Jag har alltid tänkt att det inte finns någon poäng i att vara olycklig för att sina barn ska få vara lyckliga. Nu har ju jag turen att leva i ett tryggt och lyckligt äktenskap men jag skulle aldrig leva som en blek, olycklig skugga av mig själv på grund av att barnen skulle få "förmånen att växa upp i en kärnfamilj". Jag tror inte att barnen mår bra i en familj där mamma och pappa inte respekterar varandra. Inte älskar varandra. Det är väl självklart?
Jag kan känna att man väljer lite av sitt förhållande beroende på vad man själv söker i en partner. Min första stora kärlek träffade jag när jag var 19 år. Det var himlastormande men jag var också ofta sjösjuk. Det fanns en stor kärlek, en stark passion och mycket skratt i vårt föhållande MEN jag kände mig inte trygg. Alls.
Han var i den brittiska armén, därav bilden. Han var svartsjuk, misstänksam mot mig. Han verkade tro att jag som var så ung sökte något mer. Friheten? Uppskattning? Jag vet inte. Jag förstod aldrig. Det tog slut på grund av att jag inte gav upp mig själv och följde med honom. Eller va då ge upp mig själv förresten? Jag hade väl bara kunnat valt en annan väg. Jag vågade inte.
Under universitetsåren träffade jag en Velputt. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag förstod ingenting av hans tankar, hans tvivel. Han kände inte så starkt för mig, antar jag.
Sedan träffade jag min man. Som aldrig tvivlat på oss. Som alltid litat på mig. Som alltid trott på en framtid för oss.
Mindre bra bild på min man men i alla fall :).
Jag kom fram till ungefär samtidig som jag träffade J att det var trygghet jag sökte i en relation. En människa som är trygg i sig själv och som därför kan skapa en trygghet i ett förhållande. En man som vet vad han vill. Jag skulle till att fylla 25 när vi blev ihop och jag hade längtat efter barn hela livet. Så självklart sökte jag även en pappakandidat.
Jag tror att man får det man söker. Vi har ju alla rätt att välja. Alla förtjänar vi det bästa. Sedan tror jag att många gånger väljer livet åt en, du möter en människa som inte var ämnad just för dig men denna människa har någon lärdom åt just dig. Någonstans var det meningen att du skulle lära dig något även om inte det blev som du tänkt.
Jag önskar er alla en finfin dag.
Du vet den där känslan man har när man är med en syster eller bror eller någon annan man känt hela livet? Den där känslan av att man är familj vad som än händer, man kan bråka och vara oense och det spelar ingen roll, man älskar varandra ändå.
SvaraRaderaDet är vad jag letade efter. Och tack och lov vad jag fick. Jag vet par som behandlar varandra artigt och korrekt som om man vore kollegor (som också har sex). Det är inte min grej. Jag vill kunna slappna av...
Gud vilket fint inlägg. Med dina kärlekar och alla lärdomar det för med sig. Ja, jag tror inte heller på att hålla ihop för barnens skull eller att alla människor är rätt för en, utan att man har en lärdom att göra. Många kramar, Maria.
SvaraRaderaIntressant och bra skrivet. Fick mig att börja fundera och några timmar senare komma fram till att det nog är trygghet jag söker också.
SvaraRadera