Are you mom enough?

Mitt inlägg har jag skrivit efter att fått inspiration av att läst en artikel i min favvotidning Mama.


Här är omslaget!

Times hade det här året den rubriken (se ovan) på sitt omslag. På bilden kan vi se en underbart vacker 26-årig mamma som har en fyraåring bredvid sig. Jaha? Men vet ni vad? Fyraåringen står på en stol och i sin mun har han inte ett halvt kilo godis eller en Piggelin utan nä då, han har mammas snygga bröst i käften och så stirrar han lite chockat i kameran. Huganä. Den provokativa bilden blev inte oväntat en av årets mest delade och debatterade på sociala medier. Den handlade om anknytningsteorin och varför den driver mammor till ytterligheter.

Enligt anknytningsteorin hänger ett barns utveckling på hur väl de lyckats knyta an till sina föräldrar. Föräldrarna bör uppfatta varenda liten signal barnet sänder ut och bemöta vartenda behov de har för att barnen ska bli trygga människor. Enligt någon vis man eller kvinna då alltså. Absolut inte enligt mig.

Någon smart kvinna säger så här:
"Föräldraskap handlar numera om föräldrars hängivenhet och uppoffringar för sina barn, inte om att uppfostra dem dem till självständiga ungar". Så himla galet! Ja, att barnen blir de som styr familjen. Självklart måste man rätta sig efter barnens behov MEN de kan inte curlas precis hela tiden. Enligt mig då.

Om man är en tillräckligt bra mamma nuförtiden är man visst en slacker!

Många kvinnor lägger ner ALL SIN ENERGI på att vara den PERFEKTA mamman vilket enligt någon ytterligare smart kvinna säger resulterar i att hon bara blir bitter eftersom hon tappar sitt värde som människa. Hon är bara någons mamma. Någons perfekta mamma.


Det här har ju då också lett till diverse debatter med pajkastning mellan kvinnor som väljer att vara mamma/husfru på heltid och kvinnor som väljer att vara både och.

Allt fler jobbar deltid vilket också ses som något dåligt. Där håller jag dock inte med. Jag jobbar själv 75% men med handen på hjärtat är det mest för min egen skull. JAG klarar inte av att både fixa ett mycket krävande jobb som lärare där man får 111 grupper på en heltid. En 75% är en stor skillnad, i år har jag det betydligt lugnare än tidigare. Det är inte på grund av att jag tror att mina barn kommer att bli kriminella om de är för mycket med andra vuxna som jag jobbar deltid. MEN det är skönt att kunna vara en piggare mamma när jag hämtar hem dem. Min yngsta skriker förtvivlat när jag kommer för det är ju såååå roligt på förskolan!

Och där har vi då något som PROVOCERAR mig något enormt. Dagis! Dagis du hemska ställe där alla stackars barn får gå hela dagarna. Eller? NÄ vet du  vad! Förskolan är fantastisk för ett barns utveckling! Där inte sagt att barn kanske mår som allra bäst av att vara där 10 timmar om dagen. Det finns dock ensamstående föräldrar eller lågavlönade som inte har någon annan valmöjlighet, så sparka för Guds skull inte på de heller. De gör så gott det kan. Förskolan lär barnet samspela med andra barn, de får vänner, de lär sig en massa, det skapar samhörighet och mycket annat.



Föräldrar säger att "dagis passar inte mitt barn". Typ så. Jag tror mer på att problemet ligger hos föräldern. Att föräldern som säger så har svårt att lita på andra människor. Ingen är god nog att ta hand om mitt barn, mer så. Tror jag och just därför blir jag provocerad. Eftersom det känns som att de använder sin egen rädsla som ett icke hållbart argument.

Jag har inte glömt mig själv. Och nej, jag har inte blivit en annan människa sedan jag fick barn. Jag är samma gamla förvirrade Helena men mitt liv har fått en helt ny mening. En djupare mening, en större glädje.

Jag tycker det är sorgligt med alla dessa kvinnor som glömt bort vem dem var. Som kanske valt att göra det. Facebookuppdateringar som endast handlar om hur mycket barnen sovit om dem bajsat eller inte...

Det bästa vore ju förstått om vi alla såg mer till oss själva och inte jämförde oss med andra. Ja, varför ska jag provoceras av andra kvinnors val till exempel? Jag kan ju ändå bara välja min bana i livet.

Det viktigaste är väl att vi inte ifrågasätter och kritiserar andras val så där jättehårt vilket ju är svårt. Ja, jag gör ju det också.

Önskar mest att vi kunde bli sedda för dem vi är, för fantastiska kvinnor. I stället för att bli hårt granskade som mammor.

En kaosbild på mig :) Jag bär runt på en liten bebis och storebror tar kort.