Ibland är döden så fullkomligt meningslös. Oförlåtligt. Jag var nära att dö när jag var sju år. Jag kom in med Leukemi i tredje fasen (när det är närapå försent att göra något) och jag fick kämpa för att ta mig upp, tillbaka till livet. Det var ingen lätt kamp och efteråt drabbades jag av stor dödsrädsla, dödsångest. Jag är fortfarande fullt övertygad om att jag kommer att få återfall och dö i Leukemi fastän det inte finns någon som helst logik i dessa tankar. Rädslan äter upp mig och ibland har jag svårt att andas bara jag tänker på det. Och jag tänker på det. Varje dag.
För några veckor sedan dog en utav mina bästisars mamma. Hon blev sjuk och hon hann inte ens fylla 60. En underbar kvinna, så full av livsglädje och omtanke. En sådan människa som alla tyckte om. En kvinna som gav, som hade ett oerhört stort hjärta. Idag ska hon begravas och jag har missat att skicka en sista hälsning till henne! Jag skäms något så vanvettigt. Har varit ledsen hela dagen och liksom bara önskar att hon någonstans kan känna att jag tänker på henne. Tänker på henne i tacksamhet. Tacksam för att min vän fick en sådan fin mamma, tacksam för allt gott kaffe och alla goda småkakor :), tacksam för att hon satt upp mitt hår till studentbalen (hon var frissa) och bara tog 150 kronor för det.
Nu måste jag ta mig samman. Jag fick ju fortsätta leva. Önskar bara så innerligt att jag fick slippa rädslan att drabbas igen.
Kram på er!
Åh, vad tungt Helena. Både det du gått igenom, men även känna skuld över att man inte hunnit med att visa sitt deltagande. Jag minns så väl känslan när min mormor dog för många år sedan och jag mitt i all sorg glömt köpa en blomma till begravningen. Jo, jag var ung och allt det där. Men jag bär med det än idag. Nästan 20 år senare. Jag tror hon vet att du tänker på henne och var inte hård mot dig själv, du gör så gott du kan och är en sådan fin människa som bryr dig om andra. Många varma kramar, Maria.
SvaraRaderaTack för fina ord Maria.
SvaraRaderaSkitcancer!!Man ska inte dö när maninte ens har fyllt 60!Hoppas du får en fin tisdag Helena kramar Diana
SvaraRaderaVet du vad jag tror, jo att de flesta människor har någon slags dödsångest, mer eller mindre. Vi vill helst inte tänka på att till livet hör också döden utan vi gör allt möjligt för att springa ifrån den. Blir företagsledare, tränar som galningar, skaffar oss hus, bilar, båtar, iphones osv, reser jorden runt flera varv, gör upp 100 planer och glömmer bort att stanna upp i nuet och njuta av det vi har.
SvaraRaderaNär man blir drabbad kommer det som ett slag i ansiktet hur skört livet är. Du har ju en erfarenhet som inte alla människor får med sig, inte konstigt att du kan känna som du gör. Mina erfarenheter yttrar sig också i någon form av ångest, typ separationsångest tror jag. Nyckeln för oss hade väl varit att vända ångestkänslorna till att mer leva här och nu.
Kan rekommendera en bok som cancerläkaren Peter Strang har skrivit, Livsglädjen och det djupa allvaret.
Oj vad jobbigt. Otäckt när man börjar tänka sådär. Det är som du säger, man kan knappt andas.
SvaraRaderaJa jag har inget bättre att komma med. Det är bara så sorgligt när folk går bort som man tycker mycket om.