Barnlängtan

Jag har två fina pojkar, en på sex år och en på två och ett halvt.

Barnen är såklart min stora glädje i livet. Jag har dock alltid velat ha tre barn. Kan inte se mig själv utan tre barn. Och så har jag alltid önskat mig en dotter. Och detta som jag skrivit mycket om tidigare på min gamla blogg är så tabubelagt! Jag har människor (kvinnor mestadels) liksom i förbifarten säga att de skulle SJÄLVKLART ta bort ett barn med handikapp. Så där bara. Självklart? För mig finns det ingenting självklart i det överhuvudtaget. Men när jag säger att jag ÖNSKAR mig en dotter då blir folk (mestadels kvinnor) upprörda. Jag förstår ingenting. Jag är självklart överlycklig över mina fina pojkar och skulle aldrig någonsin bytt ut dem mot någon dreglandes prinsessa på BB. Alla älskar vi de barn vi får. Jag har blivit en riktig pojkmamma men det är ju också fel att säga eftersom genusperspektivet säger att det inte finns några biologiska skillnader mellan pojkar och flickor. Jag skrattar ihjäl mig. Jag har gett mina söner min fina docka Anna. Det skulle jag inte ha gjort för de bröt nacken av henne. Nu har Anna ett huvud bak och fram. Jag har gett min yngsta en barnvagn. Han kutar runt, racar med barnvagnen men inte har han någon docka i inte. Jag har lagt i den stackars Anna men henne kastar han ut. Och springer vidare.

Jag må vara hur politiskt inkorrekt som helst eller vad det nu heter men jag tycker mig se vissa skillnader mellan pojkar och flickor. Det var dock inte det det här inlägget skulle handla om.



Jag när prinsesslängtan! Jag vill ha lite mer rosa i mitt liv. Men mest av allt längtar jag efter ett till barn. En liten bebis som jag kan borra in min näsa i :). Det finns inget mysigare. För ett tag sedan trodde jag verkligen att jag var klar med bebisar. Men sen för några veckor sedan när jag var på simskolan med min äldsta prins då träffade jag en liten ostbågsbebis. Med det menar jag en sådan där liten, ljuvlig nyfödd krabat som liksom bara ständigt vill vika ihop sig till en ostbåge. En gnyendes underbar liten människa.

Här är Alvin ungefär fyra timmar gammal.

Männen i mitt liv :)

Valter två månader gammal.

Under några få veckor trodde jag till och med att jag ville ha en storfamilj. Det var efter att jag sett "Familjen Annorlunda". Jag förstår egentligen inte vad det var som lockade mig där om jag ska vara ärlig :). Det var kaosd, rörig, stökigt. Men det var väl kärleken och gemenskapen som syndes så starkt.

Min man vill inte ha några flera barn. Han är ganska envis så det blir inte alltför lätt att övertala honom om att försöka skaffa ett till barn. Det blir ingenting med det. Ingen prinessa. Ingen tredje pojk.

Mina barn har kommit lätt. Jag vet att många kämpar för att få barn och att det är inte helt rätt att bara skriva om att skaffa barn så där men det är så det har varit för mig.




Jag får ingenting gjort idag. Alls. Jag måste rätta engelskaproven. NU.

Kram på er!