätt. Mer som att "fan vad less" jag blir på dig, typ så. Utan att de uttrycker det så då såklart :).

Självklart kan jag förstå att människor provoceras av någon som är allt de inte är. Och självklart kan jag förstå att de flesta utgår från sig själva som någon norm. Att som jag ÄR BÖR DE FLESTA VARA. När jag nu ser det skrivet i ord låter det ju i och för sig helt jävla galet. Varför ska andra människor råda mig om hur jag bör vara?!! Jag bör vara mer försiktig i vad jag säger och skriver, jaha? Om dessa människor är allt jag inte är, ska jag bli som dem då? Nu menar jag inte att jag är bättre, absolut inte men jag förstår ändå inte poängen, alls. Väljer inte vi alla vår egen väg? Var och en får väl dela med sig hur mycket eller hur lite av sig själva som dem vill? Om jag valde att dela med mig NOLL av mig själv skulle ju jag vara någon annan. Jag är ingen perfekt akademiker som finner frid i själen av att visa hur påläst jag är hos Skolverket. Jag är inte påläst! Skolverket får inte mitt hjärta att sjunga det minsta! Jag gör mitt bästa på jobbet MEN min identitet ligger INTE i att vara en bra lärare. Jag vill vara en färgstark människa. 


Jag förstår verkligen inte att någon kan be mig, råda mig till att ändra på hon som är jag. Jag önskar förstås att jag kunde få något tillbaka. Ja, att om jag öppnar upp och ger vore det ju roligt om någon annan kunde ge tillbaka. Men jag kan inte begära det. Vi är som vi är och vi är det av en anledning.

Var stolt över den som är du!

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du...

Ta hand om dig.