Mående

God morgon lilla läsarskara!

Sitter här med huvudvärk och stelhet och värk i nacken. Igår drack jag bara te på grund av min förkylning men då koffeinbristen slog till fick jag huvudvärk, suck.

Var inne hos min vän Maria och läste hennes fina blogg nyss.justanotherordinarystupidmommyblog.blogspot.com.
Hon skrev om terapi och då blev jag inspirerad att skriva ett inlägg om mående.

Jag har i perioder i mitt vuxna liv inte mått bra. Inte märkvärdigare än så. Jag har mått skit. Har man aldrig mått riktigt dåligt är det svårt att förstå hur det känns att må så där riktigt jävligt. Jag tror att det verkligen är svårt att relatera till det om man aldrig varit där själv. På ytan ser ju allt finfint ut i mitt liv. Jag är lyckligt gift, har två fina (om än buuuuuuuuusiga) pojkar, bor i ett vackert nybyggt hus, har ett fast jobb med mera. Fina vänner and so on. Mitt problem är stress och att jag i grund och botten någonstans är livrädd för att jag inte duger. Under en lång tid hade jag till exempel stora problem med min längd. Jag är 178.5 centimeter, nästan medellängd för män. Jag har nu så här vid 30+ börjat gilla min längd. Jag ser över de flesta, det är praktiskt att slippa ta fram en stol för att hitta något på den översta hyllan och så vidare. Men ändå...något gnager liksom fortfarande just kring det yttre. Jag fixar mig och åker iväg på något. Hoppsan, varenda kvinna såg visst bättre ut än mig. När jag ser mig själv på kort blir jag irriterad. Näh, så där ser ju inte jag ut...


Det där är ju jättefånigt och det är inte i utseende mitt dåliga måeende ligger heller. Det är bara en del av någonting större. Men någonting som ändå irriterar mig.

Jag pressar mig själv, vill vara bra. Prestera bättre och bättre. Samtidigt är mitt stora problem att jag skjuter upp sådant som är jobbigt. När du till slut MÅSTE ta itu med det jobbiga är det försent och jag kraschar efter att ha befunnit mig i en stresskarusell i flera månader. Jag har gått i KBT för att försöka få ordning på mitt beteende och jag tycker att det har hjälpt mig. Det var dock inte förrän nu strax innan jul som jag faktiskt förstod PÅ RIKTIGT att jag inte klarar av att göra en heltid på fyra dagar och tvingades gå ner till 65% för att landa, för att få må bra. Nu har jag visserligen hoppat på ett extra jobb som me and i-säljare men det jobbet ger mig bara energi. Det är jätteroligt, verkligen. Jag älskar kläderna och kläderna är också väldigt lättsålda. Jag får träffa nya, spännande människor och så får jag gofika :).

Jag tror att varje människa behöver jobba med sig själv. Varje människa måste också våga vara den hon är.



Jag har blivit uppfostrad till att inte visa känslor. Att hålla inne gråt och ilska. Allt fick liksom ske inom familjen men utanför dörren skulle man på något vis "uppföra" sig. Någonstans är jag stolt över att jag blivit något helt annat. Att jag inte är ett resultat av den delen av min uppfostran. Samtidigt ser jag ju att människor som inte känner mig så bra tycker att jag är "inte riktigt klok". De ser helt chockade ut när jag slänger ur mig precis det jag kände eller tänkte just då. Min terapeut har sagt att jag ska bjuda mindre på hon som är jag om det skadar mig att "blotta sig". Jag vet inte. Har det skadat mig?

Min man och Valter för snart två år sedan då min syster gifte sig. Mannen är min trygghet. Jag måste väl säga att jag är trygg i mig själv. Allt annat vore ju för dumt, för sorgligt på något vis. Men han har funnits där när jag kraschat, stannat kvar och fått ta allt ansvar till jag rest mig igen. Det är jag tacksam för. Oerhört tacksam.

Det värsta jag vet är yta. Nu menar jag inte utseende eftersom jag ääääälskar mode och skönhet MEN det här med att bara låtsas att allt är bra trots att livet håller på att gå i krasch. Människor som liksom gömmer sig bakom någon typ av fasad. Usch och fy för sådant!

Som förälder är man skyldig att visa barn verkligheten kan jag känna. Det är tillåtet att vara arg,ledsen, besviken och så vidare. Att problem går att lösa. Jag är duktig på att läsa av människor (åtminstone tror jag det själv :)) och jag tycker jag kan se igenom dessa "lyckliga familjer". Man kan liskom ta på den dåliga stämningen ibland trots att varenda jävla hårstrå ligger på plats och att den snygga mamman liksom inte kan sluta ta på hunken till pappa. Kanske inbillning vad vet jag? Sedan gäller det väl att hitta en balans där med antar jag? Jag kan ju bli skogstokig på min man för ingenting men jag får ju inte ett frispel på honom i caféterian på Leklandet. Sådant gillar jag ju inte heller, det här eviga gnället och himlandet med ögon. Det här med den stackars mamman som är projektledaren och pappan är herr Tafatt som bara står där som en dummerjöns. Huganä.

Jag är inte projektledaren. Tack för det älskling! Jag bara flyter med.

Mitt inlägg har för längesedan tappat tråden. Sådan är jag!

Helena i fem ord:

Disträ

Glad

Förvirrad

Omtänksam

Babblig

Sammanfattningsvis ville jag bara säga att...Var er själva,bjud på er själva! Våga vara den du är. Göm dig inte bakom en fasad. Fasaden kommer rämma! Ta hand om dig själv. Släpp in dem som förtjänar det. Du förtjänar det bästa.

Kram och ha en bra dag! /Fru Fartfylld