Fru Fartfylld-att tala är guld att tiga är tråkigt

Det finns många olika typer av barn. Barn får man ha åsikter om och man kan gärna himla med ögonen åt "andras ungar" och sina egna barn tycker man är så tuttinuttiga så. Eller inte. Alla är vi stolta över våra barn. Vi älskar våra barn hur de än må vara och och hur de än beter sig. Det finns vissa barn som är mer påfrestande än andra. Jag är mamma till ett sådant barn. Bara att skriva den förra meningen gör att jag skäms och ifrågasätter mig själv. Har jag misslyckats med att uppfostra min yngsta pojke? Är det tillåtet att säga (skriva) att man är mamma till ett jobbigt barn.

Det är lite tabubelagt sådär. Valter som är två och ett halvt år är charmig, glad, smart, social och han har också lugna stunder. MEN han är ett mycket påfrestande barn. Det är ingen semester att vara hans mamma. Ibland skäms jag och skammen gör att tårarna bränner när jag ser hur folk tittar snett och tänker elaka tankar om mig och min man som föräldrar. Egentligen vet ju inte jag ett dugg om vad folk tänker men jag kan läsa allt möjligt i deras ansikten. Ibland "uppför" han sig och det går bra att vara ute på någon form av utflykt och ibland spårar det ur. Igår åt vi lunch i en galleria och Valter spårade ur totalt och jag läste FÖRVÅNING i mångas ansikten.

Detta är inte min unge men det är ungefär så här Valter kan vara...:)

Idag har jag varit hemma med barnen själv. Mannen är i England med jobbet och kommer alldeles strax hem. Det har varit en lååååååååååång dag. Valter har varit igång hela tiden och det spelar ingen roll hur mycket uppmärksamhet han får. Vi bygger pussel och kramas, läser och plockar ihop. Ett toabesök, ett försök att plocka ur diskmaskinen och sedan KAOS. Idag har han hält ut ett paket kaffe i köket, sprungit naken inskummad och "lortat ner", smitit ut i pyjamas till grannen, kastat gröt över hela nedervåningen, klippt sönder diverse med mera med mera....

Det är det här med skammen över att inte ha lyckats blandat med oron över att det är något som är "fel" på honom. Som tremånaders baby stod han rak i ryggen i mitt knä och huvudet gick runt, runt som på en uggla. Jag såg hur han sög i sig precis allting. Han kopierar allt jag gör och kan numera brygga kaffe. Han lärde sig gå när han var tio månader. En dag efter han lärt sig gå hade han klättrat upp på köksbordet, grabbat tag i lampan och hängt sig som en apa.